Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3—4. Nov. 1922 - Sverges textilindustri i äldre tid. XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTIL ARBE T AREN
43
na vägen, i det de framställda klagomålen
tillbakavisades och åtgärderna från
föregående ständermöte befästes samt
ytterligare fullföljdes och påbyggdes. Man
fann sig äga så mycket mindre anledning
till misstroende mot de tillämpade
grundsatserna, som den tillsatta handels- och
manufakturdeputationen såg sig i stånd
att framlägga en synnerligen lysande tablå
över manufakturernas utveckling under
det närmast förflutna året. Enligt
ifrågavarande tablå utgjorde
tillverkningsvärdet vid 49 fabriker, som åtnjutit
understöd ur manufakturfonden, för tiden 1 okt.
1739 till 1740 års slut sammanlagt
719,114 daler smt, vilket med avdrag av
en tredjedel för importerade råvaror gav
en nettobehållning av 479,409 daler.
Under samma tid hade offentliga understöd
utgått till ett belopp av 272,500 daler smt,
vadan alltså landet gjort en betydande
vinst, även frånsett att nämnda medel
utlånats mot fullgod säkerhet. Inför
sådana beräkningar kände ständerna givetvis
föga håg att inlåta sig på någon
närings-lagstiftning i mera fri anda. När
städernas handlande inkommo med begäran, att
förbudet mot försäljning av vissa
utländska varor tillsvidare skulle få förbli
vilande, samt att införselförbuden i någon mån
måtte mildras, tills den inrikes
produktionen hunnit bli någorlunda tillräcklig,
funno de följaktligen ringa förståelse, så
mycket mindre som kommerskollegium
och manufakturkontoret bestämt
avstyrkte varje sådant medgivande. Nämnda
institutioner funno tvärtom nödigt, att
importen av främmande varor till den
inrikes avsättningens underlättande
ytterligare inskränktes genom införselförbud å
vissa vävnader av ylle, siden, linne, bomull
och kamelhår, en åtgärd, som också vann
ständernas anslutning.
Av handels- och
manufakturdeputatio-nens ovan antydda beräkning kunde den
slutsatsen lätt dragas, att fabrikernas
ekonomiska ställning nu börjat vinna stadga
och förbättring. Så var emellertid
ingalunda förhållandet. Tillverkningen hade
visserligen tack vare manufakturlånen
kunnat väsentligen uppdrivas, men
avsättningen var fortfarande ytterst dålig,
varför den beviljade pantsättningsrätten
utnyttjats i stor utsträckning. För de
äldre fabrikernas såsom särskilt
Alingsås-verkets vidkommande syntes det också
uppenbart, att de aldrig skulle bli i stånd
att återgälda de betydande lånebelopp, som
till dem utdelats sedan 1727, och varå
ingen ränta och ännu mindre någon
avbetalning hittills kunnat utgöras. Med
hänsyn till de svårigheter, som de före år
1738 påbörjade företagen haft att utstå,
funno ständerna nu skäligt att successivt
avskriva deras skuld på så sätt, att 15
proc, av tillverkningsvärdet årligen
räknades dem till godo såsom premier och
avdrogos på lånebeloppen. Vad fabrikerna
främst behövde, var emellertid som
vanligt kontanta understöd, och fordringarna
blevo i detta hänseende större, allt
eftersom anläggningarnas antal ökades. Det
gällde alltså att bereda manufakturfonden
nödig förstärkning, och man tvekade ej
härutinnan trots de ovan antydda mindre
lyckliga erfarenheterna av industrins
åter-betalningsförmåga. En sådan
förstärkning var så mycket mera nödvändig, som
de till fonden anslagna tullmedlen skulle
komma att väsentligen minskas genom den
beslutade utsträckningen av
införselförbuden. För inkomsternas ökande tog man
närmast sin tillflykt till nya skatter.
Sålunda förhöjdes procentavgiften för de
varor, varav införsel kunde förekomma,
liksom även för industrin behövliga
råämnen belädes med en lindrigare tull.
Sistnämnda förfarande, som ju måste
betecknas som en börda för fabrikerna, och
varigenom även sådana företag, som ej
åtnjöto offentligt understöd, tvingades att
bidraga till manufakturfonden,
motiverades med att någon annan utväg icke stode
att finna, varjämte förhoppning gavs, att
tullen endast skulle bestå till nästa
riksdag. Lilla tullen höjdes med en
fjärdedel till förmån för fonden, och
bankkredi-tivet förstärktes med 166,666 daler smt.
Till skickliga manufakturister började
slutligen privilegier utdelas för hållandet
av lotterier, varav vinsten skulle
användas till anläggande eller upprätthållande
av industriella verk. I fråga om
fördelningen av de offentliga understöden,
varom sekreta utskottet tidigare brukat
träffa bestämmelser, lämnades
manufakturkontoret nu fria händer, dock under
tillhållan om all möjlig sparsamhet och
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
