Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
59
att fackorganisationernas medlemsantal,
som vid relativt goda tider, då
organisationen utan allt för stora ansträngningar
kan tillkämpa fördelar åt sina
medlam-mar, visa tendens till att vilja gå i höjden.
Däremot vid dåliga tider, då
organisationen blott med hårda uppoffringar kan
bevara de tidigare uppnådda fördelarna,
åter visar benägenhet till att minska.
Detta är alltså beroende på att arbetarna
strömma till organisationerna då några
omedelbara fördelar genom dem föreligga,
men så snart som förhållandena
förändrats därhän att uppoffringar fordras av
medlemmarna för att dessa eller andra
fördelar skola kunna bevaras, då är man
genast beredd att lämna organisationen
ryggen. Dock behöva arbetarna sina
organisationer under hårda tider mera än
annars, liksom organisationerna då också
mera behöva sina medlemmar.
Kanhända denna företeelse numera ej
gör sig så märkbar inom arbetarnas
sammanslutningar som förr, beroende därpå
att medlemmarna bibringats en djupare
skolning och upplysning. Att så dock ej
är fallet inom de yngre organisationerna
visar sig därav, att först efter lång tid
kunna dessa uppnå den nödvändiga
stadgan.
Det återstår ännu mycket att bygga
upp inom arbetarerörelsen. Må vi unga
pröva våra krafter därpå,
verksamhetsfält saknas inte. Men må vi först och
främst komma ihåg, att arbetet fordrar
allvar och självansvar. Blott med
verkliga medlemmar kan en organisation
sammanfogas. Och må vi komma ihåg, att
denna är som vi själva äro och vad vi
vilja ha den till.
Den osolidariske.
När i mitten på förra århundradets
senare hälft de lagliga hindren och
skran-korna föllo, vilka dittills hindrat
arbetarna att sammansluta sig i fackliga
organisationer, hade man kunnat vänta sig,
skriver ”Der Tobak-Arbeider”, att arbetarna
skulle som en man använda denna rätt.
Men mycket felar ännu. Endast
långsamt gjorde organisationstanken sig
gällande. Arbetarna stodo till största delen
likgiltiga, tvivlande eller rent av fientliga
mot den unga rörelsen. Detta
ställningstagande vid den tidpunkten kunde
förklaras. Alltför länge hade arbetarna vänj t
sig vid lydnad och ekonomisk rättslöshet
för att de hastigt skulle få förtroende till
sin egen kraft. Därtill kom
arbetsköpar-nas brutala kamp för att behålla
herravälde och maktställning.
Likväl kunde de inte förhindra
rörelsen. Väd de första kämparna uträttade
och ledo för vår rörelse tillhör historien.
Varje fackföreningsmän förnimmer ännu
i dag en kväljande känsla, när han tänker
på hur vid vårt framträngande de
oorganiserade utgjorde en black om foten och
nästan alltid av arbetsköparna läto
utnyttja sig mot sina egna klasskamrater.
Om de oorganiserade förut spelade en
jämmerlig roll, föraktade av både
arbetare och arbetsköpare, så är det ännu mera
fallet nu. I dag vet t. o. m. varje barn,
att efter revolutionen räddades situationen
och hindrades ett ekonomiskt kaos i
Tyskland endast tack vare fackföreningarna;
att under inflationstiden arbetareklassens
läge gestaltade sig någorlunda drägligt
blott genom fackföreningarna, och att
utan fackföreningarna de nuvarande låga
lönerna vore ännu lägre, arbetstiden ännu
längre, avtal med semesterbestämmelser
o. d. inte funnits till, driftsråd bara varit
dekorationer. Detta vet också den
oorganiserade och därför är hans fanflykt
dubbelt förkastlig. Okunnighet, oförmåga
att begripa den fackliga organisationens
nödvändighet förefinnes inte nu. Så dum
kan inte en normalt tänkande arbetare
vara, att han gör fackföreningarna
ansvariga för det nuvarande nödläget, som
till tre fjärdedelar är en följd av det
förlorade kriget, då finns det endast
smutsiga bevekelsegrunder: feghet, kryperi och
smutsig egennytta. Den oorganiserade
känner ingen solidaritet, hans
klasskamraters väl är honom likgiltigt, bara hans
värda person drar nytta och han
står väl hos arbetsköparen, han
kritiserar allt, han håller radikala och
otillfredsställda tal för arbetskamraterna för att
vara så mycket mer tillfredsställd med
principalen, han skäller på
fackföreningarna för att de tillfälligtvis måste
prisgiva åttatimmarsdagen och är glad för
varje övertidstimme han får — ju fler
desto bättre —, han skäller efter varje
löneunderhandling över att
fackförenin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
