sidorna. Den stod där liksom färdig till flykt. Sockeln tycktes vara av brons och var full med ärg. Sfinxens ansikte var vänt mot mig, och jag tyckte att de blinda ögonen voro riktade på mig och att ett svagt leende lekte på dess läppar. Oen var illa medfaren av väder och vind, liksom om den hade varit härjad av någon obehaglig sjukdom. Jag stod och betraktade den en stund, kanske en halvtimme. Allt eftersom haglet föll tätare eller glesare, tycktes den närma sig eller draga sig tillbaka. När jag slutligen kunde slita blicken ifrån den, märkte jag, att haglet inte föll så tätt längre, och att det såg ut som om solen skulle bryta fram. Jag vände ånyo blicken till den liggande, vita skepnaden och hela resans våghalsighet stod plötsligt klar för mig. Vad skulle jag väl få se när haglet helt och hållet hade upphört? Hur hade människosläktet utvecklat sig? Tänk om grymheten hade tagit överhanden i deras karaktär! Tänk om de under denna tid förlorat all mänsklighet och sjunkit ned till något omänskligt och osympatiskt. Kanske de skulle taga mig för en kvarleva från den gamla världens djurvärld, som de skulle finna ännu avskyvärdare på grund av en viss inbördes likhet — en vidrig varelse, som endast borde dödas. Redan skymtade andra väldiga föremål — väldiga byggnader med invecklade bröstvärn och höga pelare — och även den skogklädda backsluttningen syntes tydligare i den avtagande stormen. Jag greps av en panisk förskräckelse och försökte förtvivlat få maskinen i ordning igen. Då bröt solen genom molnen och regndiset sopades bort och försvann som en andeslöja. Över mig upplöste sig de sista molntapparna och seglade bort i den klarblå sommarhimlen. Nu framträdde de stora byggnaderna alldeles tydligt, våtskimrande efter skuren, och vita av det ännu ej smälta haglet. Där stod jag således övergiven i en främmande wvärld och kände mig som man kan tänka sig att en fågel skall känna sig högt uppe i skyn, när han vet att en hök är färdig att slå ned på honom. Jag blev vild av fruktan, men tog ett djupt andetag, bet ihop tänderna och gjorde ett förtvivlat försök att vända maskinen rätt igen. Det lyckades slutligen, men när den välte över, fick jag ett våldsamt slag på hakan. Med ena handen på sadeln och den andra på hävstången stod jag där flämtande, färdig att stiga in i maskinen igen. Men när jag nu inte längre kände all möjlighet till flykt avskuren, återfick jag mitt mod. Jag betraktade nu denna den avlägsna framtidens land med mera nyfikenhet än fruktan. I en cirkelrund öppning högt uppe på väggen till närmaste huset fick jag se en samling människor, klädda i dyrbara dräkter av något mjukt tyg. De hade fått syn på mig och stodo nu med ansiktena vända mot mig. Sedan hörde jag ljudet av annalkande röster, och genom buskarna kring den vita sfinxen såg jag huvud och axlar på några, som kommo springande. En av dem dök upp på gången, som ledde rakt fram till gräsplanen där jag och maskinen befunno sig. Figuren, som kom, var en liten spenslig varelse, omkring en meter lång, klädd i en purpurröd tunika med ett läderbälte kring midjan. På fötterna hade han sandaler eller halvhöga stövlar — jag kunde inte se vilket —, men benen voro bara ända upp till knäna och barhuvad var han. Härigenom lade jag märke till hur varmt vädret var. Han var påfallande vacker och behaglig men på samma gång otroligt spröd. Hans fräscha ansiktsfärg påminte om den hektiska skönhet man kan finna hos lungsjuka personer. Åsynen av honom återgav mig all min tillförsikt, och jag släppte taget i maskinen.

KAP. V. Den gyllene tidsåldern.

Ögonblicket efter stodo jag och denna lilla bräckliga varelse från framtiden ansikte mot ansikte. Han kom rakt fram och såg mig leende i ögonen utan spår av rädsla, vilket överraskade mig. Sedan vände han sig till de båda andra, som voro med honom och yttrade något till dem på ett främmande, mjukt och melodiskt språk. Andra sällade sig till dem och snart var jag omgiven av en liten grupp av en åtta eller tio stycken av dessa förtjusande varelser. En av dem sade något till mig, men egendomligt nog fick jag för mig, att min röst skulle vara för sträv och djup för dem, varför jag endast skakade på huvudet och pekade på öronen. Han tog ett steg närmare mot mig, stannade sedan tvekande och vidrörde min hand. Sedan kände jag hur andra små mjuka händer kände på min rygg och mina axlar. De ville förvissa sig om, att jag var verklig! Det var ingenting i detta, som kunde göra mig rädd. Tvärtom hade dessa små vackra varelser något förtroendeingivande och barnsligt över sig. Dessutom sågo de så bräckliga ut, att jag tyckte, att jag skulle ha kunnat slå ikull ett dussin av dem liksom käglor. Men när jag märkte, att de med sina rosenfärgade fingrar rörde vid maskinen, höjde jag varnande handen. Som väl var kom jag att tänka på en fara, som jag dittills glömt. Jag böjde mig över maskinen och skruvade loss de små hävstängerna, med vilka den sattes igång, och stoppade dem i fickan. Sedan vände jag mig åter till dem, funderande hur jag skulle kunna göra mig förstådd för dem. Och när jag nu närmare betraktade deras utseende, tyckte jag att de liknade sådana vackra figurer, som man ser på dresdenporslin. Alla hade de lika lockigt hår, som var tvärklippt vid nacke och kinder och ingen av dem syntes ha minsta spår av skäggväxt. Öronen voro små och välformade liksom munnarna, som hade röda, ganska smala läppar. Hakan var spetsig och ögonen stora och milda. Jag kanske kan synas egoistisk, men det förvånade mig hur lite de voro intresserade av mig och min maskin. Som de inte gjorde något försök att göra sig förstådda, utan helt enkelt stodo där och smålog samt talade till varandra med ett mjukt, kuttrande tonfall, så började jag konversationen. Jag pekade först på maskinen och sedan på mig själv, och tveksam, hur jag skulle kunna uttrycka tiden, pekade jag sedan på solen. Genast gjorde en nätt liten varelse i röd- och vitrutig dräkt samma gest och började sedan till min förvåning härma åskan. För ett ögonblick var jag häpen, fast det var tydligt nog vad han menade, Kanske de inte voro fullt normala? Ni 157992 är TfA:s postgirokonto. Betala in prenumerationsavgiften genast, och Ni får tidningen utan avbrott!