Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2—3. Nov. 1919 - Tyska Textilarbetareförbundets 13:de kongress
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEXTILARBETARES
att nå de mål den föresatt sig. Vid de
borgerliga revolutionerna i England och
Frankrike bildade borgerskapen parlamenten
såsom medel för genomdrivande av sina
intressen gentemot adeln och furstarna. Men
det då för tiden kämpande borgerskapet,
som befriade sig från förtryck, besatt
nationens materiella egendom. Redan långt
förut voro furstarna och adeln finansiellt
beroende av den politiskt undertryckta
borgarklassen. Varför parlamentet såsom
pen-ningbevillningsmaskin för borgarna blev
instrumentet till ernåendet av politisk makt.
Parlamentet blev i nuvarande tid med den
allmänna rösträtten även det medel som
möjliggjorde proletariatets väldiga
framåt-gående under det senaste årtiondet i
politiskt och organisatoriskt hänseende. Dock
kan parlamentet icke bliva medlet till
omformandet av samhället från kapitalistiskt
till socialistiskt med social
produktionsform. Därtill fordras att bakom detsamma
stå sådana organisationer som behärskas
av proletariatet. Organisationer som giva
proletariatet en lagligen bekräftad
maktställning äro politiskt arbetarerådet och
ekonomiskt fabriksrådet. Borgarklassen
skulle ej kunna genomföra samhällets
socialisering, ty i och med det motarbetade den
sig själv; i ett socialistiskt samhälle är ju
en lönearbetare en omöjlighet. Därför
vilja vi samhällets socialisering.
Arbetsgivaren däremot icke, enär lönearbetarnas
fortsatta tillvaro i främsta rummet möjliggöra
hans existens som kapitalist. För
proletären äro dessutom lagarna i det socialistiska
samhället till fördel.
Kapitalisten kan ej häller gå med på att
vi, i och för socialiseringens förberedelse,
söka i tvångsorganisationer sammansluta
honom med arbetarna. Han kan ej häller
instämma i den av oss eftersträvade
fabriks-demokratin, utan högst i ett konstitutionellt
system som icke medgiver arbetarna något
avgörande inflytande på ledningen av
verksamheten. Även om arbetsgivaren
personligen är böjd för instämmande hindras han
härtill av sitt klassintresse.
Ju större den politiska makten är, ju
lättare blir den ekonomiska kampen för
proletariatet. Detta har visat sig efter
revolutionen, då arbetsgivaren upptäckt att
statsmakten icke mer som förr under alla
förhållanden står på hans sida. Så t. ex. hava
arbetarna inom större företag fordrat
till
träde till fabrikens böcker, vilken fordran
man utan vidare beviljat dem.
Men omvänt är förhållandet så, att utan
ekonomisk makt ha arbetarna ingen nytta
av den politiska demokratin. Politiskt
fordras det ett system sådant som
arbetarrådet för att garantera proletariatet en
privilegierad ställning och för att trygga dess
ekonomiska makt fabriksråd. Naturligtvis
kan ej allt socialiseras på en gång utan
endast så småningom, men det gives redan nu
områden inom vilka man borde göra
början. Nu kommer jag till frågan om
arbets-gemensamheten mellan arbetare och
arbetsgivare. Jag betraktar den som ett medel,
med vars hjälp vi möjligen skulle få till
stånd gemensamma löne- och arbetsvillkor.
Strejk och lockout äro ju endast de yttersta
medlen. Men denna arbetsgemensamhet
kan icke vara medlet till lösning av alla
samhälleliga och sociala frågor, emedan vi
just i avlägsnandet av de kapitalistiska
arbetsgivarna se lösningen på dessa frågor.
Arbetsgemensamhetens nytta föreligger
alltså blott i och med slutande av kollektiva
arbetsavtal. Uteslutandet av strejk ligger
också i arbetarnas intresse, ty även utan
densamma kan målet nås. (Bifall.)
Strejken är ju alltid ett tveeggat svärd.
Fabriksråden stå icke hindrande för
denna arbetsgemensamhetens uppgift utan
kunna tvärtom väsentligen främja densamma.
Men de kunna icke vara organ åt
arbetsge-mensamheten utan blott medel för ernående
av fria sociala organisationer inom
industrin. Fabriksråden blevo misstänksamt
mottagna, när de uppkommo och av
regeringen tillbakavisade; men under
arbetarklassens förtvivlade strid måste regeringen
slutligen giva med sig. Detta blev för
revolutionen en stor vinst. Nu motsvara
dessa råd emellertid ej våra fordringar och de
högersocialistiska organisationerna ha ej
häller de någon nytta av dem. Enligt Bauers
programtal äro nya förslag med mer
vittgående riktlinjer att vänta. Huruvida dessa
äro utarbetade till fördel för arbetarna är
tvivelaktigt, ty vi äga ju en regering som
utför saker endast till hälften. (Bifall.)
Mirabeau sade en gång: ”Det är
ministrarnas svaghet, att de i dag förvägra vad i
morgon blir taget”. Detta är också de
tyska socialistiska ministrarnas svaghet.
(Livligt instämmande.) De från
fackförenings-håll förelagda förslagen äro visserligen mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
