Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
TEXTILARBETAREN
fattning är uppenbart att kränkning av
föreningsrätten föreligger, söka ernå
rättelse.
Vid arbetsdomstolen ha flera
fackförbund i fall av liknande art sökt att
erhålla rättelse, men med negativt resultat.
Vi ha tidigare i denna tidskrift redogjort
för ett utslag, som arbetsdomstolen
avkunnat rörande denna sak. I anslutning
till denna redogörelse skrevo vi bl. a.:
”Det hade säkerligen varit bäst om en
ny ordning på detta område kunnat
grundläggas i samförstånd mellan
parterna på arbetsmarknaden. Tyvärr ser
det ut som om alla förhoppningar i den
vägen skulle vara fåfänga.
Arbetsgivarorganisationerna tjurhålla på den nu av
arbetsdomstolen garanterade rätten att
utan inskränkning avskeda arbetare.
Samtidigt visa de en fullständig oförmåga
att kunna garantera bestämmelsens
rättvisa och humana tillämpning. Det kan
verkligen ifrågasättas om den goda
viljan finnes. Under sådana förhållanden
aktualiseras kravet på andra
bestämmelser, som på detta område bättre
garantera rättvisa och humanitet än den svårt
komprometterade § 23.”
Vid årets riksdag har förtroendeman
Cruse i samband med behandlingen av
lagen om kollektivavtal riktat kritik mot
lagstiftningen ifråga. Därvid berördes
arbetsgivareföreningens § 23, och
framhöll herr Cruse hurusom arbetsgivarna
missbrukat denna paragraf och hur den
erhållit en annan innebörd än vad
bestämmelsen hade då den infördes i
kollektivavtalen. Tidigare — innan lagen
tillkom — fanns strejkrätt under avtalstiden,
och med denna rätt som
påtryckningsmedel kunde ett effektivt skydd mot
orättvisa avskedanden erhållas. Numera
saknas denna rätt. Genom
kollektivavtalslagen berövades arbetarna strejkrätten
vid ”rättstvister”. Det är på grund
härav som arbetaresidan i de flesta fall icke
kan vinna rättelse, även om uppenbara
orättvisor föreligga. Cruse har rätt.
Lagen gynnar ensidigt arbetsgivarna på
denna punkt. Dessa befinna sig i en
bättre ställning gentemot lagen. En
arbetsgivare kan nästan alltid maskera sina
kränkningar av föreningsrätten, och
möjligheterna att på juridisk väg erhålla
rättelse äro som sagt minimala, då det för
motparten är synnerligen svårt att
åstadkomma bevisning.
Huruvida det med anledning av dessa
förhållanden kan anses föreligga skäl för
att gå till storms mot kollektivavtalslagen
i sin helhet skola vi i detta sammanhang
avstå från att yttra oss om. Enligt vår
mening böra dock statsmakterna
lagstiftningsvägen bryta den makt, som
arbetsgivarna genom sin § 23 skaffat sig. Krav
måste ställas på att giltiga skäl skola
angivas för alla avskedanden och
möjligheten till korrigering av orättvisa sådana
garanteras. Varför skulle arbetsgivarna
tillåtas att behålla ett privilegium, som
de bevisligen grovt missbrukat?
I syfte att ernå en förändring till det
bättre i dessa rättsvidriga förhållanden
har redaktör Sigfrid Hansson vid
innevarande års riksdag motionerat om att
följande bestämmelse skall införas i
lagen:
”Vid uppsägning av arbetsavtal
(ar-betsanställning) vare den, som verkställt
uppsägningen, pliktig att, när det av
motparten påfordras, uppge skäl för
uppsägningen. Åsidosättes dylik förpliktelse,
äger domstolen förelägga den tredskande
att vid vite fullgöra densamma samt
honom till sådant vite fälla.”
Lagstiftningen måste, säger hr
Hansson, avse att opartiskt och effektivt
förhindra illegitima stridsåtgärder, från vil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
