Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
T EXT IL ARB ET AREN
dikten ”Jag och strutsen”, som inledes av följande
strof:
Jag drömde att jag insåg hur jag förfelat min
kallelse:
jag borde inte blivit diktare, jag borde blivit
struts,
stått med huvudet i en grop i sanden
glädjande mig åt allt jag ätit till frukost.
Det lär ju finnas sanndrömmare, och det finns
heller ingen anledning att betvivla, att Sandgren
i detta fall haft en sanndröm. Det är att hoppas,
att insikten stannat kvar, efter det han vaknat.
Fast riktigt säker därpå är jag inte.
Artur Lundkvist heter en annan stor poet och
han har här bidragit med en dikt, som han kallar
”Till ett runt föremål”. Den är så dyrbar, att
det vore synd att undanhålla tidskriftens läsare
densamma. Låt oss därför citera hela dikten:
Detta runda föremål
har jag spritt naken suttit uppå
i min oskyldiga barndom.
Det var lera
mjuk, formlös klump.
Fick tingens skrattande liv,
formens vällust.
Stod i väntan på glasyrugnen
nära, en kaffeservis
— vackra vardagsvaror
för skrynkliga gumhänder.
Fick i badet av glödande saltånga
osläcklig skönhetstörst.
Den kyska glasyrvitheten
het av hämmad kaffekoppslängtan:
förgätmigej med
guldkant.
Men fast den hårda kanten ännu vittnade
om keramikfabrikantens maskinhänder
och glasyrugnens vånda
bar din form alltjämt jordens moderliga rundhet,
var du i min barndom en god vän,
en nödvändighetsartikel.
Det vore synd att störa stämningen efter
denna om gudomlig inspiration och utsökt
modernistisk smak vittnande dikt med kommentarer.
Det må endast tillåtas mig att uttala min
tillfredsställelse över att det lilla runda föremålet
äntligen funnit sin skald. Och en värdig sådan.
Till sist må vi nämna Etmer Diktonius, som
kanske är den störste av de moderna diktarna.
Hans bidrag är en dikt ”Elefanten”, vilken
väl-klingande dikt må helt återgivas:
Ur gult gräs, sticker fram
lång nos
ögon med
grisblickar,
madrass tass.
Bambusnåren knaka
orkanfläktande
öronrörelser.
Trumpetar du? — mitt hjärtas elefant!
Din-min musik:
trumpeta.
Trumpeta är ett tvång så länge sömnigt sover
och sönderslitas måste öronhinnan
om stillhet-tystnad i din värld skall bo.
Tror man ej
att madrasstassar
kan få stickor mellan tårna?
Tro man ej elefanten har mage?
Ack, den har
långtanm
tjocktarm
tunntarm
blindtarm.
Strävt är bambuns gräs,
i elefantens mage bor
ensamhet, förtvivlan.
Elefanten kan slicka en myra
den har magsyra,
mentalitet.!
På sätt och vis kanske elefanten kan sättas
som symbol för modernistisk diktning. Om man
nämligen med begreppet elefant förbinder
begreppet klumpig. Är elefanten däremot inte klumpig,
som somliga påstå, ja, då måste det, alldeles
oavsett att ”de ungas” diktning ofta påminner om
elefantens trumpetande, anses kränkande för
elefanten att bli föremål för jämförelse. Det är möjligt,
att elefantens magsyra är av samma slag som ”de
ungas”, men dess mentalitet är avgjort av ett
mera sympatiskt slag.
Jonatan.
SPRITLANGARNA
fördärva det växande
släktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
