Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Dec. 1920 - Sverges textilindustri i äldre tid. XIII - Lagstiftningen om medling i arbetstvister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
47
lade den träffsäkra anmärkningen, att det
i yttersta hand bleve den konsumerande
allmänheten som finge bära densamma.
Deputationens majoritet uttalade sig
alltså för avgiftens bibehållande, och då
saken sedan förekom i sekreta utskottet, blev
utgången densamma. Inom stånden
föranledde frågan skarp diskussion särskilt
hos adeln, där man å vissa håll hyste
starka betänkligheter mot det sätt, varpå
landshjälpsmedlen dittills använts.
Resultatet blev dock slutligen, att riksdagen
anslöt sig till sekreta utskottets
ståndpunkt, varigenom den offentliga
under-stödsverksamheten till manufakturernas
fromma fortfarande ehuru inom trängre
ram kom att äga bestånd.
På nyssnämnda punkt blev alltså
bor-gerskapet besegrat. I en annan fråga,
som vid de närmast föregående
riksdagarna vållat mycken split, hade ståndet
däremot bättre framgång. Denna fråga
rörde det s. k. frimästarskapet, vilket, såsom
tidigare påvisats, införts till förhindrande
av godtyckliga prisförhöjningar och annat
självsvåld inom skråämbetena. Åtgärden
hade emellertid alltid varit borgarna en
nagel i ögat och framkallat oupphörliga
besvär. Trots de kraftiga skäl, som förut
anförts för ifrågavarande institution,
funno sig ständerna nu böra tillmötesgå
ståndet i dess förnyade yrkande på
frimästar-skapets avskaffande. En inskränkning
gjordes dock härvid såtillvida, att
inflyttande främmande hantverkare
fortfarande skulle äga rätt att nedsätta sig i riket
såsom frimästare, men även detta
medgivande återtogs sedermera genom beslut
vid 1739 års riksdag.
Lagstiftningen om medling
i arbetstvister.
Riksdagen har, som bekant, antagit tre nya
lagar angående medling i arbetstvister, nämligen:
l:o) lag om medling i arbetstvister,
2:o) lag om central skiljenämnd för vissa
arbetstvister, samt
3: o) lag om särskilda skiljedomare i
arbetstvister.
Av dessa lagar träder den förstnämnda i
stället för den nuvarande lagen med samma
ru
brik, vilken gällt sedan 1907. De tvä
sistnämnda äro helt nya, utan motsvarighet i nu
gällande lagstiftning. Alla tre lagarna trädde i
kraft den 1 juli innevarande år.
Den nya lagen om medling i arbetstvister.
Vid utarbetandet av denna lag utgick regeringen
från den grundvalen, att densamma skulle
upptaga allenast sådana bestämmelser, varom enighet
rått mellan arbetare och arbetsgivare eller som
ersatte föråldrade eller mindre lämpliga
stadgan-den i den gamla lagen med nya, som grundade
sig på erfarenheter under den tid, den gamla
lagen varit i tillämpning.
I den nya lagen fastslås sålunda den
praxis, som utvecklat sig, att förlikningsmän
förordnas ej bara för visst geografiskt område utan
att någon förlikningsman därjämte kan förordnas
att medla vid arbetstvister inom en viss näring,
oberoende av om denna bedrlves i det ena eller
andra förlikningsmannadistriktet. Särskilt
anfö-res i motiveringen till lagförslaget jordbruket samt
statens arbeten såsom specialområden, där
särskild förlikningsman för hela riket vore av nöden.
Som en nyhet i lagstiftningen framträder
ock stadgandet att socialstyrelsen skall, där
parterna i en arbetstvist så önska, utse opartisk
ordförande att leda förhandlingarna. Ny är också
parterna i en arbetstvist inför sig med skyldighet
för dessa att iakttaga Inställelse. Reglerna för
denna kallelse, som äro Införda i 3 och 4 par.
överensstämma med den praxis, som utvecklat sig
å området i fråga. Förlikningsmannen äger
emellertid — därest arbetsinställelse ej ägt rum —
allenast en gång utfärda kallelse, som parterna
måste hörsamma, sedan äger han blott ”inbjuda”
till förnyade förhandlingar. Har
arbetsinställelse däremot vidtagits, äro parterna skyldiga
hörsamma även upprepad kalleise från
förlikningsmannens sida.
En helt ny bestämmelse har också tillkommit
i den nya lagen — även den i anslutning till
utbildad praxis — nämligen den, att parterna i en
arbetskonflikt böra på anhållan av
förlikningsmannen giva honom del av räkenskaper och andra
handlingar samt meddela statistiska och andra
uppgifter, varöver de tvistande förfoga, ävensom
hälla vederbörande arbetsplatser tillgängliga —
allt i syfte att bereda förlikningsmannen
tillförlitlig grund för tvistens bedömande.
Förlikningsmannen har tystnadsplikt beträffande sådana
upplysningar, så långt vederbörande uppgiftsgivare
det påkallar.
Slutligen lagfästes den praxis, som utbildat
sig, att vid arbetstvister, som innebära synnerlig
fara för arbetsfreden, eller där eljest så finnes pä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
