Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1941 - Textilarbetarens utbildning och ansvarsförhållandena under frihetstiden, av Wix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
TEXT IL ARBET ÄREN 8
rätten, skulle innan de utlämnades, besiktigas
av edsvurna hallmästare, varefter de åsattes
stämpel. Besiktningen skedde i den stora sal
(hallen) där hallrättens ledamöter voro
samlade. Hallrätten hade också att döma i mål
angående arbetets bedrivande samt jämväl
ifråga om förhållandena mellan arbetare och
arbetsgivare. Likaledes i lindrigare brottmål.
Ehuru hallrätten icke hade med skråväsendet
som sådant att skaffa, föll den dock med
detta vid 1846 års riksdag. Man ansåg
nämligen att denna var ett hinder i det fria
arbetets utövning.
Yid textilfabrikerna blevo gossar och
flickor antagna, till spinnare och spinnerskor,
som fyllt tolv år. Detta för att de i tid
skulle kunna sätta sig in i yrket. De äldre hade
att inlära de yngre. På samma sätt var det
också med väverierna. Även vid dessa voro
män och kvinnor anställda. De hade att
börja vid unga år, samt efter hand lära sig
yrket. Det var emellertid med arbetarna vid
industrien, som vid hantverket •— de skulle
vid antagandet medelst prästbetyg eller
andra papper visa att de voro i äkta säng
födda samt att de hade föräldrars och målsmäns
medgivande att ägna sig åt detta arbete.
Lärotiden var här, som vid hantverket fyra
år. Under denna tid erhölls ingen eller
ytterst ringa betalning. Föreståndaren för
fabriken hade att svara för att de blevo
vederbörligen undervisade. Den fabrikör, som
antog lärlingar på annat sätt än här meddelats,
kunde av hallrätten dömas till böter.
Alla arbetare voro befriade för
militär-och båtsmanstjänst; likaledes för alla extra
kontributioner o. d. som under krigstider
kunde ifrågakomma. Ingen rinder hallrätten
lydande arbetare kunde för skuld arresteras,
såvida principalen för honom gått i borgen.
I en stadga för manufakturierna av år 1739
heter det:
"Vid fabrikerna skall för all del tillses
att goda och välförfarne mästare, arbetare
anskaffas och inövas, till vilken ända
liallrät-ten måste strikt efterlevas.’’ Det skulle
emellertid stå den arbetare fritt, som på ett
tillfredsställande sätt lärt sitt yrke, att uppsätta
fabrik eller verkstad, samt tillverka varor
och dem föryttra; dock med de villkor som
hallrätten och faktorirätten kunde medgiva.
Vid hantverket hade var och en som
tillverkat ett mästerstycke rätt, att som mästare
utöva sitt yrke. Detta medgavs jämväl för
den, som i egenskap av arbetare eller mästare
sysslat vid textilindustrien. Det finns också
åtskilliga exempel från frihetstiden, som
visa, att en arbetare kunde starta egen fabrik.
Detta tack vare de räntefria lån, som man
erhöll ur manufakturlånefonden.
Det synes ha gått något underligt till vid
skötseln av denna. Vid den rävst, som
mösspartiet anställde med hattarna vid 1765 års
riksdag, uppehöll man sig särskilt vid denna
fond. Det fanns en hel del personer, som
erhållit lån ur samma fond på vissa år, vilka
sedermera, när åren gått, icke återbetalat
desamma, ej heller avfordrats dessa. Man
spårar visserligen åtskillig partipolitik i dessa
anfall, men samtidigt kan icke förnekas, att
åtskilligt av vad som framkom, hade fog för
sig.
Spinnerierna sökte man upphjälpa
medelst anordnande av särskilda spinnskolor.
Det fanns sådana både i Stockholm,
Norrköping och Alingsås. En sådan var även
planerad i Malmö, men vi sakna kännedom om
huruvida den kom till stånd. Vid dessa
skolor skulle ungdomen undervisas, så att de
lärde sig spinna ett gott garn, som
sedermera vid väverierna kunde användas. En
sådan skola leddes av en spinnmästarinna, som
icke allenast skulle äga nödiga kunskaper i
arbetet utan ock vara skicklig i
undervisningen. För vad som där spanns erhöllo
vederbörande elever 5 öre k:t pr skålpund i
städerna ocli 6 öre på landsbygden. Detta för
vanlig ull. Kamullen däremot betalades med
12 öre pr skålpund, samt bomullsspinneriet
med åtta öre. En hel del ungdomar sysslade
med spånad vid dessa skolor. I-Iöll man sig
själv med vederbörliga verktygcr erhölls en
mindre avgift härför.
Sedermera startades särskilda spinnerier,
vilka stodo under länsstyrelsernas och
kom-mersiekollegiums uppseende. Angående
avsikten med dessa spinnerier heter det i ett
kungligt brev av år 1771, att "denna är att
utvidga slöjden, skaffa invånarne ett nyttigt
näringsfång, samt att förse väverifabrikerna
med nyttig tillgång på hemspunnet garn".
Vidare heter det, att "angeläget är, att de
idkare, som till slika spinneriers inrättande
använda deras förmögenhet och omtanka, må
av manufakturfonden erhålla någon däremot
lämpad uppmuntran, såsom ersättning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
