Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- VII
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vapenslag. Alltså är han användbar för
vårt ändamål. Jag träffade honom i
Aden och tog honom med mig. För
övrigt är han min bästa vän.
Nivo räckte honom sin smala hand.
— Jag hoppas ni även kommer att
bli min vän, sade han enkelt.
— Ja, det vill jag, svarade Wayne
varmt och ivrigt.
Alldeles bakom dörren låg ett slags
förrum i vilket två meter breda
korridorer mynnade ut. Den ena löpte rakt
fram, den andra gick runt tornet. Från
korridoren ledde smala dörrar till de
olika rummen och hytterna. Tornets golv
var i nivå med flygskeppets däck och
bildade en oval, som var tjugo meter
lång och tio meter bred. Matsalen låg i
främre delen av skeppet och ingången
var i mittelkorridoren.
Det var ett ganska stort rum och
luften där inne var svalare, friskare och
renare än utanför. Det hade en dörr
på varje vägg, men inga fönster.
Ljuset kom från taket, men det var inte
dagsljus.
Mitt i rummet stod ett avlångt
fyrkantigt bord dukat för tre personer.
Tallrikar, fat och koppar voro av
genomskinligt, tunt porslin och duken var
glänsande vit och bestod av ett fint,
tättvävt tyg.
Wayne trodde först att de mästerligt
ciselerade skedarna, knivarna och
gafflarna voro av brons, men snart visade
det sig att de voro av rent guld. Och
vinet, som Nivo hällde upp i de ädelt
svängda glasen, hade en gyllene färg.
— Det kommer från mitt land,
förklarade han.
Medarbetaren i Daily Mail, som
prövat alla världens — eller snarare alla
jordens — viner läppjade gillande på
det. Den angenäma, syrliga smaken
erinrade honom något om den bästa
Moseldruvan, men var långt finare än den.
Nivo vände sig mot Faversham.
— Har ni tagit med er allt, som vi
talade om? frågade han. Även
ritningarna?
— Ja, både till kanoner, maskingevär
och de maskiner, som behövas för
förarbeten i stor stil. Vampyrödlorna
kommer väl att ta till benen när vi kommer.
När far vi?
— Det bästa vore om vi kunde sätta
kurs mot öster omkring tvåtiden, sade
Nivo. Men vi kommer väl knappt att
hinna lasta in allt på så kort tid. Åttio
ton på fem timmar, det är mycket.
— Ja, menade Faversham, men det
skall nog gå.
VII.
Wayne stod på plattformen framför
ingången till tornet och rökte en
cigarrett.
Allt var klart. På kortare tid än
beräknat hade lasten flyttats ombord på
”Tagan”. Wayne had trälat som en slav
under däcket på ”Stjärnan”; han hade
hjälpt till att lasta om bensinfat,
ammunition, vapenlådor, nitroglycerinlådor
och annat fraktgods av olika form, tyngd
och storlek. Jones fick på sin lott de
två kanonerna, som placerades på
flygskeppets akterdäck och Faversham hade
lämpat in godset i det särskilda
gummiisolerade lastrummet. Åttio ton på
fyra timmar! Det hade varit ett
jättearbete, och sedan hade de fått ta itu med
att tvätta målningen på luftskeppets
spegelglatta sidor, vilket tog nästan en
timme och krävde hundratals liter
terpentin. Wayne kände dock ingen
trötthet. Den starka spänningen höll
honom uppe.
Rymdkryssaren låg mitt i bukten och
glänste som polerat silver i solskenet.
Från dess inre hördes ett lätt susande.
”Hennes maskiner suger upp elektrisk
kraft”, sade Nivo.
Efter fem minuter skulle den börja
sin färd genom världsrymden. Dick
Wayne kände sig underlig till mods. Det
var som om hans medvetande hade
splittrats i två delar. Den ena delen,
som stöddes av hans sunda förnuft, var
ännu kvar i Aden och hävdade ivrigt
den föreställningen, att resan med
fartyget och allt det andra bara var en
dröm. Den andra delen av hans
medvetande däremot gjorde invändningar och
hävdade, att det var verkligt och att
han, Wayne, var vaken och stod i
solskenet på däcket till ett sällsamt
luftskepp, som hade kommit från en
främmande planet, till vilken det nu skulle
återvända med honom ombord.
— Dumheter, sade hans sunda
förnuft. Sådana saker upplever man bara
i drömmen.
Wayne hade ofta förut haft dylika
föreställningar. Han visste att det var
ett slags opposition från hjärnan, som
uppreste sig mot intryck, vilka stodo i
alltför stark motsats till vanliga,
fattbara händelser och förhållanden, och
vilka man därför rationellt sett måste
betrakta som drömmar. Ty endast i
drömmen upplever man det omöjliga. Men
trots att han i sitt stilla sinne åter och
åter gav sig själv denna förklaring, var
förnimmelsen av någonting overkligt så
stark, att han faktiskt väntade att i
nästa ögonblick vakna upp i hotell
Adlons relativt svala kafé. Han tyckte sig
höra surrandet av fläkten och
klirrandet av flaskor och glas på bardisken.
I verkligheten var det emellertid
ljudet av torndörren, som gled åt sidan.
Faversham, Nivo och Jones kommo ut.
Nivo bar en bricka med fyra bägare,
alla av rent guld.
— Ett glas till avsked, sade
Faversham. Vår vän Jones lämnar oss.
Wayne kom fram till dem och fick sin
bägare.
— Ja, Jones, fortsatte Faversham, du
sätter alltså kurs direkt på Sansibar och
därifrån till London. Sedan du lämnat
advokat Jenkins ett brev är du fri och
kan göra vad du vill. Hälsa Jenkins och
säg honom att jag är tillbaka om ett
eller två år — om jag kan. Skål, Jones,
du har varit mig en god och trogen
tjänare. Jag tackar dig.
De fyra guldbägarna höjdes samtidigt
och tömdes i Botten. Jones var djupt
rörd.
— Tack, tack, sir, stammade han. Jag
skulle gärna göra vilket arbete som
helst, om jag fick komma med, ja, det
skulle jag. Och jag kommer genast
åter att anmäla mig till tjänstgöring,
när ni återvänder, ja, det kommer jag
BYGG
gengasaggregatet
själv!
44 detaljerade
ritningar
jämte utförlig
arbetsbeskrivning
erhålles mot
insändande av 75 kr. till
TEKNIK för ALLA
Box 3023, Stockholm 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:37 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-10/0020.html