Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
23
Litterär funkis.
Vår tid är som bekant funktionalistisk. Pä
alla områden tränger funktlonalismen fram, och
eftersom funktionalism lär vara detsamma som
ändamålsenlighet, så borde därom vara endast
gott att säga. Det finns dock ett område, där
funkis hittills passat illa •— litteraturens.
Möjligen. kan detta bero på att de skalder, som tro
sig representera den litterära ändamålsenligheten,
missförstått begreppet funktionalism. I varje
fall ha vi ett litet kotteri poeter, som kalla sig
”fem unga” och ”de unga” och som älska
ändamålsenligheten till den grad, att de förakta både
rim och meter, ja t, o. m. stor bokstav. Detta
sällskap för inbördes beundran, som måhända
numera räknar mer än fem medlemmar, förser oss
med dikter så moderna, att varje människa, som
är omodern nog att läsa Tegnér, Rydberg och
Runeberg, får kväljningar. Hela diktkonsten
tycks bestå i att först åstadkomma en
prosamening så fånig som möjligt och sedan avdela den
på ett lämpligt antal rader.
Nu har en okänd herre, som kallar sig ”en
av de 18”, under titeln ”parnassglimtar” på
Bonniers Förlag givit ut en samling dikter av 18
svenska lyriker, av vilka jag här önskar
presentera några. Jag kan ju inte så noga veta
om den, som gjort sammanställningen, haft för
avsikt att vara elak mot skalderna, men
otroligt är det inte. Om det emellertid varit
hans avsikt, så har han gjort
sammanställningen bra, även om en och annan ovärdig
råkat komma med. Bland dessa befinner sig
Anders Österling, och anledningen därtill får väl
anses vara, att den gode Österling i en dikt råkat
få sin själ sammangjuten av lärksång och
potatisblast. Jag tillåter mig alltså göra en del små
axplock ur boken, som lär vara tillkommen ”för
skolornas bruk”.
Låt oss börja med Ingeborg Björklund. Hon
representeras av en liten dikt, som heter ”Vid en
blick”. Vems blick, som stått modell, vet jag
inte, men hon talar i alla fall om att vid denna
blick skälver hela hennes varelse som en knippe
elektriska batterier (stackars kvinna!), att hon
vill glömma allt vad hon sagt och att hon ville
slå ut sina vingar som en fjäril i solen, flyga rakt
i sin sol och förbrinna. Slutklämmen lyder:
Men inom mig sjunker en våt fjäril
med en tung suck
mot marken.
Det var ju intressant, att Ingeborg har mark
inom sig. Emellertid förstår jag inte varför hon
skall behöva svälja fjärilar. Varför inte svälja
alla dikter, som behöva fast mark. Man måste
ju också tänka på ”markens gröda”.
Harry Martinson är känd genom sin
diktsamling ”Nomad”. Jag vet inte, om det är därför,
att den litteräre nomaden Martinson i nämnda
diktsamling varit till den grad modern, att han
låtit sina feberfötter (varför inte de obefintliga
versfötterna?) plocka nypon (andra människor
pläga som bekant använda händerna), att han
låtit sina nypon gå klädda i cylinder (kan det
anses ändamålsenligt?) och tjänstgöra som lyktor,
att han besjungit ”stekpannans sillkloeka” och
”den blodpumpande själen” (hu, så hemskt!).
I denna, bok har Martinson en dikt, som heter
”Vårängen”. I denna talar han om att på en äng
står en lada (gammal nyhet) och att bredvid
ladan står en baksmälla. Dikten har väl inte
skrivits för ladans och baksmällans skull; snarare är
det väl för att underrätta svenska folket om
följande viktiga sak:
Då och då flyger en fiskmås däröver
och släpper ett budskap från höjden.
Stundom träffar budskapet ladan
men endast ytterst sällan baksmällan.
Och då kommer jag att tänka på
livets slumpvisa skeende.
Upplysningen att budskapen från fiskmåsen
ibland träffar ladan men sällan baksmällan (varför
skulle det rimma här?) må vara viktig. I varje
fall har inte vanligt folk tid att räkna ut orsaken
därtill, och man får vara tacksam över att den
unge mannens forskningsiver fått en sådan
inriktning, att problemet kunnat klarläggas.
Annars är det ju inte alldeles omöjligt, att någon
annan kunnat räkna ut, att då ladan är så mycket
större än baksmällan, så måste chansen att träffa
ladan också bli större. Mest glädjande är det
emellertid, att skalden börjat tänka på ”livets
slumpvisa skeende”. Även jag kommer att tänka
därpå, varje gång jag träffar på en dikt av
Martinson eller någon annan av ”de unga”.
Gustav Sandgren är en av de mest högröstade
av de unga poeterna.. Därtill är han förfärligt
radikal och har en mycket hög tanke om sig själv.
Att han dock ibland, om också endast i drömmen,
har sina små stunder av stilla självrannsakan och
att han därvid även kan råka ta sig själv ”på
kornet”, som man brukar säga, därom skvallrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
