TfA:s nya följetong:

”TIDMASKINEN”

En vetenskaplig fantasi av H. G. WELLS

</img>

Sammandrag av det föregående:

En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin, med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit!

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Jag satte mig på den och betraktade
den vidsträckta utsikten över vår gamla
värld vid solnedgången denna långa dag.
Jag har aldrig sett en vackrare tavla.
Solen hade redan sjunkit under
horisonten och himlavalvet i väster var som
flammande guld genomdraget av
vågräta strimmor av purpur och rött.
Nedanför utbredde sig Thamesdalen, i vars
botten floden slingrade sig som ett band
av polerat stål. Jag har redan talat om
de stora palats, som lågo kringspridda
i den skiftande grönskan — en del i
ruiner, men andra fortfarande bebodda.
Här och där reste sig en vit eller
silverglänsande staty i denna väldiga
trädgård, och här och där avtecknade sig de
skarpa linjerna av någon kupol eller
obelisk. Ingenstädes syntes några
inhägnader eller andra gränsmärken till, lika
litet som några tecken på att det bedrevs
åkerbruk. Hela jorden tycktes ha
förvandlats till en trädgård.

Medan jag så satt och betraktade
omgivningen, försökte jag få en förklaring
till alla saker jag hade sett, och jag kom
till följande slutsats: (Senare kom jag
underfund med, att jag endast fått reda
på halva sanningen eller knappt det).

Det syntes mig, att jag träffat på en
degenererad mänsklighet, och
solnedgången ledde mina tankar till
människosläktets solnedgång. För första gången
började jag förstå, vilka underliga
konsekvenser våra nuvarande sociala
strävanden måste föra till. Men vid närmare
eftertanke måste det ju medges, att det
måste leda därhän. Styrkan fostras av
nöden, men säkerheten gynnar
svagheten. Arbetet på att förbättra
livsvillkoren, det vill säga den i verklig mening
förbättrade civilisationen, varigenom
livet blir allt tryggare, hade fortgått utan
avbrott tills den nått sin kulmen. Den
förenade mänskligheten hade gång på
gång triumferat över naturen. Saker,
som vi nu betrakta som fantastiska
framtidsdrömmar, hade förverkligats,
och här kunde jag se resultatet.

Vår tids hälsovård och jordbruk, det
måste man erkänna, stå ännu på en
primitiv nivå. Vår tids vetenskap har gått
till angrepp mot bara en bråkdel av
människans sjukdomar, men den går
framåt stadigt och utan uppehåll. Vårt
åkerbruk och vår trädgårdsskötsel
förmår utrota ett och annat ogräs och odla
ett tjog nyttiga växter, men överlämnar
åt det stora flertalet att klara sig bäst
de kunna.

Vi förbättra de växter och djur, vi gil-
la — och vilket fåtal utgöra de icke —
genom ett kritiskt urval. På så sätt få
vi då och då en bättre och större
persikosort, en druva utan kärnor, en
vackrare och större blomma eller en bättre
djurras. Vi lyckas endast förbättra dem
så småningom, emedan våra ideal äro
vaga och trevande och vår kunskap är
mycket begränsad. Ja, själva naturen
blir skygg och saktfärdig i våra
klumpiga händer.

Men med tiden kommer detta att bli
allt bättre organiserat. Däråt driver
strömmen trots alla hindrande
strömvirvlar. Hela världen kommer en dag
att bli bildad, intelligent och
samarbetande, och då kommer naturens
betvingande att gå i raskare takt. Till sist
komma vi att omsorgsfullt och klokt
kunna balansera jämviktsförhållandet
mellan djur- och växtlivet så att det
passar våra mänskliga behov.

Denna justering måste ha gjorts
under den tidrymd genom vilken min
maskin hade ilat och den var sannerligen
väl gjord. Det fanns inga skadeinsekter
i luften och marken var fri från ogräs
och svamp. Överallt funnos frukter och
vackra, förtjusande blommor bland vilka
brokiga fjärilar flögo fram och tillbaka.
Man hade upptäckt den ideala
medicinen, som förebyggde alla sjukdomar.
Under hela min vistelse där, såg jag
inga tecken på smittosamma sjukdomar
och, som jag senare kommer att berätta
för er, hade till och med
förruttnelseprocessen och förmultningen i högsta
grad påverkats av dessa förändringar.

På det sociala området hade man
likaledes nått glänsande resultat. Jag
såg människorna inhysta i ståtliga
bostäder och klädda i utmärkta kläder, och
än hade jag inte träffat på någon som
arbetade. Det syntes inga tecken på
vare sig social eller ekonomisk kamp.
Butiker, reklam och trafik, ja, den
affärsrörelse, som utgör ryggraden i vårt
samhälle, hade försvunnit. Det var helt
naturligt, att jag denna strålande afton
skulle tänka, att jag kommit till det