Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1938 - På resande fot, av Mitzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEXTIL ARBET ÄREN
Salzburg, med borg och alptopp i bakgrunden.
en månad varje år, är man ännu mera nitisk i sina
strävanden att "utmärka" judarna. Förutom
anslagen om arisk firma i rött, vitt och svart
förekommer ännu större anslag med helt svarta
bokstäver på fönsterna till de affärer, som äges av
judar, varå det står "Judengeschäft". Men man
har inte nöjt sig med detta, utan alla möjliga mer
eller mindre osmakliga kommentarer har tillagts
av förbipasserande nazister.
Det är också livligare handviftningar här än i
Wien. Eller är det kanske de trånga gatorna som
gör att man tycker att man ständigt ser armarna
vifta i luften? Städerskan på mitt hotell, som
ligger och skurar på golvet då jag går förbi, är
också synnerligen angelägen om att visa sin
omvändelse och slänger i hastigheten upp skurtrasan
samtidigt som hon ivrigt ropar "heil Hitler". Hur
skulle det vara om Hitler befriade folk från
den obligatoriska hälsningen, där den absolut inte
passar ihop med yrkesutövningen? I den i
gammaldags trevlig stil inredda matsalen på hotellet
sitter en gammal jägmästare med pipskägg och
sjöskumspipa och fjäder i sin hatt, detaljer som
man uppskattar såsom det rätta inslaget i
"tavlan", och jag är övertygad om att han
åtminstone är trogen sina gamla ideal, vilka de än kan
ha varit, men det dröjer inte länge förrän han
också får tillfälle att visa att han är lika
förryckt som de andra.
Man tycks inte kunna få någon levande ro för
dessa hälsningar. Det enda är att slå dövörat till
och njuta av det vackra som bjuds. Jag klättrar
upp i tornet med det gamla klockspelet, som
spelar ur kända kompositörers verk under
festspelen, och jag kommer alldeles lagom för att se
hur spelet sättes i gång. D. v. s. nu spelar man
förstås bara en av de gamla vanliga melodierna,
men tonerna klinga ändock så vackert ut i
rymden, och från den gamla fästningen, som ligger
en liten bit därifrån, hör man det bräckliga ljudet
av ett annat klockspel. I de trånga gränderna
nedanför fästningen upptäcker jag den ena
idyllen efter den andra, gamla förtjusande hus med
snidade portar och djupa fönsternischer med rikt
blommande växter. Salzburg har också urgamla
katakomber, uthuggna i berget ovanför St. Peters
Friedhof, den gamla egendomliga kyrkogården.
Omgivningarna är både romantiska och
storslagna. Här finns den berömda Grossglockner
uppe i Alperna med evig snö och det mera leende
St. Wolfgang vid sjön med samma namn, där
värdshuset "Vita Hästen", som lämnat stoff åt
den populära operetten, annonserar om pension
till priser, som tyder på att man inte helt föraktat
de fördelar, reklamen erbjuder. Terrängen är så
kuperad, att man tycker bussens växlar skulle
vägra göra tjänst. Men hur det är så kommer
man till slut upp på toppen, och man har just
vågat sätta sig till rätta igen då bussen vänder
nosen tvärt nedåt. Vägen ser ut att stupa rakt
ner i en sjö, som lär vara fantastiskt djup. Jag
har glömt hur många meter.
Trots den underbart vackra naturen och trots
de i själva verket glada och gemytliga
österrikarna, som man endast kan beklaga att de sålt sin
frihet, är det utan egentlig saknad jag stiger upp
på tåget för att fara i riktning mot Schweiz. Men
innan jag hunnit så långt tycks jag ännu en gång
behöva påminnas om vad som hänt. Strax innan
Feldkirch, den österrikiska gränsstationen,
genomsöker tullmannen varenda sak i mitt bagage.
Han drar omsorgsfullt upp blixtlåsen i mina
etuier och rotar bland borstar och askar, trots
att man egentligen inte alls skulle bry sig om
mitt bagage vid utresan. Passet går han
igenom sida för sida och börjar på nytt, då han
kommit till slutet. Han håller upp det mot
ljuset som för att övertyga sig om att jag inte
klistrat ihop några blad. Ändock är jag ju
inbegripen i ett livligt samtal med en med en massa
olika märken dekorerad nazist, som entusiastiskt
och gärna berättar om sina "lidanden" före
Anschluss, då han fick sitta i fängelse,
visserligen endast någon dag, och i koncentrationsläger
under såväl Dolffuss’ som Schuschniggs regim.
Hans väska tittar minsann tullmannen inte ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
