Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
TEXTIL ARBETA REN
Men. Johan Erenfried Lundin fanns ständigt till.
—■ Jo, jo sade han och plockade fram skorna,
eller stövlarna, eller pampuscherna. Här äro de,
håll till godo. Fast det må jag säja... Nära var
det att herrskapet fått gå förgäves. —
— Nej, men, sade man och kunde knappt
styra sig av spänning. Menar herr Lundin?..
Mäster teg. Han bara suckade litet, såg ut
i luften och himlade med sina små, sneda ögon.
Han var inte särdeles vacker att se på; en
smula harmynt, skallig, med stor näsa; därtill var
han liten och kutande till växten.
— Ja, god middag, sade man då. Vi kommer
nog snart igen med mer.
— Gör det, sade han. Så får vi se.
En förunderlig karl, en lustig och märklig
karl, denne "Premien". Här satt han i lugna,
goda förhållanden, efter vad folk hade sig
bekant och likväl var han led vid livet; det var
bara en livförsäkring på några tusen som band
honom kvar vid den förhatliga tillvaron. Han
kunde inte smälta att de inbetalade premierna
skulle gå förlorade, som de gjorde, om han gick
rättvisan i förväg; nej, han kunde inte lida det.
Därför satt han kvar i sin lilla källareskrubb,
sulade och klackade och samlade pengar.
— Ja, ja, vi får väl se, när den dan kommer,
sade han då kunderna tittade ner till honom. Det
var i sanning en underlig man.
Så hade det varit under hela tolv år d. v. s.
hela den tid Johan Erenfried Lundin drivit sitt
skomakeri här vid Fiskafängaregatan. Han var
gatans förste skomakare då och folk brydde sig
inte stort om honom; de fortsatte att gå till
mäster Andersson, nere i Matrosliden, som de var
vana vid; J. E. Lundins skomakareverkstad låg
tyst och tom. Fru Svahn, som drev
mjölkmagasinet, brydde sig heller inte stort om den nya
grannen; inte förrän den förmiddag, då han kom upp
till henne i den tomma boden.
—■ Hör frun, hade han sagt, tycker frun det är
simpelt att hänga sej?
Fru Svahn blev alldeles kall, efter vad hon
sedan berättade för sina kunder. Johan
Erenfried Lundin hade nämligen sett så hemsk ut.
Han vände ögonvitorna utåt, sade fru Svahn och
det låg vita tottar av fradga i hans mungipor.
Hon hade i alla fall lyckats bemästra sig, så att
hon kunnat stamma fram ett: Tjaa. Simpelt
beror sej väl på . ..
Svaret tycktes behaga skomakaren. "Han blev
nämligen förändrad", sade fru Svahn; den farliga
glimten i hans ögon var genast borta och fradgan
torkade in så kvickt som helst.
—■ Det är så, sade han. Jag tänkte... Jaa,
det gjorde jag. Jag har en livförsäkring, som jag
betalt in en del pengar på och.... Jag vill
ogärna skänka den åt det snåla bolaget...
Efter detta hade skomakaren gått och fru
Svahn hade rusat in i Jonathanssons färg-,
kemikalie- och sjukvårdsaffär och berättat historien
för fru Jonathansson.
—■ Hur ser karlen ut? frågade fru
Jonathansson och blev mäkta nyfiken. Han måste vara en
konstig kurre . ..
—■ Om! Först var han som vild, berättade fru
Svahn. Sen blev han from. Tänka sej... Leva
för en livförsäkring .. .
Fru Svahn kallades snart tillbaka till
magasinet; då hon gått, letade fru Jonathansson
fram ett par halvutslitna skor, slog in dem i ett
papper, stängde sin bod och gick ner i källaren.
Å, vad hjärtat bankade och hur hemskt spännande
det var att stå öga med öga mot denne
märkliga skomakare.
— God dag, mäster, hade hon sagt och darrat
en smula på målet. Ville mäster laga de här?
—• Jo, svarade Johan Erenfried Lundin.
— Kan jag kanske få dom i övermorn? fortsatte
fru Jonathansson och skomakaren suckade.
—• Vi får väl se, sade han. Om inget annat
kommer i vägen, så ...
Fru Jonathansson förstod vad han menade;
han var inte fullt säker på om han skulle leva
i övermorgon. "Om inte något kommer i vägen",
hade han sagt.
Redan samma kväll visste flertalet av
hyresgästerna vid Fiskafängaregatan att de fått en
underlig skomakare i sitt grannskap. Det talades
mycket om honom denna kväll; hustrurna beskrev
honom för sina män och bredde på allt efter
tycke och förmåga. Och då man nästa gång hade ett
par skor, som skulle sulas eller lagas, gick man
inte längre till gamle mäster Andersson; man smet
ner i den lilla källaren för att få se en skymt av
den märklige mannen.
— Jo, jo, sade Johan Erenfried Lundin. Jag
ska ha dem klara då och då, sade han och
tillade. Om inget oförutsett kommer emellan vill säja...
Å, den galningen, han gick ännu och bar på
sina tokiga tankar och hankade sig fram dag
från dag, bara för en livförsäkrings skull. Så
hade det fortgått år efter år; Johan Erenfried
Lundin hade skaffat sig biträde och börjat sätta
in pengar på banken, men lika galen var han i
alla fall. Folk visste inte mycket om honom.
Han hyrde en liten lägenhet i sjuan
Fiskafängaregatan, städade själv; åt gjorde han på "Svanen".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
