Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
121
att ge utlopp åt vad man tänkte. Fingrarna
löpte lika snabbt som förr. Göransson var på
misshumör; det gällde att vara honom till lags. I
annat fall kunde man själv få sparken.
Fru Larsson, ”det svaga våpet”, satt denna
dag och drömde — som vanligt. Göranssons
brutala uppträdande väckte henne; hon började tänka
sig för, sunt och klart. Varför lät man sig
behandlas så här? Varför satt man och såg på då
en kamrat berövades sitt magra levebröd? Ja,
varför? Jo, man var feg. Och så saknade man
något, det viktigaste. Solidaritet!
Hon erfor en underligt befriande känsla då hon
viskade det ordet. Med ens hade hon funnit det
förlösande: solidaritet. Ett vackert ord; det
klingade som en underbar framtidsmusik, tyckte hon.
Solidaritet. Kamratskap. Nu hade hon funnit
vägen, som ledde mot den lycka, hon förr endast
betraktat som en utopi. Nu var hon inte längre
våpet, som log undfallande inför allt och alla.
Hennes händer sjönko ner i knäet. Maskinen
stannade. Göransson gick fram till henne.
— Varför arbetar hon inte? Är hon sjuk?
Eller är det bara lättja, sade han på sitt
överlägsna sätt.
Då sprang hon upp och började tala. Hon
sade sin mening om allt; allt det som under de
långa åren legat och grott inom henne, tolkades
nu i ord. Hon ville inte stanna en dag längre,
om inte fru Ström kom tillbaka. Hon ville inte
vara en förräderska mot en klassyster.
Maskinerna omkring henne hade stannat.
Ar-beterskorna stirrade på henne. Göransson sfig
nästan flat ut. Var detta den lilla beskedliga fru
Larsson, som kunde tala så här?
Men så ilsknade han till och pekade mot
dörren:
— Gå, befallde han.
Och hon gick. Men inte som en slagen utan
som en som känner att hon skall segra.
Då hon kom hem låg maken på sängen och
läste tidningen. Han tittade undrande på henne:
— Varför kommer du? frågade han.
— Jag har slutat pä fabriken. För alltid.
Han bannade: Vad tänkte hon nu att de skulle
leva av?
— Det blir din sak, sade hon. Själv svälter
jag inte ihjäl så lätt. Vill du ha mat får du själv
arbeta för den. Det är ovärdigt av en kvinna, att
försörja en frisk, stark karl. Vill du fortsätta
samlivet med mig måste du dra ditt strå till
stacken. I annat fall så .. . skiljs vi ...
Han förstod att hon inte talade i en tillfällig
desperation, att hon verkligen menade vad hon
sade. Hans förvåning övergick till beundran.
Han insåg att hon hade rätt.
Hon förde ingen agitation, sökte alls inte
påverka de andra arbeterskorna att taga hennes
parti. Men det behövdes ej heller någon agitation.
Hennes handling hade väckt kamraterna och de
förstodo att hon handlat rätt. De önskade följa
hennes exempel. Rädslan för Göransson, för det
magra levebrödet gjorde dem tveksamma, men
inte i längden. Alltid var det någon som pekade
på henne och sade:
— Om hon, den svaga, hade mod, ska väl inte
vi vara fegare.
Hon blev förebilden: en symbol för den styrka,
som även den svagaste kan äga. Hon blev den,
som genom sitt föredöme samlade alla i solidarisk
enighet.
Och en dag stod den Göranssonska fabriken
öde och tyst. Arbeterskorna hade gått i strejk.
De hade vaknat upp ur en lång sömn, dessa så
länge förtryckta kvinnor.
Det blev en lång strid; Göransson ville inte
ge sig i första taget. Men kvinnorna höllo ut och
omsider måste arbetsgivaren krypa till korset.
Men nu fick han inte längre godtyckligt
bestämma villkoren; en fackförening bildades och
organisationens förtroendeman kom för att skaffa det
nya tillskottet inom arbetarnas solidariska
sammanslutning människovärdiga villkor.
Och en dag är det åter liv och rörelse i
fabriken. Maskinerna rassla, fingrarna löpa, raskt.
Blickarna äro i dag ljusare; de vittna om
kvinnornas visshet att gå en ljusare framtid till mötes.
Vid en maskin sitter den lilla fru Larsson.
Hon drömmer som alltid; hennes mun ler ett litet
beskäftigt leende då hon erinrar sig att en svag
kvinnas lyckodröm äntligen förverkligats.
(Eftertryck förbjudes.)
Fodral till m ed lem sböcker.
Emedan ett stort antal medlemmar
önskat erhålla fodral till sina
medlems-böcker har förbundsstyrelsen gått i
författning om att anskaffa sådana.
Fodralen tillhandahållas till ett pris
av 20 öre pr styck. De medlemmar,
som så önska, kunna beställa fodral hos
avdelningskassörerna, som därefter
insända sina rekvisitioner till
Förbundsexpeditionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
