Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
TEXTIL ARBETA REN
“Bara en kvinna."
Av Willy Walfridsson.
Folk sade om henne att hon var den
beskedligaste varelse man kunde träffa på. Ja, hon var
rent av för mycket eftergiven och underdånig
påstods det. Aldrig hörde man henne klaga och
knota. Då Göransson, som ägde spetsfabriken
där hon och ett halvt hundratal andra kvinnor
arbetade, meddelade att så och så mycket ämnade
han att knappa in på den redan förut magra
veckolönen, sade de flesta arbeterskorna att han
var en hård, hjärtlös utsugare. Men hon sade
ingenting. Och då man föreläde henne sin
mening om hennes odåga till man, som aldrig ville
arbeta utan endast profitera på henne, teg hon
även då. Hon svarade endast med ett litet blekt
leende, bittert visserligen, men beskedligt, liksom
överskylande.
Kvinnorna sade om henne att hon var ett våp.
Karlarna tyckte kanske detsamma, även om de
inte uttryckte sin mening i samma ordalag. Och
Göransson, som ansåg henne vara idealet för de
beskedliga, förkuvade varelser han helst skulle vilja
ha att göra med, sade en gång, så att alla
arbeterskorna hörde det:
— Ja, se fru Larsson — hon gör då aldrig
något väsen av sig. Hon är så beskedlig och tyst;
precis som en svag kvinna bör vara.
Efter den dagen fick hon ett öknamn; inget
fult sådant men i folkets ögon betecknande nog
ändå. Hon kallades ”den svaga” och man
hittade också på ett ordspråk: ”Bara en svag kvinna,
sa’ Göransson”. Så sade man då man talade om
något riktigt mjäkigt och viljelöst. Och man
skrattade högt och självbelåtet: Gud ske lov att
man inte var som hon.
Hade man kommit henne riktigt nära, om man
lyckats genombryta den mur av otillgänglighet
hennes skygghet byggt upp omkring henne, då
skulle man funnit att hon ägde en själ, hon som
alla andra. Och det underliga med den själen
var att den trots de långa årens förtryck ännu
var levande och full av eld. Tack vare detta var
hennes tillvaro inte så dyster som man inbillade
sig att den skulle vara. Då hon satt vid
maskinen på den kvava fabriken, lät hon tankarna löpa
iväg; ut till solen, ljuset och friheten. Och dä
kände hon inte innestängdheten och tvånget
omkring sig. Det var likadant då hon kom hem till
det rökiga spisrum, hon bebodde tillsammans med
mannen. Ja, hon var en drömmerska och det
var hennes lycka. Men det underliga med dessa
drömmar var att hon inte drömde bara för sig
själv. I sina ljusa framtidssyner innefattade hon
alla som hade det svårt här i världen. Då hon
såg livet i sina drömljusa syner så lyste det inte
bara övei- henne under det att alla andra elända
sutto kvar i skuggan. Nej, skulle det någonsin
gry en lyckligare tid skulle den inte komma den
enskilde individen till godo; alla skulle bli
delaktiga av den. Ja, så drömde hon, men ännu var
detta endast utopier, ty vägen som ledde mot
lyckan var ännu främmande för henne.
Och så satt hon där vid maskinen, slet utan
att knota för sin odåga till make; fann sig i att
vara ett våp, eller bara så ”beskedlig som en
kvinna bör vara”.
Disponent Göransson var ingen god
arbetsgivare. Han var en despot, som regerade tämligen
egenmäktigt och godtyckligt över sina arbetare.
Dessa voro inte organiserade; naturligtvis först
och främst av den anledningen att de inte insågo
styrkan av en fast sammanslutning. Missnöjet
med såväl löner som arbetsförhållanden var stort
här i fabriken, men det kom aldrig längre än
till det dova knotet kvinna och kvinna emellan.
Man ville ha en ändring till stånd, men ingen
vågade taga initiativet. Göransson skulle bums köra
iväg den som dristade sig till att samla hans
arbetare emot honom. Det visste man mer än väl.
Ofta kördes också en eller annan kvinna bort
från arbetet, även om hon inte gjort sig skyldig
till ”brottet” att öppet visa missnöje. Det
fordrades så litet för att Göransson skulle göra sin makt
gällande och ”focka” den, som för tillfället
ådragit sig hans misshag. Han tog aldrig någon
hänsyn till familjeförhållanden eller tjänsteår. Han
behandlade alla lika, antingen de arbetat här i
sex månader eller sex år.
Under fem länga år hade Greta Ström slitit
hos Göransson för att nödtorftigt kunna försörja
sig och sina två barn, dem hon efter makens död
blivit ensam om. Aldrig hade hon misskött sig,
men en dag råkade hon fumla med maskinen; en
av dess dyra smådelar gick sönder. Göransson,
som just gjorde en rond genom salen, var på sitt
värsta måndagshumör. Nu fick han en
efterlängtad anledning att ge utlopp åt detsamma. Fru
Ström kördes på porten. Hon hade intet mera
här att göra; slarvor som hon ville han inte
använda i sin tjänst.
Fru Ström teg och gick. Hon visste att det
ingenting tjänade till att söka övertyga Göransson
om det orättvisa i hans beteende. De andra
arbeterskorna följde henne med blickarna; det lästes
missnöje i dem, men inga läppar rörde sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
