Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
3
Det är så att det riktigt vattnas i munnen,
när man läser om hur idealiskt det skall
bli här i världen, bara man arbetar
tillräckligt mycket, producerar tillräckligt
mycket.
Ack ja! Saliga äro de fattiga
arbetare, som kunna mättas av ordsvallet från
de vise männen! Tyvärr är det icke så
skönt och blir icke i brådrasket så skönt
här i världen, som de vise männen
före-spegla oss. I verkligheten är det nog så,
att dessa enligt egen mening så andligt
nyktra människor i betänklig grad börjat
släppa kontakten med jorden, med
samhället sådant det är.
Visst är det teoretiskt sant, att
summan av köpkraften är lika, även om man
flyttar över inkomster från vissa
medborgare till andra, men i praktiken har det
nog i alla fall en viss betydelse hur
köpkraften är fördelad. Visst är det sant, att
arbetsmängden ej är konstant, att den kan
vidgas eller krympas, men icke är det väl
därför bevisat, att den måste krympa i
proportion till en vidtagen förkortning av
arbetstiden. Visst är det sant, att ett höjt
pris kan medföra konsumtionsminskning,
men detta är visst icke någon regel. I
många fall har en prisförhöjning ingen
nämnvärd inverkan på konsumtionen. I
varje fall är den prisgräns, där
efterfrågan minskas så att vinsten av
prisförhöjningen upphäves, icke en gång för alla
given och denna gräns har framför allt intet
samband med 48-timmarsveckan. Den
ligger olika för olika varor, olika tider, olika
industrier och olika företag. Visst är det
också sant, att man icke kan tvinga en
arbetsgivare att tillverka en vara och för
tillverkningen anställa arbetare, men en
arbetsgivare plägar icke låta sympatier
eller antipatier för en viss åtgärd bestämma
om han skall tillverka en vara eller ej.
För honom är det bestämmande om han
har avsättning för varan och om
tillverkningen är lönande. I vissa fall kan han t.
o. m. tillverka varor, som för tillfället icke
löna sig.
Nå, men rationaliseringen! Kan icke
arbetsgivaren i stället för att nyanställa
folk köpa maskiner eller på annat sätt
rationalisera driften? Jo, visst kan han det,
men även i detta fall räknar han praktiskt.
Han köper t. ex. icke en maskin i bara
ilskan. Rationaliserar gör han under alla
omständigheter, när det lönar sig. De, som
nu beskärma sig över den hotande
rationaliseringen, skulle må gott av att stå i
fabrikerna och se maskiner plockas in och
arbetare sparkas ut, se hur ingenjörerna
matematiskt räkna ut allt vad arbetaren
företar sig från det enklaste handgrepp till
vistelsen på avträdet, och hur de pressa
arbetstempot att anpassa sig efter
räkne-resultatet. De skulle göra bekantskap med
den härskara av ingenjörer, tidtagare och
basar, som övervakar arbetarna lika
effektivt om också icke lika brutalt som
gången tids slavuppsyningsmän sina
underlydande. De skulle se hur rationaliseringen
går sin gång framåt oberoende av om
företagen behöva rationalisera eller ej, hur
t. o. m. de företag, som ge största
utdelningarna, gå i spetsen för rationaliseringen.
Kanske de då skulle inse, att deras
medlidande med arbetarna är något
malplacerat, att man icke kan hejda
rationaliseringen genom att stanna vid
48-timmars-veckan, att det kapitalistiska samhället
just nu befinner sig i en utvecklingsepok,
där rationaliseringen automatiskt och
oemotståndligt drives framåt, även om
arbetarna skruva ned sina anspråk till ett
minimum.
Felet är icke att vi arbeta för mycket,
säger man. Det finns ingen
överproduktion, säger man också. Miljoner
människor sakna t. o. m. det nödvändigaste. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
