- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 19. 9 maj 1941 /
22

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SR erövrar rymden, av Hans Dominik - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade han tagit fram sin anteckningsbok
och börjat skriva. Vad han skrev
formade sig till ett regelrätt protokoll. Det
innehöll inte ett ord för mycket men
ingenting fattades heller. Han satte sitt
namn under anteckningen och bad
Tomaseo göra detsamma.

— Så där ja, sade han medan han
stoppade ned boken i fickan, det här ska’
vi visa Ruggero i morgon, så få vi se
om han blir klok på saken. Sedan tog
han upp biten, slog in den i ett stycke
tidningspapper och stack den i fickan.
Han höll på med att samla ihop den sön-
derslagna assietten, när Tomaseo lät
höra ett par djupa suckar.

— Vad fattas dig, Enrico? Smakade
inte spaghettin bra?

Tomaseo skakade på huvudet. — Det
är inte det, Carlo, utan det är den
fördömda plåtskrållan som ödet har slungat
ner i vår soppa som bekymrar mig. Den
kommer att skaffa oss mycket arbete,
mycket övertidsarbete, otaliga
experiment, och Gud vet vad.

— Nyttigt för dig, som börjar bli
litet bekväm av dig. Arbete håller en
frisk och ung, sade Villari skämtsamt.
Men hans egna tankar kretsade
oavlåtligt kring den mystiska biten.

Solen höll redan på att gå ned, när
Carlo Villari och Enrico Tomaseo
anträdde återfärden.

*



Den där askan kommer inte att
i år, doktor!
Samma dag som
Villari och Tomaseo foro upp i
Albanobergen yttrades dessa ord i Kasinot i
forskningsinstitutet i Gorla där
middagen just var aväten. Fem personer sutto
kvar kring ett runt bord, drucko kaffe
och rökte. Orden yttrades av
chefsingenjör Grabbe till dr Thiessen, som
förgäves försökt tända sin cigarr. Han hade
nämligen glömt att slå bort askan.

— Tack så mycket för den vänliga
upplysningen, herr, kollega, kvitterade
dr Thiessen chefsingenjörens
anmärkning.

Intill de två satt fysikern Yatahira,
som tillsammans med sin bordsgranne
Saraku kommit från Tokio till Gorla för
att i det tyska institutet studera
atomfysikens senaste landvinningar. För ett
kort ögonblick utbytte de båda japanerna
blickar, vilka tydligt sade: Sådana äro
tyskarna; djupt allvarliga när det
gäller arbete, men glada och uppsluppna
när de sitter till bords.

— Påstår ni, att aska inte brinner?
sade den femte i sällskapet, professor
Lüdinghausen, och vände sig till
chefsingenjören.

— Jag tog mig friheten att tro det,
herr professor.

Lüdinghausen sköt till honom
tändstickorna och sockerskålen. — Vill ni
vara så god att tända på en sockerbit.

— Om ni kan göra det, så kan ni mer
än jag, log han.

Professorn tog en sockerbit från
sockerskålen, gned in den med litet
cigarraska, satte tändstickslågan till, varpå
sockret fattade eld. Han ställde
sockerbiten, på en tallrik framför sig. Den
brann med en svagt blåaktig låga.

Med förvåning betraktade
chefsingenjören skådespelet en stund. — Hur
förklarar ni det, frågade han.

— Askan, herr Grabbe. Den lilla
aska, som jag gned in sockret med, är
det som underhåller förbränningen.

Hans ord blev signalen till en
diskussion, i vilken alla deltog.

Yatahira försökte förklara fenomenet
med att sockret verkade som en veke, dr
Thiessen talade om katalysatorisk
verkan och de andra hade andra
förklaringar.

— Låt oss inte tvista i onödan, sade
Lüdinghausen till sist, jag gjorde bara
experimentet för att det till en viss grad
är en bild i miniatyr av våra arbeten i
laboratoriet...

— Hur så? På vilket sätt då...?

— Det är mycket enkelt, mina
herrar fortsatte Lüdinghausen. — Här ha
vi sockret, som i och för sig är
fullkomligt brännbart, men som efter vad ni
sett icke behagar att reagera för en
enkel tändsticka. I laboratoriet ha vi
det nya radioaktiva ämnet, som inte
heller vill brinna riktigt, om jag kanske
något poetiskt kallar atomernas
spjälkning
för en atombrand. Här hos
sockret var ett par dammkorn av aska
tillräckligt för att sätta igång saken,
fastän, som herr Grabbe riktigt anmärker,
askan själv inte brinner. Låt oss
därför nere i laboratoriet tillsätta en i och
för sig oskadlig substans för att på
så sätt påskynda atombranden.

Återigen måste professor
Lüdinghausen avbryta sitt anförande för att ge
åhörarna tillfälle attt yttra sig. Först
därefter kunde han fortsätta.

— Hittills, sade han, i det han
pekade på sockerbiten, som alltjämt brann
med lugn låga, har jag talat om
likheten mellan de båda företeelserna — nu
kommer jag att tala om de olikheter
som finnas. Med socker och aska kan
man inte ställa till någon olycka,
likgiltigt i vilka proportioner som de båda
ämnena blandas. När vi göra våra
experiment i laboratoriet är förhållandet
helt annorlunda. Då måste vi dosera
tillsatsen ytterst försiktigt, och endast
gå vidare steg för steg med den
största försiktighet, om vi inte vilja
riskera att hela inrättningen far i luften. —
Ja, mina herrar, sade professor
Lüdinghausen utan att lyssna på
invändningarna, jag lade särskild vikt vid att
ni skulle minnas detta. Håll er
noggrant till föreskrifterna. Gör
noggranna anteckningar i protokollet över
resultaten av varje nytt försök. Öka den
tillsatta kvantiteten vid varje försök på
sin höjd med milligram. Endast på så
sätt ha vi någon utsikt att bli
förskonade från oangenäma överraskningar.

De sista orden hade Lüdinghausen
yttrat med ett sådant allvar och ett
sådant eftertryck, att ingen gjorde
någon invändning.

Först sedan flera minuter gått, bröt
Yatahira tystnaden. — Vi ska följa
edra anvisningar, herr professor. Ni
har visat oss vägen, och med det stora
målet ständigt för ögonen, vilja vi
försiktigt men utan fruktan beträda den.

— Jag tackar er, herr Yatahira. Jag
känner er samvetsgrannhet och önskar
er all framgång i ert arbete.
Lüdinghausen räckte japanen handen och fick
en kraftig handtryckning. — Det är tid
att vi börja arbeta. Han reste sig —
ett tecken till uppbrott. Middagsrasten
i kasinot var slut.

I den klara vårsolen gick Grabbe och
Thiessen över den rymliga gården mot
hallen, där de arbetade.

        (Forts. i nästa n:r.)

Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!


Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.


Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:

Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:13:04 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-19/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free