att göra, sir. God och lycklig resa. Lev väl och mycken tack, sir. Jag vet bara inte vad jag skall ta mig till med alla de pengar, som jag får för ”Stjärnan”. Faversham smålog. — Jenkins kan förvalta det för din räkning, om du vill. I mitt brev har jag för resten bett honom att bistå dig efter förmåga. Farväl och ha det bra. Faversham räckte honom handen och Wayne och Nivo följde hans exempel. Jones rörelse växte, han hade svårt att behärska sig. Slutligen vände han sig bort och gick ombord på ”Stjärnan”. Han blev stående på dess däck, bugade sig och vinkade ständigt på nytt till avsked. Guldskivan, som Nivo hade givit honom till minne, höll han under armen och bägarna hade han i fickan. Men det var tydligt att han inte alls tänkte på dessa gåvor, ty då han sökte efter sin näsduk, tappade han guldskivan, som föll i havet. Han bevärdigade den inte med en blick. När han slutligen hade hittat sin färglysande, röd- och blårutiga näsduk viftade han oavlåtligt med den. Nivo gick till styrhytten medan Wayne och Faversham stodo vid ett fönster och besvarade Jones viftningar. Han skymdes redan nästan helt och hållet av flygskeppets glänsande skrov. Journalistens rörelser voro rent mekaniska. Hans sunda förnuft var åter i färd med att försöka övertyga honom om, att allt detta omöjligt kunde vara verkligt. Samtidigt såg han, utan att egentligen uppmärksamma det, att alla ”Tagans” propellrar längs hela vattenlinjen kommo i likformig rörelse, ställde sig vågrätt och genast förvandlades till genomskinliga, glänsande virvlar. Ett svagt surrande trängde fram till dem och Jones, ”Stjärnan” och hela ön försvunno plötsligt utom synhåll. Men han observerade detta helt omedvetet. Han vinkade fortfarande ut mot luften. Sedan hörde han sig själv säga: — Jag skulle bra gärna vilja veta om jag drömmer. — Nej, du drömmer inte, svarade Faversham. Sluta nu att vinka, man kan ju bli galen av det. — Nå, sluta då också själv att vinka, kära vän, svarade Wayne. De sänkte samtidigt armen och sågo på varandra, först skamset sedan med ett befriande skratt. — Det är överansträngning och brist på sömn, förklarade Faversham. Låt oss gå in till Nivo och ta oss en styrketår. — Nej, vet du, jag vill hellre stanna här ute och se mig omkring. — Här finns ingenting att se, menade Faversham. Men där inne hos Nivo i styrrummet har vi fri överblick åt alla håll. Hör tog han vännen under armen och ledde honom in. Det var ett cirkelrunt, egendomligt rum, som innehöll en hästskoformig, meterhög kontrolltavla av mjölkglas, vilken var helt och hållet täckt av instrument, kontakter, strömbrytare, omkastare, spakar och rattar. Omgiven på tre sidor av detta hästskoformiga kontrollbord och med de flesta apparaterna inom räckhåll, satt Nivo i en bekväm, i golvet fastskruvad stol. Rakt bakom honom voro två liknande stolar anbragta. Men det gick en lång stund innan Wayne lade märke till detta. Hela hans uppmärksamhet fångades till en början av utsikten. Liksom de andra hytterna hade även styrrummet fönster mot korridoren eller mot fria luften. Väggar och tak verkade emellertid som genomskinligt glas, man såg horisonten runt omkring och himmeln över sig som om man inte befunnit sig i, utan på tornet. Med den enda skillnaden att solen här inte hade någon glans, utan hängde på himmeln som en vitmålad skiva. — Det är ett system av speglar och linser, som framkalla bilden, förklarade Nivo. När man sitter här får man överblick som om man svävade fritt i rymden. Kom hit, så kan ni se ön. Wayne ställde sig bakom Nivos stol. I botten på en välvd glasskiva, som hade samma form som flygskeppet såg han havet och ön djupt, djupt under dem. Han såg också ”Stjärnan”, den liknade ett litet svart streck i den fingerbreda bukten. Bilden gled allt läng- re och längre bort och blev samtidigt allt mindre och mindre. — När den försvinner här på spegeln framträder den i stället på väggen bakom er, sade Nivo. För resten kan ni hellre se framåt; om tio minuter kommer ni att se bergstopparna på Sumatra vid horisonten. — Vilken fart har vi då? Det är ju tusentals kilometer dit. — Vi har för närvarande en fart på sjuttio meter i sekunden. Nu tredubblar jag hastigheten. Iffi Nivo vred tre streck på ratten. Det gick en stöt genom skeppet och surrandet, som trängde in till dem blev plötsligt starkare. En visare sprang framåt några enheter och stannade dallrande. — Ja, nu gör vi 210 meter i sekunden, sade Mannen från Ken och tillfogade, så lugnt som om det gällt en helt alldaglig beräkning: — Och med varje minut som går stiger hastigheten med sjuttio knop. När vi befinner oss över Sumatra är ögonblicket inne för att sätta kurs ut i världsrymden.

VIII.

Wayne sade ingenting. I sitt stilla sinne räknade han, att han, Dick Wayne, Daily Mails korrespondent, inom nio minuter skulle befinna sig över Sumatra. Detta betydde att han flög genom luften med en hastighet på 800 till 900 sekundmeter, alltså med en hastighet, som var tio gånger större än någon annan flygmaskin hittills uppnått. Detta var en föreställning, som stod i skarp motsats till hans sunda förnuft och detta skulle han ha förklarat fullkomligt omöjligt om han inte för en stund sedan, när han trädde in i styrrummet, på nåd och onåd hade utlämnat sig åt händelsernas vidare utveckling. Därför frågade han bara: — Vilken hastighet kan vi uppnå? I luften, menar jag. Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material. Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....