Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1923 - Sverges textilindustri i äldre tid. XX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
TEXTILARBETAREN
slogs, att en beräkning skulle uppgöras
över hela rikets varuförbrukning,
varefter blott så många verk borde erhålla
privilegier, som motsvarade ifrågavarande
konsumtion. Principen att på detta sätt
inskränka produktionen var ju ingalunda
ny, ty inom skråväsendet hade densamma
sedan gammalt strängt tillämpats, men
deputationen ställde sig dock tveksam
inför dessa ömtåliga och vittgående
önskemål. Ärendet remitterades emellertid
för yttrande till manufakturkontoret,
som dessutom hade att avge
utlåtande om fabrikernas tillstånd och
behov i allmänhet. I kontorets med
anledning härav inlämnade betänkande
var den grundläggande synpunkten
såsom vanligt, att de gällande
näringsför-fattningarna till varje pris borde
upprätthållas och utvecklas. Bland åtgärder till
industrins understöd förordade kontoret
följaktligen först och främst nya och
förökade anslag till manufakturfonden, som
på grund av minskade tullinkomster och
räntebetalningar till banken starkt
avtagit, varjämte sträng räfst med
lurendreje-rierna påyrkades. I likhet med
fabrikanterna ansåg kontoret vidare, att den
inhemska konkurrensen borde inskränkas.
Först vände det sig mot den enskilda
husfliten och yttrade, att ”husvävnaden är
föga gagnelig, lika litet för allmänheten
som för den enskilda. För den förre,
emedan rörelsens naturliga ordning mellan
stad och landet därigenom rubbas och
fördelningen i innevånarnas sysslor
förryc-kes; för den senare emedan sålunda
endast dyrt tillverkas en dålig vara.
För-vändheten i vår hushållning är nu så stor,
att borgaren plöjer och sår, bonden
däremot väver och handlar, hushållen kladda
i fabrikörens syssla och alla skämma
sålunda varandras göromål, varav följer, att
städerna äro utfattiga och landet illa
brukat”.1 Med avseende å fabrikerna föreslog
kontoret enligt uppgjorda förteckningar
över landets varuförbrukning en
inskränkning av fabriksdriften, vilken dock
ej skulle ske med tvång utan genom
indragning av vissa förmåner för de
överflödiga verken.
De beräkningar, som lågo till grund för
nyssnämnda tillstyrkan, voro dock av så
löslig art, att varken handels- och
manu-fakturdeputationen eller sedermera
ständerna funno sig ha skäl att biträda de
begärda indragningsåtgärderna, ehuru
beviljandet av nya privilegier hädanefter
borde företagas med en viss försiktighet.
I stället sökte man att förbättra
fabrikanternas avsättningsmöjligheter, vilket
skulte ske därigenom, att manufakturister och
handlande räckte varandra handen till
trofast samarbete. Att man icke hittills
lyckats bringa saken därhän, ansågs bero på
köpmännens förkärlek för utländskt kram
samt deras ”oskickliga mångsäljning
eller polypoliska handel”. Det var också
dessa, som nu blevo de lidande, i det
uppdrag skulle givas åt kommerskollegium att
efter överläggning med respektive
magistrater fastställa det antal borgare, som
med hänsyn till varje stads storlek
därstädes borde få driva kramhandel, samt att
för var och en fastställa den kvantitet
inhemska manufakturvaror, varav han
bevisligen skulle vara avnämare. Vidare
beslöts genomförande av handelspartering,
d. v. s. varje handlande skulle få idka
handel endast med ett slags varor, en reform,
som dock i likhet med så många andra
författningar från denna tid visade sig
praktiskt outförbar och väsentligen kom
att stanna på papperet. Den påtalade
överproduktionen av vissa varor, såsom
segelduk, kläde och boj, sökte ständerna
häva genom uppmuntrande av exporten,
för vilket ändamål utdelandet av
exportpremier förordades. Till
manufakturfondens förstärkande beslöts jämväl en ny
höjning av procentavgiften.2 Ä ett
område såg man sig dock nödsakad att införa
vissa restriktioner, nämligen i fråga om
rätten att pantsätta fabrikat och råvaror.
Sålunda bestämdes nu, att exempelvis på
fina kläden endast finge lånas en tunna
guld, på grova kläden en halv och lika
mycket på linnevaror, varjämte
belånings-rätten å råvaror helt och hållet indrogs.
För återbetalning till banken av
utlämnade pantlån skulle auktioner å pantgods
anställas, varvid dock mycken försiktighet
borde iakttagas, så att landet ej på en
gång översvämmades av fabriksvaror.
Mot den enskilda hemslöjden företogos
tills vidare inga hämmande åtgärder. På
1 Arnberg a. a. sid. 116.
2 Modée III: sid. 2392.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
