hade han tagit fram sin anteckningsbok och börjat skriva. Vad han skrev formade sig till ett regelrätt protokoll. Det innehöll inte ett ord för mycket men ingenting fattades heller. Han satte sitt namn under anteckningen och bad Tomaseo göra detsamma. — Så där ja, sade han medan han stoppade ned boken i fickan, det här ska’ vi visa Ruggero i morgon, så få vi se om han blir klok på saken. Sedan tog han upp biten, slog in den i ett stycke tidningspapper och stack den i fickan. Han höll på med att samla ihop den sön- derslagna assietten, när Tomaseo lät höra ett par djupa suckar. — Vad fattas dig, Enrico? Smakade inte spaghettin bra? Tomaseo skakade på huvudet. — Det är inte det, Carlo, utan det är den fördömda plåtskrållan som ödet har slungat ner i vår soppa som bekymrar mig. Den kommer att skaffa oss mycket arbete, mycket övertidsarbete, otaliga experiment, och Gud vet vad. — Nyttigt för dig, som börjar bli litet bekväm av dig. Arbete håller en frisk och ung, sade Villari skämtsamt. Men hans egna tankar kretsade oavlåtligt kring den mystiska biten. Solen höll redan på att gå ned, när Carlo Villari och Enrico Tomaseo anträdde återfärden. * — Den där askan kommer inte att i år, doktor! Samma dag som Villari och Tomaseo foro upp i Albanobergen yttrades dessa ord i Kasinot i forskningsinstitutet i Gorla där middagen just var aväten. Fem personer sutto kvar kring ett runt bord, drucko kaffe och rökte. Orden yttrades av chefsingenjör Grabbe till dr Thiessen, som förgäves försökt tända sin cigarr. Han hade nämligen glömt att slå bort askan. — Tack så mycket för den vänliga upplysningen, herr, kollega, kvitterade dr Thiessen chefsingenjörens anmärkning. Intill de två satt fysikern Yatahira, som tillsammans med sin bordsgranne Saraku kommit från Tokio till Gorla för att i det tyska institutet studera atomfysikens senaste landvinningar. För ett kort ögonblick utbytte de båda japanerna blickar, vilka tydligt sade: Sådana äro tyskarna; djupt allvarliga när det gäller arbete, men glada och uppsluppna när de sitter till bords. — Påstår ni, att aska inte brinner? sade den femte i sällskapet, professor Lüdinghausen, och vände sig till chefsingenjören. — Jag tog mig friheten att tro det, herr professor. Lüdinghausen sköt till honom tändstickorna och sockerskålen. — Vill ni vara så god att tända på en sockerbit. — Om ni kan göra det, så kan ni mer än jag, log han. Professorn tog en sockerbit från sockerskålen, gned in den med litet cigarraska, satte tändstickslågan till, varpå sockret fattade eld. Han ställde sockerbiten, på en tallrik framför sig. Den brann med en svagt blåaktig låga. Med förvåning betraktade chefsingenjören skådespelet en stund. — Hur förklarar ni det, frågade han. — Askan, herr Grabbe. Den lilla aska, som jag gned in sockret med, är det som underhåller förbränningen. Hans ord blev signalen till en diskussion, i vilken alla deltog. Yatahira försökte förklara fenomenet med att sockret verkade som en veke, dr Thiessen talade om katalysatorisk verkan och de andra hade andra förklaringar. — Låt oss inte tvista i onödan, sade Lüdinghausen till sist, jag gjorde bara experimentet för att det till en viss grad är en bild i miniatyr av våra arbeten i laboratoriet... — Hur så? På vilket sätt då...? — Det är mycket enkelt, mina herrar fortsatte Lüdinghausen. — Här ha vi sockret, som i och för sig är fullkomligt brännbart, men som efter vad ni sett icke behagar att reagera för en enkel tändsticka. I laboratoriet ha vi det nya radioaktiva ämnet, som inte heller vill brinna riktigt, om jag kanske något poetiskt kallar atomernas spjälkning för en atombrand. Här hos sockret var ett par dammkorn av aska tillräckligt för att sätta igång saken, fastän, som herr Grabbe riktigt anmärker, askan själv inte brinner. Låt oss därför nere i laboratoriet tillsätta en i och för sig oskadlig substans för att på så sätt påskynda atombranden. Återigen måste professor Lüdinghausen avbryta sitt anförande för att ge åhörarna tillfälle attt yttra sig. Först därefter kunde han fortsätta. — Hittills, sade han, i det han pekade på sockerbiten, som alltjämt brann med lugn låga, har jag talat om likheten mellan de båda företeelserna — nu kommer jag att tala om de olikheter som finnas. Med socker och aska kan man inte ställa till någon olycka, likgiltigt i vilka proportioner som de båda ämnena blandas. När vi göra våra experiment i laboratoriet är förhållandet helt annorlunda. Då måste vi dosera tillsatsen ytterst försiktigt, och endast gå vidare steg för steg med den största försiktighet, om vi inte vilja riskera att hela inrättningen far i luften. — Ja, mina herrar, sade professor Lüdinghausen utan att lyssna på invändningarna, jag lade särskild vikt vid att ni skulle minnas detta. Håll er noggrant till föreskrifterna. Gör noggranna anteckningar i protokollet över resultaten av varje nytt försök. Öka den tillsatta kvantiteten vid varje försök på sin höjd med milligram. Endast på så sätt ha vi någon utsikt att bli förskonade från oangenäma överraskningar. De sista orden hade Lüdinghausen yttrat med ett sådant allvar och ett sådant eftertryck, att ingen gjorde någon invändning. Först sedan flera minuter gått, bröt Yatahira tystnaden. — Vi ska följa edra anvisningar, herr professor. Ni har visat oss vägen, och med det stora målet ständigt för ögonen, vilja vi försiktigt men utan fruktan beträda den. — Jag tackar er, herr Yatahira. Jag känner er samvetsgrannhet och önskar er all framgång i ert arbete. Lüdinghausen räckte japanen handen och fick en kraftig handtryckning. — Det är tid att vi börja arbeta. Han reste sig — ett tecken till uppbrott. Middagsrasten i kasinot var slut. I den klara vårsolen gick Grabbe och Thiessen över den rymliga gården mot hallen, där de arbetade. <tab>(Forts. i nästa n:r.) Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....