Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
5
nämligen, att saken kan ordnas genom
internationell överenskommelse, vilket f. n.
synes omöjligt. Hur skall man då ställa
sig till problemet? Ja, här i Sverge vågar
man knappt tala om arbetstidsförkortning
utan lönekompensation. Ute i Europa
talar man icke bara därom, man söker också
genomföra den åtgärden. Borde vi icke
här i Sverge vara så modiga, att vi
åtminstone vågade diskutera saken? Det är
sant, att en dylik lösning innebär sänkt
levnadsstandard, därest icke
levnadskostnaderna pressas ned, men ett resonemang
om saken kan nog ändå vara nyttigt. Dels
kan det ju hända, att vi ändå icke kunna
undgå en sådan åtgärd, dels kan det finnas
skäl som tala för densamma.
Om vi alltså skulle börja diskutera
tanken på arbetstidsförkortning utan
lönekompensation, så vore det kanske klokt att
börja denna diskussion med att riva
sönder illusionsvävnaderna. Det är nämligen
rena illusioner, att våra fackliga cirklar
här i Sverge skulle ha blivit orubbade
under krisen. Vi ha icke blott på flera håll
fått finna oss i vissa lönereduceringar. Vi
ha den förkortade arbetsveckan redan i
stor utsträckning genomförd — utan
lönekompensation. För stora arbetargrupper
är arbetsveckan t. o. m. så kort, att 40
timmar skulle vara en vinst. Det är
emellertid icke bara för dem, vilka arbeta
3—4—5 dagar i veckan, som arbetstiden
blivit förkortad. I realiteten gäller
detsamma för dem, som äro permitterade
större eller mindre del av året. Att
många av dessa leva i den fasta
föreställningen, att de bevarat status quo ifråga om
löner och arbetstid, visar bara hur
begränsat en människas andliga synfält kan vara.
Fördelningen av fattigdomen pågår
faktiskt varje dag, och det är väl fråga om
icke denna fördelning har mer att göra
med verklig socialism än alla strävanden
att monopolisera arbetet, det må sedan
vara fråga om ett visst arbetsområde eller
om 48 timmars arbetsvecka.
Jag har träffat fattiga textilarbetare
med de lägsta löner svensk industri
betalar, vilka utan knot delat med sig av sin
arbetsvecka och därmed av sin veckolön.
Jag har träffat dylika arbetare, som t. o.
m. frivilligt erbjudit sig att avstå från en
del av arbetstiden (och inkomsten) till
förmån för kamrater, som annars skulle ha
blivit arbetslösa. Dessa textilarbetare ha
icke läst nationalekonomi, de ha icke gjort
frågan hur deras åtgärd komme att verka
på köpkraften och de ha aldrig kommit till
den slutsatsen, att en delning av arbetet är
meningslös, därför att köpkraften är
densamma. Spontant och mäktigt har den
socialistiska solidaritetstanken vällt fram
ur deras själar och drivit dem till
handling, till praktisk socialism. Hur liten,
hur futtig, hur meningslös skall inte deras
gärning te sig inför de lärda, med
nationalekonomisk visdom fullproppade herrar,
som sitta på sina redaktionsstolar och
räkna ut hur uppkomna förslag till praktiska
åtgärder verka på — köpkraften. På mig
verkar dock ett resonemang med dessa
enkla proletärer som en gudstjänst, medan
de arbetsmängds- och
köpkraftsteoretise-rande herrarnas visdom lämnar mig
tämligen kall.
Detta kallas visst att hemfalla åt
käns-lotänkande. Låt gå för det. Socialismen
är icke bara matematik, bara snusförnuft.
Den är känsla, den är hjärta, den är själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
