TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Muren.
Wayne var just färdig med sin
tredje cigarrett och hade gått in i
styrrummet för att få veta, hur långt det var
kvar.
— Nu äro vi framme, sade mannen
och stoppade motorsurrningen med ett
par handrörelser. Skall jag landa på
muren eller bakom den?
— Ni kan ju sätta ner mig och mina
småsaker mitt på muren och sedan sätta
ifrån er flygmaskinen bakom, så att den
står i säkerhet och inte är i vägen för
slagsmålet, men sätt den inte för långt
bort. Det omtalade slagsmålet blir
nämligen alldeles enastående i sitt slag,
aldrig förr förevisat på Ken, så jag
vill råda er till att köpa loge- eller
parkettplats och vara tidigt ute. Spelet
börjar cirka tio minuter efter min
ankomst. För resten kan ni få fribiljett av
mig, jag har huvudrollen och för
ordet, tusen ord i minuten, om det gäller,
eller om jag inte på annat sätt kan
överrösta mina med- eller rättare sagt
motspelare.
Wayne hade alltid rampfeber, när han
skulle vara med om något spännande
och farligt, en rampfeber eller ångest,
som nästan alltid tog sig utlopp i
sådant nervöst, meningslöst prat. Han
trodde, att det var nödvändigt, för att
inte andra skulle märka, att han var
rädd, men det var det ju inte.
Emellertid visste han mycket väl, vad han
sade vid dylika tillfällen och pratade
inte bara smörja.
— Det som nu skall ske, unge man,
tillfogade han — är, att vampyrödlorna
i Kempasset skola tvingas till tystnad,
och vill ni vara med på den
föreställningen, bör ni hålla er i närheten av
mig... På återseende.
Strax efter stod han på muren
omgiven av väldiga strålkastares vita
ljusband och kanonskotts rödaktiga glimtar
genom mörkret. Konungens aeroplan
lyfte sig över fantastiska maskiners
stålkonstruktioner och försvann. Surret från
dess virvlande propellrar uppslukades av
kanonernas dån, skarp metallklang och
många vampyrödlors rytande.
Wayne stod med ryggen mot odjuren
och talade med en officer i grön rock,
som just hade talat om, att
kommendanten var på väg.
Plötsligt blev det tyst längs hela
muren med ett slag.
— Nu kommer kommendanten, ers
nåd, sade officeren och drog sig tillbaka
med en underdånig hälsning.
Fortfarande med ryggen mot odjuren
och omgiven av jordens finaste
mordvapen i två exemplar plus gevär och
revolver och tolv lådor ammunition, varav
tio med explosiva projektiler i
packningar på tusen, väntade Wayne på högste
befälhavarens ankomst.
(Faversham hade sänt med två
mitraljöser, om den ena skulle gå sönder.)
En lång, bredaxlad man i blå rock,
följd av fem officerare i gröna rockar,
närmade sig. De fem stannade vid
foten av en kastmaskin, på några meters
avstånd från dem, medan den blåklädde
gick fram till Wayne och hälsade djupt.
Det var kommendanten.
— Furste, sade han — jag har
telegrafiskt blivit underrättad om er
ankomst. Ni kan bara befalla, så står allt
till er disposition.
— Det var tusan till hövlighet,
tänkte Wayne, och så fin jag har blivit.
Detta skulle mina kolleger i ”Daily Mail”
höra. Högt sade han:
— Tack, kan jag få ett par hinkar
vatten, en god kikare, ett bräckjärn och
två strålkastare.
Kommendanten repeterade ordern till
en grönklädd officer utan att visa den
allra minsta förvåning. Den grönklädde
repeterade också ordern och försvann.
Kommendanten vände sig åter mot
Wayne.
— Kanske ni vill låna min kikare så
länge, furste? frågade han.
Wayne undrade i sitt stilla sinne, vad
denne man egentligen tänkte om honom,
och vad kommendanten skulle tänka, om
han visste, att han stod och talade med
en människa från en vilt främmande
planet, som först samma afton hade
landstigit på Ken.
— Ja, tack, sade Wayne. Jag måste
ju sondera fiendens ställning, innan jag
börjar angreppet.
Kikaren, som han fick låna, var ett
slags prismakikare, litet större och
bättre, men annars av samma form som de
han hade använt vid fronten.
Och så såg han då ut över det hav av
böljande, oroliga, tjutande jättar, som
fyllde Kempassets mynning. Hittills
hade han låtsat en upphöjd likgiltighet
och stått med ryggen till det hela utan
att ens bevärdiga sina farliga
motståndare med en blick, men om detta prov på
brittisk flegma hade gjort någon större
verkan eller ens hade blivit iakttagen av
de soldater och officerare, som den var
beräknad för, visste han inte. Det kunde
för resten också vara alldeles likgiltigt,
han skulle nog imponera på dem om en
liten stund. — Wayne tyckte om att
imponera på sina medmänniskor.
Passet var en fantastisk syn. Från
murens fot nästan ända bort till
utloppet två kilometer borta stodo dessa
urtidsodjur vid sidan av varandra och
svängde sina väldiga,
fångarmskransade huvuden. De röda ögonen klippte
rasande mot strålkastarnas skarpa ljus,
och tjuten dånade som en åska mellan
de höga fjällväggarna på bägge sidor.
De bortersta djuren trängde på de
främsta, och dessa, som stodo ovanpå
sina döda kamrater, kunde varken
komma fram eller tillbaka och kunde inte
heller få rum till att slå med stjärten,
men de sträckte sina halsar och
100.000 kronor
kan Ni vinna på de försvarsobligationer,
som Jules Verne-Magasinet utdelar till
pristagarna i den pågående tävlingen
FÖRSVARSLÅNETIPSET
Jules Verne-Magasinet</img>
Tippa
varje
vecka!
Närmare detaljer och tävlingsregler i veckans n:r
