Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Dec. 1920 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
45
der, redskap och jordegendom, och efter
de tio årens utgång inträdde skyldighet att
förränta den lånfångna summan efter 4
proc. Först sedan Alingsåsverket ”såsom
ett moderwärck och en schola til andre
Manufacturers-befordran i Riket” till
fullo åtnjutit det sålunda anslagna
understödet, skulle även andra nyttiga
industriföretag efter förslag av kommerskollegium
och emot god säkerhets ställande erhålla
lånehjälp av fonden.
Ständernas välvilja gent emot Alström
och hans företag stannade emellertid icke
vid anvisandet av lånemedel, ehuru detta
blev dess viktigaste uttryck. Alström var
en tilltagsen man och skydde inga
ansträngningar, då det gällde att av det
allmänna utverka sig så stora fördelar som
möjligt, och tidsomständigheterna i
förening med enskildas intressen medförde,
att ingenting nekades honom. När han
sålunda till ständerna ingav ansökan om
nya och förbättrade privilegier, bifölls
denna till alla delar. Samma
tillmötesgående visades honom, då han begärde att
mot ett billigt arrende få sig upplåten
Höjentorps sex mil från Alingsås belägna
kungsgård bl. a. för inrättandet av ett
schäferi för goda utländska får.
De åtgärder till fabriksnäringens
återupprättande, som kommo till
genomförande vid riksdagen 1726/1727, inskränkte
sig i huvudsak till landshjälpsfondens
grundande och andra anstalter till
Alings-åsverkets befrämjande. En begäran
framställdes visserligen till regeringen om
utestängandet av sådana varor, som rikets
manufakturer och hantverkerier kunde
tillverka i tillräcklig mängd, men som
gränsen var svår att bestämma mellan vad
som var tillräckligt och otillräckligt, lät
regeringen ärendet vila till nästfoljande
riksdag. Ifråga om vissa åtgärder, som
av kommerskollegium förordats till
industrins gagn, ställde sig även ständerna
tills vidare tveksamma. Detta gäller bl. a.
om det redan under Karl XI prövade
medlet att för gynnande av inhemska
sidenmanufakturers uppkomst förbjuda bruket
av andra än släta eller på visst sätt
faso-nerade sidentyger samt åläggande för
sidenhandlande i stapelstäderna att
förlägga sidenvävstolar. Lika litet lyssnade
man till ett par andra liknande projekt,
nämligen att klädesfabrikanterna skulle
förbindas att underhålla en vävstol för
fina kläden på varje 1,000 man av de
regementen, som de fått privilegium att
bekläda, samt att för linneproduktionens
höjande varje hemman skulle åläggas att
årligen utså sex kannor linfrö och städerna
i Norrland, Finland, Halland,
Västergötland m. fl. provinser förpliktigas att
inkalla främmande linnevävare och spinnare
att undervisa kvinnfolken. Den allmänna
instinkten gick ännu på grundvalen av
äldre tiders erfarenheter i den riktningen,
att tvångsåtgärder icke vore förenliga
med näringarnas sanna nytta, och 1727
års riksdag kan därför i stort sett sägas
ha tillämpat merkantilismen med måtta
och eftertanke.
Det har tidigare meddelats, att
lands-hjälpsmedlen ställdes under förvaltning
av en särskild ständernas deputation, som
bl. a. ägde till uppgift att övervaka deras
rätta användning. Utdelningen ur fonden,
varom närmare framdeles, hade börjat så
snart penningar funnos tillgängliga, och
sommaren 1729 fann sig deputationen
följaktligen föranlåten att genom
utsändandet av några representanter
undersöka, i vad mån understöden tjänat sitt
syfte. över besöket avlämnades vid
återkomsten en för Alström mycket smickrande
rapport, där manufakturverkets utmärkta
läge, förutsättningar och gagnelighet
utmålades i starka färger.1) Anläggningens
omfattning var av berättelsen att döma
redan synnerligen betydande. Såsom
specialavdelningar inom densamma angåvos
sålunda strumpväveri, bandväveri,
eta-min- eller stoftsväveri, klädesväveri,
fris-väveri, kattunstryckeri samt
tobaksspin-neri. Vidare hade början gjorts med
hatt-makeri, överskäreri, schlappmakeri eller
filtstrumpsberedning, ullkamning,
nål-makeri, knappmakeri och tapetmakeri.
Slutligen innefattade
manufakturverket även ett färgeri, ett linne- och
lärftsblekeri, en linnegarnsstamp och
en stamp för valkning av kläde. Det för
vävningen behövliga garnet spanns av
hemspinnerskor i och omkring Alingsås,
till vilkas upplärande en engelsk
mäster-spinnerska införskrivits. Till fåravelns
höjande hade ett schäferi inrättats redan
år 1725, vilket efterhand förlädes till Hö-
’) Jfr Stråle a. a. s. 101 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
