TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN
AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation. De äro nu framme och
hålla på att landa.

(Forts. från föreg. n:r.)

Medan de flögo genom världsrymden
hade Nivo bland annat berättat, att
Kens dygn var indelat i tio timmar,
varje timme i hundra minuter och varje
minut i hundra sekunder, som
motsvarade åtttiosex jordsekunder. Mynt, mått
och vikt, längd- och breddgrader på Ken
voro också indelade efter samma
system och hade varit oförändrade i de
sista århundradena, men detta var
emellertid inte fallet med årets indelning i
månader. Förr, innan ”Vendur”, som
den nya solen fick heta, hade tvingat in
Ken på en dubbelt så lång bana,
tillryggalade Ken sin vandring omkring
solen på 516 dagar, och året var indelat i
tolv perioder, månader, med fyrtiotre
dagar var. Kens veckor voro däremot
bara på sex dagar. — Men så hade
”Vendur” kommit och ändrat om det
hela. Den nya ovala banan var mer än
dubbelt så lång som den förra, men då
omloppshastigheten hade blivit ökad med
nästan en tredjedel hade årets
dygnantal inte kommit upp i mer än litet över
831. Därigenom hade en del
förvecklingar förorsakats. Årets längd
varierade med flera timmar, vilket skaffade
Kens matematiker och astronomer
åtskilligt huvudbry för att kunna finna ett
praktiskt arrangemang med hänsyn till
skottår. Man hade ännu inte kommit
till något resultat den gången Iffi Nivo
reste.

Då Waynes klocka var sju minuter
över halv tolv, sänkte sig ”Tagan”
genom täta moln, ända tills de kunde se
havet under sig.

Solen Vendur stod lågt vid
horisonten och genom molnen sände den en
eldröd, belysning mot den klippiga kusten
framför den.

— Det är Virdins kust, sade Nivo, och
rätt fram är inloppet till Nadirfjorden.
Snart ska vi kunna se ljuset från det
stora fyrtornet. Det tändes alltid vid
solnedgången.

En stund efter, då de hade kommit
fram till fjordmynningen, tillfogade
han:

— Nej, nu har solen gått ned. Det