Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
TEXTILARBETAREN
I augusti samma år — 1742 —
anmälde en manufakturist, att en hel del
gesäller hade olovlig sammankomst på krogen
Gröna Linden. Sådant kunde inte tålas,
rådstugubetjänterna infångade 19 gesäller
och förde dem upp till rätten. De hade,
erkände de, samlats hos sin ”krogfader”,
druckit litet öl och rökt tobak och
rådslagit om sin sjuklåda. Några närvarande
mästare togo gesällernas parti — det var
både svenska och utländska gesäller —■
det vore okristligt att hindra dem tala om
sin sjuklåda, tyckte en av mästarna.
Rätten måtte ha fruktat, att också andra
frågor kunde komma fram på gesällernas
möten, och dömde arbetarna till inte mindre
än 10 daler silvermynts böter vardera,
vilken summa skulle dras av deras löner med
24 öre silvermynt per vecka och sedan
odelad tillfalla deras sjuklåda. Två
mästare, som haft vetskap om
sammankomsten utan att ha sökt hindra den, fingo
bö-ta 2 daler vardera. På gesällernas
anmälda missnöje medgav rätten dem att få
hålla sina möten någon söndagsafton, utan
öl och pipor eller annan ”fåfänga” och
under presidium av en av rätten utsedd
person.
Men vad textilarbetarna ej offentligt
kunde överlägga om, dryftades i
hemlighet. Och det bestods sannerligen så usla
löner, att de mycket väl tålt vid en liten
förhöjning. Brist på arbete inställde sig
också, åtminstone var detta fallet i början
av år 1747, vid Barnängens stora
spinneri. En februaridag nämnda år uppkommo
nämligen inför rätten några gråtande
spinnerskor och klagade över, att man inte
gav dem något att göra, att de fingo
svälta och lida nöd odh att de detta oaktat
fingo vidkännas hård medfart av mästaren.
Härvid måste ihågkommas, att de inte
utan vidare kunde gå sin väg, de voro
fastade vid principalen med lagens band, en
rymning hade haft spinnhuset till följd.
Hallrätten var den högre makt, till vilken
de hade att vända sig med hopp om
förbättring i sin ställning. Rätten skickade
en hallbetjänt till inspektören vid
Barnängen, Hongelin, med befallning till denne
att göra sig underrättad om förhållandet
och, i händelse de ej hade arbete där de
voro, skaffa dem anställning hos annan
mästare vid samma fabrik. I annat fall
finge hallrätten själv ta dem om hand, få
dem lösta från Barnängen och flyttade till
någon annan fabrik. Hallrätten
förklarade också, att man måste höja betalningen.
Några månader därefter inställde sig
för hallrätten inspektor Hongelin jämte
andra textilfabriksidkare och klagade i
sin ordning över det allmänna ”tubbande
och lockande”, som vid alla fabriker ägde
rum. Man hade höjt lönerna med 3 öre
— sannolikt per vecka — över det av
hallrätten stadgade beloppet. De som
drabbades av denna höjning voro mästarna, icke
fabriksägarna själva. Men mästarna ■—•
vilka lydde under fabrikens ägare, för att
i sin tur härska över gesällerna och
lärpojkarna — blevo otåliga emedan de hade
svårt att betala större löner. Rättens
beslut blev, att dess lönereglemente skulle
till punkt och pricka efterlevas, en
besiktning av fabrikerna anställas och dylika
”oordningar” rättas.
En fabrikant, som det kan vara rätt
intressant att stifta bekantskap med, låt
vara att bekantskapen inte blir av så
angenäm art, är Bartholomé Peyron,
fransman till börden. Han erhöll
Manufakturkontorets tillstånd att i Stockholm
anlägga ett väveri, och 1742 hade han detta i
gång.
Inom få år hade Peyron vunnit stort
anseende åt sin fabrik, oaktat han hade
flera trakasserier med hallrätten och sina
arbetare, och fastän den ena
konkurrenten efter den andra började växa upp
omkring honom. Men Peyron ville gärna ha
övertag över dem allesammans, han sökte
få de bästa arbetarna, och hade han en
riktigt skicklig gesäll var det mycket svårt
för denne att komma ifrån honom, om
gesällen aldrig så gärna ville söka annan
plats eller bli sin egen mästare. För
själva den högtidliga hallrätten hade han
mycket litet respekt; då allt inte gick
precis som han ville, brusade han upp.
Även mot sina arbetare uppträdde
Peyron på ett morskt och hetlevrat sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
