TEXTIL ARBE T AREN 47 Sverges textilindustri i äldre tid. XV. Såsom tidigare meddelats, tillföll den sammanlagda landshjälps- och fempro-centsavgiften för åren 1727/1730 Alings-åsverket ensamt, och även för år 1731 fick nämnda verk uppbära hela den egentliga landshjälpen, medan däremot femprocents-avgiften nu disponerades för andra industriföretag. Frånsett de medel, som överlämnats till kommerskollegium och använts till bekostande av inflyttande yrkesidkares resor, förskott åt fabriker etc., hade av landshjälpsfondens avkastning närmare hälften eller 413,607 daler smt utgått som låneunderstöd till Alingsås manufakturverk. Denna högst betydande kapitaltillgång hade möjliggjort en avsevärd utvidgning av tillverkningen, och ständerna byggde stora förhoppningar på ifrågavarande anläggningar. Åtskilliga tecken började emellertid redan nu hän tyda på att Alström icke var rätte mannen att infria dessa. Framför allt blevo verkets av-sättningsförhållanden för varje år allt ogynnsammare. Lager hopades på lager, och rörelsekapitalet förbrukades på så sätt utan att nytt sådant inkom i stället. Vid 1734 års riksdag väckte förhållandet uppmärksamhet, och frågan upptogs inom sekreta utskottet i samband med granskningen av landshjälpsdeputationens förvaltning. Det upplystes här i den sekreta deputation, som inom utskottet tillsatts för ärendets utredning, att verket ägde ett o-försålt lager, värderat till omkring 500,000 daler kmt, och då fråga framställdes om anledningen till den klena avsättningen, anmärktes av en ledamot, att skälet antagligen låg däri, att varorna varken vore så goda eller billiga som de utländska. För att övertyga sig, huru härmed förhöll sig, skred nu deputationen bl. a. till den åtgärden att låta trenne betrodda köpmän besiktiga de varor, som funnos i den i Stockholm belägna Alingsåsboden. Resultatet av denna besiktning blev synnerligen nedslående. Först och främst var lagret överraskande obetydligt i förhållande till det värde, vartill detsamma stod upptaget i manufaktursocietetens till landshjälpsde- putationen inlämnade inventarium. Vidare befunnos varorna till färg och fason delvis alldeles otidsenliga samt illa tillverkade och beredda. Priset var därjämte genomgående allt för högt tilltaget, och utländska varor av bättre kvalitet erhölles till billigare pris.1 Handelsmännens rapport mottogs inom deputationen med ett visst misstroende. Man var på förhand intagen till manufakturverkets förmån och tog ej djupare intryck, ens när besiktningsmännen bedyrade, att de fullgjort sitt uppdrag efter bästa samvete, samt uttallade som sin förvissning, att företaget säkerligen ej skulle sakna avsättning, blott man beflitade sig om att iakttaga de oundgängliga förutsättningarna härför, d. v. s. tillverkade kuranta varor till billiga priser. I trots av de graverande anmärkningarna kunde därför Alström och hans meddirektör utan att ingå på ett bemötande i sak stämma deputationen till sin fördel. Man nöjde sig med att klaga över köpmännens ringa intresse för den inhemska industrins uppkomst samt hemställde till deputation att taga manufakturerna ”uti höggunstig protec-tion emot alla widrigt sinnades anfäcktnin-gar”. Härmed fick också saken bero, och handelsmännens besvärande besiktnings-berättelse lades utan vidare åtgärd till handlingarna. Gentemot de nya anspråk på stora låneunderstöd och ökade privilegier, som av direktörerna framställdes, visade emellertid deputationen ej samma tillmötesgående. Landshjälpsmedlen voro i huvudsak disponerade för andra fabriker, och beträffande privilegierna fann man sig böra hänvisa direkt till Kungl. Maj :t. Ett försök att få förlagskapital från banken misslyckades ävenledes, och åren fram till 1738/1739 års riksdag blevo följaktligen en ganska bekymmersam tid för Alings-åsverket. Med riksdagen 1738/1739 och hattpartiets då begynnande övermakt inträdde ett nytt skede i de svenska manufakturernas historia. Några i och för sig nya grund 1 Jfr Stråle: a. a., s. 189 o. f.