Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
19
Lönenivå och landgränser.
Nationell isolering — sänkta levnadsvillkor.
Den moderna arbetarerörelsens
internationella inställning — tyvärr avsevärt
mindre praktisk än teoretisk — har alltid
varit en nagel i ögat på bedömare inom
det borgerliga lägret och en omtyckt
angreppspunkt för dess vedersakare. Dessa
synas i regel betrakta den såsom endast
ett utslag av ringaktning för eller
animosi-tet mot det egna landet: alltså som en
sorts brist på solidaritet med den
naturliga miljö nationen utgör (eller i varje fall
anses utgöra) för varje medborgare eller
grupp av sådana.
Hur en sådan felsyn är möjlig ter sig
ganska gåtfullt. Visserligen kan väl hos
ett ringa fåtal socialistiska arbetare en
sådan animositet spela en viss roll, men för
rörelsen som sådan är den säkerligen utan
praktisk betydelse. Vår internationalism
har andra och långt mera bärande motiv
än ”oklara ressentiment” som någon
själv-utnämnd förståsigpåare skrev
häromsistens, och bland dessa verkliga orsaker
intaga de ekonomiskt färgade en mycket
framstående plats. I synnerhet är detta
fallet med den fackliga arbetarerörelsen.
Erfarenheten har lärt oss att solidariteten
icke får upphöra vid landgränsen om den
skall fylla sin uppgift. Skälen härför äro
i högsta grad reella och ha just ingenting
att göra med vare sig ressentiment eller
idealistiskt svärmeri.
Vi veta ju allesammans att människans
hushållning genom tiderna utvecklat sig
från familje- via feodal- och till den nu i
stort sett rådande nationella
hushållningen, således från snävare till mera
omfattande hushållsområden. Den moderna
tekniken har emellertid redan gjort
även de nationella gränserna för trånga
för det omfattande varubyte, som äger
rum i våra dagar mellan olika folk, och det
system, som nu passade oss bäst, vore
otvivelaktigt världshushållet. Även om
detta mål ter sig avlägset, drivas vi dock
hän mot detsamma, och alla de
ansträngningar, som slösas på att hindra eller
fördröja denna utveckling, äro icke bara
gagnlösa utan direkt skadliga, ej bara för
arbetareklassen utan för hela
mänskligheten. Att arbetarerörelsen accepterat
denna utveckling och efter fattig förmåga
sökt dra dess konsekvenser måste väl
betecknas som en förtjänst, ej ett fel. Att
man hittills lyckats i endast blygsam
omfattning i denna strävan är en annan sak.
Vad speciellt fackföreningsfolket
beträffar så har det mer än en gång fått
obehagligt tydliga påminnelser om ej bara
hur nödvändigt det internationella
samarbetet är utan också hur litet stycke vi
hunnit på vägen mot detta mål. Då strid rått
inom en bransch i ett land har
produktionen helt enkelt utökats i ett annat (den
moderna produktionsapparatens enorma
kapacitet gör detta möjligt i hart när
obegränsad omfattning), och då det till och
med händer att i stort sett samma
personer — eller samma finanskoncerner —
äga företagen i de båda länderna säger
det sig självt att ett sådant trick
avtrubbat arbetarnas stridsåtgärder högst
betydligt. Arbetarna i de olika länderna na
växelvis svultit ut varandra, och det till
och med under ömsesidiga och ärligt
menade solidaritetsförsäkringar.
Fenomen av detta slag ha hittills hört
till undantagen, men i samma takt som
kapitalet kosmopolitiseras ökar
givetvis faran härvidlag. Kapitalet är
överhuvudtaget långt mera rörligt än
arbetskraften, och det dras, tämligen
ogenerat av landgränser, magnetiskt
mot den största profiten. Och då
denna ju är i någon mån beroende av
arbetskraftens pris, inser man lätt vikten
av att framryckningen sker något så när
samtidigt i alla länder. Liksom det är ett
fysikaliskt axiom att vattenytan i en serie
kärl, som stå i förbindelse med varandra,
håller sig på praktiskt taget samma nivå,
så är det — eller blir det alltmera —
också omöjligt att höja lönenivån i ett land
så särdeles mycket över dess höjd i andra
länder. Gör man det ändå ”rinner”
kapitalet — och därmed arbetstillfällena —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
