Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1942 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
TEX T IL ARBETAREN
Bekvämlighet,
trygghet,
högsta ränta.
QSTGOTA^BAMKEW
Den ändamålsenliga räkningen för
såväl större som mindre besparingar är
KAPITALRAKNING
Räntan lägges halvårsvis till kapitalet,
varigenom detsamma växer med ränta på ränta
Norge, ocli det vore på tiden, sades det, att den
svenska riksdagen gjorde likadant. Därtill
kom, att då man toge hänsyn till hur L. O. var
sammansatt, så representerade den i stort sett
hela olycksfallsintresset i landet och
omfattade nästan alla arbetaregrupper, vilka voro
beroende av denna lag. Alltså borde L. 0:s
representantskap kunna föreslå lämpliga
kandidater för försäkringsrådet.
Från arbetsgivarehåll påpekades, att det
antal arbetare, som skulle beröras av den nya
olycksfallsförsäkringslagen, beräknades
uppgå till 1,500,000, varav cirka 200,000 voro
organiserade och nästan alla industriarbetare.
L. O., som representerade dessa i främsta
rummet, hade 150,000 arbetare anslutna till sig,
men dessutom fanns det andra förbund, som
stodo utanför L. O. och som tillsammans ägde
50,000 medlemmar. Om man nu, sades det,
skulle begränsa arbetarnas förslagsrätt i detta
fall till arbetareorganisationerna, skapades
därvid blott förslagsrätt för industriarbetare
och uteslöts då den stora grupp arbetare, som
arbetade i jordbruk. Och för kontors- och
bankpersonal samt butiksbiträden o. dyl., var
ej L. O. målsman, ansåg man.
Från arbetarehåll betonades, att
olycksfallsfrekvensen var ofantligt liten bland
butiks- och kontorspersonal och att lantarbetarna
skulle vara mest tillfredsställda genom att
förslagsrätten lades i industriarbetarnas
händer i stället för i landstingens. Om man i
likhet med arbetsgivarna ovillkorligen ville beva-
ka de oorganiserades rättigheter, förefölle del
som om man valt en konstifik plattform, när
man ville sätta medlemssiffran till lägst
10,000. Därigenom utestängde man en hel
massa organisationer att föreslå kandidater.
Då arbetarna icke hade majoritet i
landstingen, kunde de ej öva inflytande på att
lämpliga kandidater blevo föreslagna.
Härpå genmäldes från arbetsgivarna, att
orsaken till att man ej fastställde en så hög
medlemssiffra som 50,000, vilken L. O. då
ensam hade, var att man icke ville ge L. O. ett
faktiskt monopol bland de organiserade
industriarbetarna. Dessutom rådde det icke
någon fullkomlig visshet, sades det, om att det
alltid komme att finnas en så stor
sammanslutning av arbetare. Det har funnits en tid,
yttrades vidare, då det var starkt fråga om L.
O: s upplösning. Skulle man gå in för
motionen, skulle i framtiden kunna inträffa att
ingen hade rätt att för arbetarna ge förslag
till försäkringsrådet. Första kammaren
biföll utskottets hemställan. Då kamrarna
stannade i skiljaktiga beslut, företogs ny
föredragning av ärendet, varvid utskottets förslag
bifölls. Slutresultatet blev alltså, att
förslagsrätten för arbetarna skulle tillkomma
förening med minst 10,000 medlemmar och att
förslag därjämte till respresentanter för
arbetarna eller arbetsgivarna fick avges av
landsting eller av korporation ocli förening, som
k. m:t efter av försäkringsrådet gjord
framställning ansåg böra tillerkännas sådan rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
