Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Dec. 1920 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEXTILARBETAREN
j entorp, och där engelska och holländska
får uppföddes. Av tobak planterades
avsevärda kvantiteter, varjämte försök
gjordes med odling av åtskilliga färgväxter
samt kardborrar till ylletygets ruggande.
Allt som allt sysselsatte manufakturverket
omkring 400 personer, av vilka det
övervägande antalet dock utgjordes av
hemarbetare. Fabriksföretagets sammanlagda
tillgångar uppskattades till en summa av
169,604 daler smt, vartill kom en post på
29,550 daler tecknade men ej utlösta
aktier. Rörande de olika tillverkningarnas
avsättning innehåller rapporten inga
upplysningar, men densamma synes dittills ha
varit ganska obetydlig. Varorna hade
samlats på lager, varav värdet vid
berättelsens avgivande upptogs för det i
Stockholm upprättade försälj ningsnederlaget
till 27,148 daler smt och för i Alingsås
befintliga varor till 7,497 daler. Denna
disproportion mellan tillverkning och
försäljning skulle väl sedermera, då
avsättningen tagit bättre fart, minskas, men
icke förty kom den att förbli
manufakturverkets svagaste punkt. I vad mån
Alström själv och hans meddirektörer genom
bristande nit och intresse för
ifrågavarande sida av rörelsen förvållat detta
missförhållande, kan här ej närmare klargöras,
men tydligen har ledningen ej varit utan
all skuld, enär densamma ensidigt arbetade
för fabrikationens utvidgande utan att
samtidigt taga i betraktande, i vad mån
marknad kunde beredas för de framställda
produkterna.
Den mångsidiga utveckling, som
Alingsås manufakturverk vunnit vid
inspektionen sommaren 1729, hade till stor
del möjliggjorts genom rikliga understöd
från landshjälpsf onden, vars medel ju
enligt ständernas beslut skulle disponeras
enbart för nämnda anläggning intill 1731
års riksdag. Tack vare dessa medel
kunde manufakturverket även under de första
åren av 1730-talet avsevärt påbyggas och
utvidgas. De lånebelopp, som av
landshjälpen för åren 1727—30 utgingo till
Alingsås, utgjorde för
År
1727 ..........: .. . 30,731 dir smt
1728 ................ 54,544 „ „
1729 ................ 93.898 „ „
1730 ............... 132,716 „ „
d. v. s. sammanlagt 311,889 daler smt.1)
Såsom säkerhet härför hade inteckning
tagits i verkets hela egendom.
Vid 1731 års riksdag kom frågan om
understöd åt manufakturerna åter upp.
Landshjälpen hade beviljats för fem år,
och man ägde att bestämma, huruvida
densamma skulle utsträckas ytterligare
eller ej. Det visade sig nu, att
uppfattningarna i ämnet gingo betydligt mera i sär
än år 1727. Kort efter riksdagens
öppnande underrättade sålunda borgerskapet
genom ett protokollsutdrag de övriga
stånden om att ståndet ledsnat både vid
fem-procentsavgiften och den egentliga
landshjälpen, varför yrkande framställdes om
båda avgifternas upphörande. Vad själva
landshjälpen beträffar förenade sig
bondeståndet med borgarna, och ständernas
beslut blev även, att densamma skulle
utgå endast t. o. m. året 1731. Om
fempro-centsavgiften kom striden att stå hårdare.
Vid ärendets förberedande handläggning
i handels- och manufakturdeputationen
ställde sig nämligen flertalet av
borgarståndets deputerade avvisande samt hade
till yttermera visso uppsatt en formlig
protest mot ständernas rätt att om
avgiften besluta, enär densamma vore en
bor-gerskapets enskilda och fria bevillning.
Avgiftens upphävande påfordrades nu,
emedan den befunnits så betungande, att
t. o. m. de svåra krigsåren ej värre plågat
ståndet, vartill komme, att då avgiften
blott drabbade ett stånd, måste den
betraktas som orättvis, vilket ännu mera
bleve fallet, sedan de övriga stånden efter
landshjälpens upphörande befriats från
beskattning till industrins
understödjande. Allra betänkligast vore dock, att
avgiften vid föregående riksdag beviljats
utan ”hemmavarande principalers
ringaste vetskap och över all deras förmodan”,
och att dessa ej längre därmed önskade
kontinuera.2) Borgarnas olika skäl
bemöttes emellertid med kraft. Ifråga om
principalatet genmäldes sålunda, ”att
Rik-sens Ständer sammankallas, på det de
sko-le bedrifva sådana saker, som till Riksens
allmänna välfärd lända, samt äro för detta
endast Gud och sitt samvete undergifne”,
och klagomålen över tullavgiften
framkal
’) Landshjälpsdeputationens räkenskaper. R.A.
2) Arnberg a. a. s. 38.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
