ING Ira rad tull KALMODELLDYGRARK Jen man börjar bygga en skalmo- dell, bör man göra klart för sig om den skall användas till prydnadsmodell eller om man skall flyga med den. Mo- dellens konstruktion blir nämligen bero- ende därav. På en flygande modell måste spryglarnas antal reduceras avsevärt och ett avstånd på cirka 4 cm. kan därvidlag anses lagom. Likaledes reduceras anta- let spant samt stabilisatorns och fenans spryglar. Härigenom blir visserligen mo- dellens konstruktion svagare, men man vinner i flygförmåga. För att emellertid få konstruktionen så pass stabil, att den håller för sådana på- frestningar som en flygande modell all- tid utsättes för, måste den förstärkas på vissa punkter. Detta gäller särskilt vid landningsstället och vingfästena, och vi- dare måste motorfästena förstärkas. Gäl- ler det en speciell tävlingsmodell, så bör vingen (eller vingarna om det är fråga om ett biplan) vara löstagbar. Kan man dessutom göra dem i någon mån fjädran- de, varvid iman uppnår den fördelen, att modellen blir lättare att reparera, om den skulle ha råkat ut för en ”pannkaksland- ning”. Våra skisser visa några anordningar för fastsättning av vingen på en skalmodell. Anordningarna ha flera fördelar. Om mo- dellen gör en hård landning och kanske tippar över på vingarna, ge dessa helt enkelt vika. Hade de' varit fasta, skulle de säkert ha gått sönder. Varje modell- byggare vet av erfarenhet, att dylika Stopp för lanSningsstället SN 28 vingbrott äro mycket svåra, för att inte säga omöjliga, att reparera. En annan fördel med löstagbara vingar på skalmo- deller är också, att de lättare kunna tran- sporteras. På en flygande modell måste land- ningsstället samtidigt som det förstärkes även höjas en smula. Denna höjning blir dock beroende av modellens och även propellerns storlek. FJÄDRANDE AN LANDNINGSSTAÄLL Dettå om konstruktionen i allmänhet. I fortsättningen är det vår mening att gå in litet mera i detalj. Vi hålla oss då först till den flygande modellens kon- struktion. Kroppskonstruktionen. H uvudvillkoret för den flygande model- len var ju, att den byggdes lätt. Men om vi nu reducera antalet spant i krop- pen, invändes kanske, att modellen icke kommer att bli skalenlig. Detta är nog sant, men den yttre konturen blir dock skalenlig, och som helhet blir modellen ändå en trogen kopia av den riktiga ma- skinen. I de flesta fall brukar man göra alla spant av 2 mm:s balsa och låta det första RÄTT Longeronemmaz skola ltgga Utlenpå spantens kanter. Longeronerna. Sola iske Ugga irsällåa i spanltns kanter. spantet vara dubbelt. Allt naturligtvis under den förutsättningen, att modellen icke är större än en meter. Överhuvud- taget hålla vi oss nu till modeller under 1 meter, då det är ytterst sällsynt, att man bygger större flygande modeller. Be- träffande skalmodeller på över en meter, gäller endast att öka balsakonstruktionen i motsvarande grad. Den runda flygkroppen konstrueras med längsgående lister, de s. k. longeron- gerna, vars antal varierar ganska mycket. Ej heller här kan man hålla sig till ett skalenligt antal. Som regel gäller, att ett större antal longeronger ger en vack- rare beklädnadsyta. För att det skall bli lättare att bygga upp kroppen använder man sig i de flesta fall av en s. k. köl, och för att klädselns yta skall bli så jämn och fin som möjligt, nedsänkes i c k e longerongerna i spanten, utan få i stället löpa utanför dessa. På så sätt upp- står en liten sänka mellan longerongerna vid spanten. När så beklädnaden sträc- kes, sjunker den ju ner en smula mellan longerongerna, och hade då spanten skju- tit upp, skulle följden ha blivit ojämna övergångar mellan varje spant. Spanten utskäras ur ganska hårda flak, och det är mycket viktigt, att de få rätt form. Likaledes är det nödvändigt, att de putsas noga både in- och utvändigt. Om den genom kroppen löpande gummi- snodden skulle komma i beröring med en oslipad kant, bleve följden den, att motorn sprängdes. Vilken förödelse som blir följden av en sådan sprängning ha de flesta modellbyggare -— tyvärr — fått er- fara, Noggrann slipning är således myc- ket viktigt. Kroppens främre parti klädes ofta med tunn balsa, men härvidlag händer det ofta att mindre vana modellbyggare begå det felet, att de i stället för att fälla in bal- san mellan longerongerna, helt enkelt lå- ta den ligga utanpå nosen. Följden blir att en skarp övergång bildas där balsa- beklädnaden tar slut. Vill man ha en stilig modell, skall man också lägga ner arbete vid byggandet. Det är naturligt- vis lättare att låta balsan ligga utanpå nosen, men hur mycket bättre är det icke, att använda litet mer tid och fälla in balsan mellan longerongerna! Man får härigenom en jämn och slät yta, och inga som helst ojämna övergångar bildas. Vi- dare ser man ofta, att en del skalmodell- byggare lackera nosen med tung lack- färg. Detta är alldeles fel. I stället skall man «först slipa nosen ordentligt med tunt sandpapper och impregnera ytan med vanlig zaponlack. Därefter kläder man nosen med färgat japanpapper. På detta sätt blir modellen lättare än om den varit målad med färg. Dessutom är det svårt att erhålla en god yta med mo- dellplanslack.