Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
27
Tilltvålad kultursnobb.
En svensk dagdrivare ur ”den finare” klassen
gjorde i fjol sommar en bilfärd genom Finland
ocli skildrade i en huvudstadstidning på ett
ovanligt dumdrygt sätt sina intryck från ”de tusen
sjöars land”. En medarbetare i den svensk-finska
tidningen ”Huvudstadsbladet” i Hälsingfors kände
sig på finnarnas vägnar, förklarligt nog förresten,
stött i kanten över den orlovssedel den svenske
kultursnobben bestått hans folk med. Vi kunna
icke neka oss nöjet att citera den på samma gång
mjuka och eleganta replik kultursnobben bestods
med i den finska avisan:
”Är basken bland backar, ängar och
ödemarker ett tecken på kultur? Är jumperns brokiga
färgvirrvarr civilisationens mål bland hästar och
kor, i sjumilaskog och pärlande vattenstråt? Är
stadsskornas högklackade tramp över
ödemarks-stig och renlavsmossar verkligen — kultur?
Frågorna här ovan grunda sig på en
reseskildring från Finland som härom dagen ingick i
en Stockholmstidning. En farande sven från
hinsidan Bottenhavet hittade på att bila ner genom
Finland norrifrån och det är hans reflexioner som
väckt min ohängda oppositionslusta. Hör vad han
erfarit: ”Att passera finska gränsen är att passera
århundraden — tillbaka i tiden. Finska folket
verkar stenålder”, säger han. ”Här finns inga
vallflickor i bask och jumper, strumpor och
eleganta skor (de finnas nämligen i Sverge). Här är
det knotiga, jordfärgade varelser, breda platta
bar-fotafötter som aldrig förädlats av en sko, primitiva
jordfärgade kläder och dukar kring huvudet.”
Vad husen beträffar är ”i Finland det mesta smått,
grått, lutande. Orkar man inte hålla det snyggt?
Har man inte tid och kraft? Eller saknar man
helt enkelt behovet av prydlighet? Det sista är
det troligaste”, konstaterar han.
F. d. broder, hårda ord är det du uttalar och
kanske även en smula tanklösa, för att uttrycka
det milt. Tror du att ”Den karga Nord” och ”Vårt
land är fattigt, skall så bli —” blott är gripande
epitet i vers och bondeprosa? Nej.
Det är rena, rama verkligheten, o, farande
svenska broder. Stenbacken, enrissnåret,
mossarna, den usla jorden, frost och mörker och en
ensamhet som är obegripligt stor, fostrar nog ingen
skönhet, ingen lekfullhet i onödan. Om den röda
färgen bleknar på stugans vägg — nåja, det är väl
viktigare att den inte får blekna för- mycket på
svältfödda ungars kinder? Den hårda kampen ger
nog ingen slant till övers för en bask, denna
civilisationens importerade krona, det är sant, och
ödemarken saknar förståelse för stadseleganta skor:
den biter genast klackarna av dem. Ej heller är
den särskilt lyhörd för det kulturella budskap en
brokig jumper kan bringa.
Ful och knotig må hon vara, vägarnas
vallande flicka. Breda äro hennes tår, grova hennes
händer. Slutet hennes ansikte för det främmande
överlägsna ögat. Det är sällan främlingen
förunnat att läsa i detta ansikte, att se det le, snabbt
och bräddat av sin överlägsenhet.
Nej, han har rätt, den farande svensken.
Landet i norr är utan misskund, utan choser. Och
det gör sitt folk och dess stugor till sina likar —
nära jorden — grå och fattiga.
ödemarksvackert och nordlandsstarkt är de
bara fotternas och huvuddukarnas folk.”
Redovisning.
Till de arbetslösa arbetarna vid Sahlströmska
fabriken i Jönköping har, utöver vad som
redovisades i förra numret, influtit 25 kronor från
avdelning n:r 123 i Asarum.
10-årsjubileum.
I festsalen på stadens hotell sitta i kväll
arbetare tillhörande stadens största fackförening.
10’ år ha nämligen förflutit sedan avdelningen
bildades, en kort tid fylld av arbete och strävan från
dem, som stått i ledningen innan föreningen
blivit vad den är. De 10 åren skola nu
högtidlig-hållas. På vilket sätt?
Arbetarna sitta bänkade kring borden.
Serveringspersonalen går omkring och hör efter vad
som önskas. Snart står snapsen och ölflaskan
framför nästan varje arbetare, såväl kvinnlig som
manlig. Maten kommer på borden och man tar
för sig av vad som bjuds.
En ombudsman från fackförbundet håller
högtidstal och minner om tider som gått. En
medlem ur avdelningsstyrelsen föredrar en historik
över verksamheten. I båda anförandena saknar
jag en maning till fortsatt strid. Här var väl ett
tillfälle bättre än något att mana medlemmarna
till fortsatt kamp för arbetarnas rättmätiga krav.
Det var emellertid ingen glädje att se arbetarna
sitta vid spritborden och se deras ögon bli alltmer
dimmiga. En del börja nämligen småningom
bli märkbart påstrukna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
