Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2—3. Nov. 1919 - Lönerörelsen, av Textyrius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TEXTILARBETAREN
sa sig förstå det lämpliga uti att taga
tillfället i akt och utan vidare medgiva
sådana löner och övriga arbetsvillkor, som
gälla inom andra jämförbara industrier och
verksamheter? Dessa frågor tränga sig
just nu på tusentals arbetare.
Det måste i detta sammanhang sägas,
att arbetsgivarna inom textilindustrin
alltid målmedvetet strävat efter att hålla
arbetslönerna nere vid en gräns, som icke
varit förenligt med vare sig egna eller
industrins intressen. Att denna strävan
befordrats genom arbetarnas allt för stora
maktlöshet förändrar ej saken, och att
den skulle bli knäsatt även i en så gott
som enhetlig och därför relativt stark
organisation, var ju naturligt. Även om en
motsatt tendens under de senare åren
sökt göra sig svagt gällande är dock
knäsättningen av förenämnda strävan
fortfarande så stark, att endast mindre
vanliga omständigheter kunna bringa den på
glid.
Förefintlig brist på arbetskraft inom
textilindustrin borde vara en
omständighet för arbetsgivarna att ta hänsyn till vid
den förestående lönesättningen;
arbetarnas uppslutning i sina organisationer en
annan, och vilken ådagalägger en tydlig
medvetenhet om att söka pressa upp
löneläget till rimlig gräns. Det är sant att
bristen på arbetskraft icke häves genom
överbjudande av löner, ty genom enbart
pengar skapas inga nya liv, men genom att
fastställa löner under gällande allmänna
löneläge riskerar vederbörande
verksamhet en avfolkning, som medför nackdelar
ej allenast för tillfället utan också för
framtiden, då en fabrik därigenom aldrig
kan förskaffa sig en verkligt uppövad
arbetarstam.
Löneläget inom textilindustrin ligger
nu liksom förut alldeles för lågt. Det
gäller för denna industri att dra till sig så
många som möjligt av de cirka 7,000
kvinnliga arbetarna, vilka på grund av
materialbristen under krisåren måste
söka sig andra utkomstmöjligheter. Men
skall detta lyckas i någon mån blir det
nödvändigt att rätt väsentligt höja lönerna.
Det är emellertid ej endast lönerna
inom textilindustrin som varit och äro
orimligt låga. Även förhållandet mellan
arbetsledning och arbetare beträffande
löne-sättningar vid ackordsarbete i de fall, då
ändringar skola förekomma, vilket sker
mycket ofta, lämnar för arbetarnas
vidkommande avsevärt övrigt att önska. Den
gamla diktatoriska metoden användes
fortfarande i hela sin utsträckning, vilken
består däri, att vederbörande
fabriksledning utan arbetarnas hörande fastställer
den förändrade lönesatsen. Blir den ej
passande ankommer det på samma
ledning, vilken i de flesta fall uppträder i
skepnad av en mer eller mindre lämplig
arbetsledare, om ändring skall vidtagas
eller ej. Att i många fall fjäsk och
kryperi från arbetarnas sida under dessa
förhållanden blir avgörande för
prissättningen är ju förklarligt. Naturligtvis
har man till god del att söka orsaken
härtill i det förhållandet, att arbetarna ännu
ej förmått eller förstått att genom
sammanhållning i sina organisationer införa
en annan och bättre sakernas ordning, till
fromma för sig själva och industrin.
Vid den förestående lönerörelsen
kommer från arbetarnas sida att framföras ej
allenast krav på rimliga, efter löneläget
och dyrtiden avpassade löner, utan också
krav på direktivgivande bestämmelser i
här ovan påpekade förhållande. Det skall
då visa sig om arbetsgivarna och deras
organisation äro villiga att i rimlig
utsträckning bereda grundval för samförstånd och
samarbete till fromma för båda parterna.
Textyrius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
