- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 1. 3 jan. 1941 /
18

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Tidmaskinen”. En vetenskaplig fantasi, av H. G. Wells - IV. En resa i tiden - V. Den gyllene tidsåldern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sidorna. Den stod där liksom färdig till
flykt. Sockeln tycktes vara av brons
och var full med ärg. Sfinxens
ansikte var vänt mot mig, och jag tyckte att
de blinda ögonen voro riktade på mig
och att ett svagt leende lekte på dess
läppar. Oen var illa medfaren av
väder och vind, liksom om den hade varit
härjad av någon obehaglig sjukdom.

Jag stod och betraktade den en stund,
kanske en halvtimme. Allt eftersom
haglet föll tätare eller glesare, tycktes
den närma sig eller draga sig tillbaka.
När jag slutligen kunde slita blicken
ifrån den, märkte jag, att haglet inte
föll så tätt längre, och att det såg ut
som om solen skulle bryta fram.

Jag vände ånyo blicken till den
liggande, vita skepnaden och hela resans
våghalsighet stod plötsligt klar för mig.
Vad skulle jag väl få se när haglet helt
och hållet hade upphört? Hur hade
människosläktet utvecklat sig? Tänk om
grymheten hade tagit överhanden i
deras karaktär! Tänk om de under denna
tid förlorat all mänsklighet och sjunkit
ned till något omänskligt och
osympatiskt. Kanske de skulle taga mig för en
kvarleva från den gamla världens
djurvärld, som de skulle finna ännu
avskyvärdare på grund av en viss inbördes
likhet — en vidrig varelse, som endast
borde dödas.

Redan skymtade andra väldiga
föremål — väldiga byggnader med
invecklade bröstvärn och höga pelare — och
även den skogklädda backsluttningen
syntes tydligare i den avtagande
stormen. Jag greps av en panisk
förskräckelse och försökte förtvivlat få
maskinen i ordning igen. Då bröt solen
genom molnen och regndiset sopades bort
och försvann som en andeslöja. Över
mig upplöste sig de sista molntapparna
och seglade bort i den klarblå
sommarhimlen. Nu framträdde de stora
byggnaderna alldeles tydligt, våtskimrande
efter skuren, och vita av det ännu ej
smälta haglet.

Där stod jag således övergiven i en
främmande wvärld och kände mig som
man kan tänka sig att en fågel skall
känna sig högt uppe i skyn, när han vet
att en hök är färdig att slå ned på
honom.

Jag blev vild av fruktan, men tog
ett djupt andetag, bet ihop tänderna och
gjorde ett förtvivlat försök att vända
maskinen rätt igen. Det lyckades
slutligen, men när den välte över, fick jag ett
våldsamt slag på hakan. Med ena
handen på sadeln och den andra på
hävstången stod jag där flämtande, färdig
att stiga in i maskinen igen.

Men när jag nu inte längre kände all
möjlighet till flykt avskuren, återfick
jag mitt mod. Jag betraktade nu
denna den avlägsna framtidens land med
mera nyfikenhet än fruktan. I en
cirkelrund öppning högt uppe på väggen
till närmaste huset fick jag se en
samling människor, klädda i dyrbara
dräkter av något mjukt tyg. De hade fått
syn på mig och stodo nu med
ansiktena vända mot mig.

Sedan hörde jag ljudet av annalkande
röster, och genom buskarna kring den
vita sfinxen såg jag huvud och axlar
på några, som kommo springande. En
av dem dök upp på gången, som ledde
rakt fram till gräsplanen där jag och
maskinen befunno sig.

Figuren, som kom, var en liten
spenslig varelse, omkring en meter lång, klädd
i en purpurröd tunika med ett
läderbälte kring midjan. På fötterna hade
han sandaler eller halvhöga stövlar —
jag kunde inte se vilket —, men
benen voro bara ända upp till knäna och
barhuvad var han. Härigenom lade jag
märke till hur varmt vädret var.

Han var påfallande vacker och
behaglig men på samma gång otroligt
spröd. Hans fräscha ansiktsfärg
påminte om den hektiska skönhet man kan
finna hos lungsjuka personer. Åsynen
av honom återgav mig all min
tillförsikt, och jag släppte taget i maskinen.

KAP. V.
Den gyllene tidsåldern.



Ögonblicket efter stodo jag och denna
lilla bräckliga varelse från framtiden
ansikte mot ansikte. Han kom rakt fram
och såg mig leende i ögonen utan spår
av rädsla, vilket överraskade mig.
Sedan vände han sig till de båda andra,
som voro med honom och yttrade något
till dem på ett främmande, mjukt och
melodiskt språk.

Andra sällade sig till dem och snart
var jag omgiven av en liten grupp av
en åtta eller tio stycken av dessa
förtjusande varelser. En av dem sade något
till mig, men egendomligt nog fick jag
för mig, att min röst skulle vara för
sträv och djup för dem, varför jag
endast skakade på huvudet och pekade på
öronen. Han tog ett steg närmare mot
mig, stannade sedan tvekande och
vidrörde min hand. Sedan kände jag hur
andra små mjuka händer kände på min
rygg och mina axlar. De ville förvissa sig
om, att jag var verklig! Det var
ingenting i detta, som kunde göra mig rädd.
Tvärtom hade dessa små vackra varelser
något förtroendeingivande och barnsligt
över sig. Dessutom sågo de så
bräckliga ut, att jag tyckte, att jag skulle ha
kunnat slå ikull ett dussin av dem
liksom käglor. Men när jag märkte, att de
med sina rosenfärgade fingrar rörde
vid maskinen, höjde jag varnande
handen. Som väl var kom jag att tänka på
en fara, som jag dittills glömt. Jag
böjde mig över maskinen och skruvade loss
de små hävstängerna, med vilka den
sattes igång, och stoppade dem i fickan.
Sedan vände jag mig åter till dem,
funderande hur jag skulle kunna göra mig
förstådd för dem.

Och när jag nu närmare betraktade
deras utseende, tyckte jag att de liknade
sådana vackra figurer, som man ser på
dresdenporslin. Alla hade de lika lockigt
hår, som var tvärklippt vid nacke och
kinder och ingen av dem syntes ha
minsta spår av skäggväxt. Öronen voro små
och välformade liksom munnarna, som
hade röda, ganska smala läppar.
Hakan var spetsig och ögonen stora och
milda. Jag kanske kan synas egoistisk,
men det förvånade mig hur lite de voro
intresserade av mig och min maskin.

Som de inte gjorde något försök att
göra sig förstådda, utan helt enkelt
stodo där och smålog samt talade till
varandra med ett mjukt, kuttrande tonfall,
så började jag konversationen.

Jag pekade först på maskinen och
sedan på mig själv, och tveksam, hur jag
skulle kunna uttrycka tiden, pekade jag
sedan på solen. Genast gjorde en nätt
liten varelse i röd- och vitrutig dräkt
samma gest och började sedan till min
förvåning härma åskan.

För ett ögonblick var jag häpen, fast
det var tydligt nog vad han menade,
Kanske de inte voro fullt normala? Ni

157992
är TfA:s postgirokonto.


Betala in
prenumerationsavgiften genast, och Ni får
tidningen utan avbrott!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:06 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-1/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free