Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1923 - Åttatimmarslag i Italien - Svenska Arbetsgivareföreningen 1922 - Lönesänkningarna år 1922 - Åttatimmarslagens upphovsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
25
Förordningen definierar ”effektivt
arbete” såsom allt arbete av kontinuerlig
natur. Dess bestämmelser gälla således icke
för arbete, som, antingen på grund av sin
natur eller på grund av särskilda
omständigheter, icke är kontinuerligt eller för
arbete som endast består i närvaro å
arbetsplatsen eller tillsynstjänst.
övertid icke överstigande två timmar
om dagen och 12 timmar i veckan eller
motsvarande medeltal beräknat på någon
längre period är tillåtet, om
överenskommelse härom träffas mellan vederbörande
parter. Sådant övertidsarbete skall dock
betalas enligt särskild tariff, som måste
ligga åtmistone 10 procent över den
normala tid- eller ackordlönen.
Förordningen kommer att träda i kraft
fyra månader efter promulgationen.
Svenska
Arbetsgivareföreningen 1922.
Svenska arbetsgivareföreningen bar nu
utsänt sin årsberättelse, och av denna framgår bl. a.,
att de arbetsnedläggelser, som ägt rum vid
företag, som varit berättigade till skadeersättning
under 1922 berört sammanlagt 59,335 arbetare.
Konflikterna ha medfört en förlust av 1,731,798
arbetsdagar. Arbetsgivareföreningens utgifter för
strejker och lockouter under året uppgå till 3,3
milj, kr., vilken summa är något mindre än 1921
års och avsevärt mindre än 1920, men för övrigt
större än de årliga ersättningar, som föreningen
fått vidkännas sedan storstrejken. Under året
har föreningen varit invecklad i 764 konflikter,
därav 360 öppna. Sammanlagt ha 760 kollektiva
avtal under året ingåtts, varav 27 äro riksavtal
och resten lokala.
Angående arbetslösheten och de statliga
åtgärderna mot densamma heter det i berättelsen, att
genom den offentliga verksamheten för de
arbetslösa ha lönernas sjunkande till den nivå, som
ligger i jämnhöjd med näringslivets ekonomiska
förhållanden förhindrats eller fördröjts, varigenom
den ekonomiska krisen blivit förlängd. Just
under denna kris är det högst betänkligt, att ett
kapital av 100 miljoner, som kunnat få användning
1 produktionens tjänst, dragits därifrån och
anvisats till ett i stort sett improduktivt ändamål.
Antalet delägare i Svenska arbetsgivareföreningen
är nu 2,658, representerande 217,806 arbetare.
Lönesänkningarna år 1922.
Avtalsuppgörelserna under år 1922 beteckna i
lönehänseende betydande nedsättningar från 1921
års avtal. Lönereduktlonen har emellertid i
allmänhet ej skett i full utsträckning på en gång
vid avtalets träffande, utan genomförts 1 flera
repriser.
En ungefärlig uppskattning av
lönenedsättnin-gen har verkställts av socialstyrelsen. och utvisar
följande procentuella lönenedsättnlngar från år
1920: malmgruvor, mellansvenska och
norrländska resp. 40 och 25 proc., stenkolsgruvor 43,
bygg-nadsämnesindustri 45—50, småglas- och
buteljglasbruk resp. 45 och 39, sågverksindustri 43,
snickeri- och möbelfabriksindustri 30,
pappersmasse-fabriker 48, pappersbruk 52—54, bokbinderi 35,
tryckerier 30, kvarnar 40, bagerier 25,
sockerfabriker 47—50, textilfabriker 40, skrädderier 30,
garverier 33, skofabriker 35, gummivarufabriker
45,. konstgödningsfabrlker 39, tändsticksfabriker
34, byggnadsindustrin: murare och träarbetare 43
och grovarbetare 45, stuverier 33,3, telegraf 33—
40, sjömän 44—50 och jordbruk 40—45 procent.
Åttatimmarsdagens
upphovsman.
Egendomligt nog var det på Nya Zeeland, som
det första ropet på åttatimmarsdagen för
arbetarna höjdes.
Just i Nya Zeelands huvudstad, i Wellington,
finner man utanför stadens folkbibliotek en
anspråkslös brunn och över den en minnestavla med
en nästan oläslig inskrift. Denna är av
Wellingtons arbetare ägnad åt den man, som för sig och
andra först begärde åtta timmars arbetsdag. Det
var en timmerman Samuel Duncan Parnell, som
härstammade från London. Han tillhörde ingen
fackförening, men begärde allt sedan han
invandrat i Nya Zeeland, åtta timmars arbetsdag
för sig och sina kamrater. I februari och mars
1840 fick han så många kamrater med sig, att
sedan dess hans fordran uppfyllts vid gruvorna.
Sedan erkändes principen även i kolonins
lagstiftning, och Parnell upplevde även, att en
särskild högtidsdag av staten erkänts till
åttatim-mars-arbetsdagens firande. Han dog i
Wellington år 1890 vid 80 års ålder.
På Australiens fastland är åtta timmars
arbetsdag inom byggnadshantverket införd sedan
1856, där firas 23 april såsom arbetarnas
”demonstration day”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
