vapenslag. Alltså är han användbar för vårt ändamål. Jag träffade honom i Aden och tog honom med mig. För övrigt är han min bästa vän. Nivo räckte honom sin smala hand. — Jag hoppas ni även kommer att bli min vän, sade han enkelt. — Ja, det vill jag, svarade Wayne varmt och ivrigt. Alldeles bakom dörren låg ett slags förrum i vilket två meter breda korridorer mynnade ut. Den ena löpte rakt fram, den andra gick runt tornet. Från korridoren ledde smala dörrar till de olika rummen och hytterna. Tornets golv var i nivå med flygskeppets däck och bildade en oval, som var tjugo meter lång och tio meter bred. Matsalen låg i främre delen av skeppet och ingången var i mittelkorridoren. Det var ett ganska stort rum och luften där inne var svalare, friskare och renare än utanför. Det hade en dörr på varje vägg, men inga fönster. Ljuset kom från taket, men det var inte dagsljus. Mitt i rummet stod ett avlångt fyrkantigt bord dukat för tre personer. Tallrikar, fat och koppar voro av genomskinligt, tunt porslin och duken var glänsande vit och bestod av ett fint, tättvävt tyg. Wayne trodde först att de mästerligt ciselerade skedarna, knivarna och gafflarna voro av brons, men snart visade det sig att de voro av rent guld. Och vinet, som Nivo hällde upp i de ädelt svängda glasen, hade en gyllene färg. — Det kommer från mitt land, förklarade han. Medarbetaren i Daily Mail, som prövat alla världens — eller snarare alla jordens — viner läppjade gillande på det. Den angenäma, syrliga smaken erinrade honom något om den bästa Moseldruvan, men var långt finare än den. Nivo vände sig mot Faversham. — Har ni tagit med er allt, som vi talade om? frågade han. Även ritningarna? — Ja, både till kanoner, maskingevär och de maskiner, som behövas för förarbeten i stor stil. Vampyrödlorna kommer väl att ta till benen när vi kommer. När far vi? — Det bästa vore om vi kunde sätta kurs mot öster omkring tvåtiden, sade Nivo. Men vi kommer väl knappt att hinna lasta in allt på så kort tid. Åttio ton på fem timmar, det är mycket. — Ja, menade Faversham, men det skall nog gå.

VII.

Wayne stod på plattformen framför ingången till tornet och rökte en cigarrett. Allt var klart. På kortare tid än beräknat hade lasten flyttats ombord på ”Tagan”. Wayne had trälat som en slav under däcket på ”Stjärnan”; han hade hjälpt till att lasta om bensinfat, ammunition, vapenlådor, nitroglycerinlådor och annat fraktgods av olika form, tyngd och storlek. Jones fick på sin lott de två kanonerna, som placerades på flygskeppets akterdäck och Faversham hade lämpat in godset i det särskilda gummiisolerade lastrummet. Åttio ton på fyra timmar! Det hade varit ett jättearbete, och sedan hade de fått ta itu med att tvätta målningen på luftskeppets spegelglatta sidor, vilket tog nästan en timme och krävde hundratals liter terpentin. Wayne kände dock ingen trötthet. Den starka spänningen höll honom uppe. Rymdkryssaren låg mitt i bukten och glänste som polerat silver i solskenet. Från dess inre hördes ett lätt susande. ”Hennes maskiner suger upp elektrisk kraft”, sade Nivo. Efter fem minuter skulle den börja sin färd genom världsrymden. Dick Wayne kände sig underlig till mods. Det var som om hans medvetande hade splittrats i två delar. Den ena delen, som stöddes av hans sunda förnuft, var ännu kvar i Aden och hävdade ivrigt den föreställningen, att resan med fartyget och allt det andra bara var en dröm. Den andra delen av hans medvetande däremot gjorde invändningar och hävdade, att det var verkligt och att han, Wayne, var vaken och stod i solskenet på däcket till ett sällsamt luftskepp, som hade kommit från en främmande planet, till vilken det nu skulle återvända med honom ombord. — Dumheter, sade hans sunda förnuft. Sådana saker upplever man bara i drömmen. Wayne hade ofta förut haft dylika föreställningar. Han visste att det var ett slags opposition från hjärnan, som uppreste sig mot intryck, vilka stodo i alltför stark motsats till vanliga, fattbara händelser och förhållanden, och vilka man därför rationellt sett måste betrakta som drömmar. Ty endast i drömmen upplever man det omöjliga. Men trots att han i sitt stilla sinne åter och åter gav sig själv denna förklaring, var förnimmelsen av någonting overkligt så stark, att han faktiskt väntade att i nästa ögonblick vakna upp i hotell Adlons relativt svala kafé. Han tyckte sig höra surrandet av fläkten och klirrandet av flaskor och glas på bardisken. I verkligheten var det emellertid ljudet av torndörren, som gled åt sidan. Faversham, Nivo och Jones kommo ut. Nivo bar en bricka med fyra bägare, alla av rent guld. — Ett glas till avsked, sade Faversham. Vår vän Jones lämnar oss. Wayne kom fram till dem och fick sin bägare. — Ja, Jones, fortsatte Faversham, du sätter alltså kurs direkt på Sansibar och därifrån till London. Sedan du lämnat advokat Jenkins ett brev är du fri och kan göra vad du vill. Hälsa Jenkins och säg honom att jag är tillbaka om ett eller två år — om jag kan. Skål, Jones, du har varit mig en god och trogen tjänare. Jag tackar dig. De fyra guldbägarna höjdes samtidigt och tömdes i Botten. Jones var djupt rörd. — Tack, tack, sir, stammade han. Jag skulle gärna göra vilket arbete som helst, om jag fick komma med, ja, det skulle jag. Och jag kommer genast åter att anmäla mig till tjänstgöring, när ni återvänder, ja, det kommer jag BYGG gengasaggregatet själv! 44 detaljerade ritningar jämte utförlig arbetsbeskrivning erhålles mot insändande av 75 kr. till TEKNIK för ALLA Box 3023, Stockholm 3