Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEXTILARBETAREN
ges Textilindustriförbund och att
disponent Willumsen vid Forsåker icke hade ett
dugg att säga till om beträffande dess
lösning. På annat sätt kan det icke
förklaras, att Welinder fortsatte att trumma i
arbetarna, att det bara var fråga om en
kortare tid när den stygge Willumsen
skulle vara färdig att ge upp. Så
småningom måste det dock ha gått upp
ett litet ljus för Welinder. Han fann
sig föranlåten att börja tala om att man
på arbetarsidan var beredd på att
konflikten skulle räcka hela 1932. Huruvida
disponent Willumsen precis vid nyåret
återigen skulle vara ”färdig” upplystes oss
ve-terligt ingenting om.
Var och en, som något sysslat med
fackliga angelägenheter, har ju insett hur
verklighetsfrämmande Welinders
inställning till konflikten hela tiden varit. Ingen
tvivlar väl på att disponent Willumsen
skulle ha varit villig att underhandla om
han icke varit organiserad. Nu var han
emellertid med i en
arbetsgivarorganisation och därigenom kommo ett par nya
faktorer att spela in i konflikten, faktorer
som Welinder icke synes ha haft den
ringaste aning om. För det första fick
disponent Willumsen icke göra upp, det skötte
hans organisation om. Han hade bara att
rätta sig efter dennas beslut. För det
andra uppbar arbetsgivaren från sin
organisation ett konfliktunderstöd, som
säkerligen icke var för blygsamt tilltaget. Man
kan ju roa sig med att söka räkna ut, vem
som i ett ekonomiskt uthållighetskrig —
där dock på arbetsgivarsidan princip- och
prestigesynpunkter voro avgörande —
först skulle ha blivit ”färdig”,
Textilindustriförbundet eller S. A. F. Emellertid
insåg Welinder efter åtta månaders konflikt,
att hans utsikter att bringa
arbetsgivarorganisationen på knä voro relativt små
och han skaffade sig därför en
förevänd
ning att den 26 september avblåsa striden
och häva blockaden.
I modern krigföring lär ju
dimbildningen spela en viss roll. Welinder har
tydligen förstått, att hans ”uppgörelse” vid
Forsåker är av det slaget, att dimbildning
måste till. Därför söker han nu
bortförklara alltsammans genom att på ett
dunkelt och mångordigt språk inge
föreställningar om åtminstone en delseger
samt genom att tala om arbetsdomstolen,
arbetslöshetskommissionen och en hel del
annat. Ingen intelligent människa tror,
att Welinder i det fallet menar vad han
skriver. Han är emellertid angelägen om
att söka dölja nederlaget och därför drives
han att skriva saker, som jämförda med
hans många stora ord under konflikten
verka präktiga saltomortaler.
Dimbildningen är långt ifrån effektiv. Det är
alltför lätt att genom fraserna och de många
orden upptäcka de verkliga anledningarna
till misslyckandet. Under alla
omständigheter har Welinder i ett avseende måst
tömma smälekens bägare i botten. Han har
icke beretts den minsta möjlighet att
skylla utgången på någon reformistisk
organisation. Dessa organisationer ha givit
Welinder tillfälle att bevisa sin organisations
makt. Honom allena tillkommer sålunda
nesan av nederlaget.
Vi ha ingen anledning att känna
skadeglädje. Snarare måste vi känna
medlidande med de lurade arbetarna, vilka
tjänstgjort som försökskaniner för S. A.
F. Vårt ansvar inför textilarbetarna
förpliktar oss emellertid att upplysa
arbetarna om Welinders och andra
”revolutionärers” förehavanden.
Forsåkersarbe-tarna äro en erfarenhet rikare. De ha
erfarit vart det bär, när man låter sina
intressen företrädas av män, vars enda
meriter äro att de prata bra. Welinder är
onekligen en god agitator. Hans ärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
