Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135 TEXTIL ARBETA REN
— Ingen kom honom nära och aldrig såg man att
någon besökte honom. Mitt i somrarna tog han
alltid ledigt och reste; likaså vid de stora helgerna.
—■ Nu kommer han aldrig mer tillbaka, sades
det för var gång och det var inte fritt, utan att
man snokade i tidningarna för att se. Åjo, sade
andra; den galningen, visst kommer han. Han
har ju sin livförsäkring...
Ja, en lustig karl var han, denne lille
oansenlige och tystlåtne Johan Erenfried Lundin; folk
talade om honom, berättade om honom. När
hyresgästerna vid den lilla Fiskafängaregatan fick
besök, eller när de själva var borta och hälsade
på hos sina bekanta, kunde de dra historien om
"Premien", ifall de ville göra sig riktigt lustiga.
Och lyssnarna skrattade och sade: Vilken lustig
karl; de fick kanske en önskan att se honom
och gick vid tillfälle ner i hans verkstad, med
ett litet arbete. På detta sätt växte hans
kundkrets, undan för undan. Det var aldrig brist på
arbete i Johan Erenfried Lundins
skoreparationsverkstad. —
Även biträdet, Justus Lovander hette han och
var en karl i trettioårsåldern, kunde smickra sig
med att vara föremål för en rätt stor
uppmärksamhet tack vare mäster "Premien". Folk slog
sig gärna i slang med Lovander, som var en rapp
och grann gynnare och långt ifrån hushållsam
med orden.
— Hur kändes det att sitta och knoga vid
samma skomakarebänk, som en, vilken ständigt
gick med repet och snaran i tankarna.
—• Åjo! Justus Lovander var inte den som
stack under stol med att det var spännande.
Outhärdligt spännande — ibland, sade han och bröt
sig en smula.
— Att ni verkligen har mod o. nerver, sade man.
— Mod och nerver! Justus Lovander log
inför detta, som ville han ha sagt att vad mod och
nerver beträffade, fanns inte hans like här på
jorden. —■
Nu var det emellertid långt ifrån nervslitande
att arbeta ihop med Johan Erenfried Lundin.
"Premien" var en beskedlig karl, en stillsam och
trygg karl, och alls inte svår som arbetsgivare.
Sin längtan efter repet hade han aldrig nämnt
inför Justus Lovander och dock hade de två
knogat tillsammans i drygt sju år. Johan Erenfried
Lundin talade för övrigt bara helt litet. Han satt
mest och snörpte och sydde; ibland kunde han
vissla eller också dra till med någon gammal
visa: "Kämpen Grimborg", eller "Alpens Ros".
— Nej, allt var lugnt, beskedligt och stillsamt
i Johan Erenfried Lundins lilla verkstadsskrubb;
åren gick och den dag nalkades på "Premien"
skulle fylla femtio år. Ingen tänkte på det, ty
ingen visste det, men kvällen dagen innan
"Premien" steg in i sitt andra halvsekel sade han
själv något åt sitt biträde.
— Det är nu så, sade han, att jag fyller femtl
i morrn. Det gör jag, du Lovander.
De satt på var sin sida om skomakarebänken;
dörren var låst, ty det var något efter
stängningsdags. Justus Lovander kände sig riktigt illa till
mods, då han tänkte på dörren. Han började ana
vad mäster menade: "I morn femtio".
Förmodligen föll försäkringen ut vid femtio; mäster var
alltså kvitt med livet.
— Jag gör det, ja, fortsatte "Premien", utan
att se upp. Och nu hade jag tänkt... Jag är
ensam i världen, ser du; du går ju i giftastankar
och... Om du ville ha praktiken och lägenheten
min. Du får alltihopa ...
Justus Lovander var ingen hård karl och nu
kände han det närmast som ville han falla i gråt.
Denne snälle mäster. Mäster skulle säga adjö åt
livet och skänka honom allt...
—- Se, jag är nu i alla fall undan i morron,
fortsatte Johan Erenfried Lundin, i det han med
kraft slog in en pligg i en skosula. Det är jag,
det har jag föresatt mej. Du håller ut till femti,
men inte en dag längre har jag länge sagt mej.
Och då så...
Det var något skumt inne i skrubben;
skymningen föreföll Justus Lovander tämligen mystisk
och skrämmande. Men det låg också en viss
tjusning i detta; i såväl skymningen som i denna
uppjagade stämning. Här satt man, förmodligen den
siste, som skulle tala med och se Johan
Erenfried Lundin. Det var kusligt, men inte enbart
obehagligt.
— Du tar alltså det här, sade mäster,
fortfarande lika stillsamt. Det gör du. Det ligger ett
papper i skrivbordslådan och på det har jag
skrivit allt på dej...
— Å, sade Justus Lovander lamt. Han hade
så svårt att säga något. Mäster skall...
"Premien" avbröt honom.
—• Jo, det skall jag, sade han och plirade
tankfullt, nästan drömmande, ut i skymningen. Du
skulle bara veta hur länge jag gått och väntat på
den här dagen. Jag har ett ställe ser du .. Ett
ställe, där jag ska komma till riktig ro. Dit jag
längtar; dit vill jag.
Det blev tyst en stund; mäster pliggade och
Lovander sydde. Han tänkte på detta underliga
att han i morgon skulle vara sin egen. Han
försökte också ana vad mäster tänkte; han undrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
