både druvor och tobak fanns det naturligtvis även vin och cigarrer. Deras bostäder voro byggda och inrättade ungefär på samma sätt som hos förmöget folk i Europa; överallt i hus och hem använde man elektrisk energi för belysning, uppvärmning och matlagning. Elektricitet var den främsta drivkraften på Ken. Den drev alla möjliga maskiner, stora och små, till lands och på vattnet samt i luften; men den elektriska strömmen leddes inte som hos oss genom ledningar utan också trådlöst genom luften. Energien utvanns dels i kraftverk, i floder, vattenfall och i havet, dels också i jättelika anläggningar som med tillhjälp av kilometerhöga master med stora horisontella, av en egendomlig metall tillverkade ytor, sögo till sig luftelektriciteten i en viss omkrets. Vampyrödlorna voro blodtörstiga, ohyggliga rovdjur i besittning av en viss intelligens och ett benpansar mot vilket elektriciteten inte hade någon verkan. Från huvudet till svansspetsen voro de fyrtio till femtio meter långa och beväpnade med tolv griparmar, som utmynnade i sugkoppar. Längden på dessa fångstarmar var en fjärdedel av kroppslängden och de voro djurets farligaste vapen, ty med dem spårade det upp sina offer och angrep dem. En enda av dessa manstjocka armar lyfte med lätthet en oxe. Detta var i korthet allt, som Wayne under de senaste dagarna hade fått veta om människorna, flygskeppet, planeten och äventyret, som de nu foro till mötes. När ”Stjärnan” bara hade en kort bit kvar till ön kom Faversham upp på däck klädd i en helt ny, elegant tropikdräkt med tropikhjälm och tygskor, bländande vit från hjässan till fotabjället. — Gå ner och kläd om dig, sade han. Du kommer ju strax att tas emot av en högtstående representant för en stor planet och det är väl ett evenemang, som förtjänar beaktande. Jag har lagt fram allt vad du behöver, du har tio minuter på dig. Waynes sista återstående tvivel fingo åter en liten stöt och vacklade betänkligt. Dessa förhållandevis betydelselösa ord förde den fantastiska tanken på en ”flygning genom världsrymden” närmare verkligheten. Journalisten skyndade att kläda om sig i sina nya kläder och var efter fem minuter åter uppe på däck. ”Stjärnan” for genom en öppning i klipporna, vek av åt babord och befann sig kort därefter inne i viken. Motorernas surrande blev svagare och svagare. De sattes på halv maskin, sedan på ”långsamt framåt” och slutligen på stopp, det vill säga att propelleraxeln kopplades ifrån drivaxeln. Allt långsammare gled ”Stjärnan” längre och längre in i den stilla bukten, där nästan inte ett ljud hördes. Det var strålande solsken och Wayne urskilde ingenting annat än de svartbruna sluttningarna på den nakna stranden och de täta, ogenomträngliga skogarna, som gingo nästan ända ned till stranden. Förgäves spanade han efter den aluminiumbeklädda flygkroppen på en stor flygmaskin glänsa i solen, som han väntade sig att få se. Han kunde inte upptäcka ett tecken till någonting sådant. Med stigande förargelse vände han sig mot Faversham. — Du har alltså ändå lurat mig! utropade han, det är.... Men vännen lade lugnande handen på hans arm och gav honom inte tid att ge utlopp åt sin häftighet. — Vänta litet så kommer du strax att se den. ”Stjärnan” närmade sig vänstra sidan av bukten på ett ställe, där stranden bildade en egendomligt jämn och brant sluttning, bevuxen med mossa och låga, buskartade växter med stora blad. Deras form och färg verkade onaturliga på Wayne. — Är det där kanske ”Tagan”? frågade han. — Ja, svarade Faversham. Med tanke på eventuellt förbifarande fartyg och speciellt på de nyfikna franska kryssarna måste vi camouflera och täcka över flygskeppet. Vi ville undvika faran av att någon skulle störa oss eller blanda sig i detta. Titta, där har vi Nivo. Ungefär mitt på det maskerade tornet på ”Tagan” gled en dörr upp och i öppningen visade sig en vitklädd gestalt. Det var mannen från Ken. Wayne kände igen honom på Favershams beskrivning. Han bar en veckad toga liknande den som greker och romare buro i länge sedan förgångna tider, eller den som medlemmarna av atenarklubben i Paris bära ännu i dag vid sina gymnastiska övningar och lekar. Han hade även den fria, förnäma hållning och de lugna, stolta rörelser, som voro kännetecknande för grekiska och romerska ädlingar i deras lyckligaste tid. Nivo hälsade genom att böja på huvudet och lägga högra handen på hjärtat. När fartyget lade till bredvid ”Tagan” såg han ned på dem med ett leende och sade: — Jag upptäckte ”Stjärnan” redan för länge sedan och såg att den medför en för mig obekant gäst och har därför dukat för tre personer. Tillåt mig, främling, att bjuda er välkommen ombord på ”Tagan”. Hans engelska uttal var rent och kultiverat, frånsett att han uttalade de enskilda orden precis som de stavades. Han hade en vacker, egendomligt angenäm röst, som utövade en säregen tjusning, och blicken ur hans stora, mörka ögon övertygade Wayne om, att denna människa, varifrån han än kom inte bara måste vara klokare, utan också bättre än någon annan han mött under sitt liv. Och nu trodde han till slut allt som Faversham hade berättat honom, ja, han skämdes över att ha tvivlat därpå. När de alla tre stodo på plattformen framför ingången till tornet lade Faversham handen på Waynes axel och föreställde honom. — Detta är Richard Wayne även kallad Dick. Han är en berömd medarbetare i Daily Mail och en nästan lika berömd officer. Visserligen bara infanterist, men han har varit med i så många och olika slags krig att han känner alla MODELLBYGGARE! RITNING I NATURLIG STORLEK och fullständig ARBETSBESKRIVNING till MODELLPLANET CURTISS XP-40 erhålles mot insändande av 75 öre i frimärken till TEKNIK för ALLA Box 3023 Stockholm 3