- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 2. 10 jan. 1941 /
11

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Tidmaskinen”. En vetenskaplig fantasi, av H. G. Wells - VII. En plötslig chock

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sociala paradiset.
Folkökningsproblemet hade tydligen lösts och befolkningen
slutat att ökas.

Men man måste på något sätt anpassa
sig efter de nya förhållandena. Om den
biologiska forskningen inte bara är en
massa misstag, vad är orsaken till
människans intelligens och kraft? Jo,
svårigheter och frihet, varigerom den
handlingskraftige, starke och förslasne
segrar i kampen för tillvaron, medan den
svage går under. Detta är en tillvaro,
som uppmuntrar det lojala samarbetet
duktisa människor emellan och
återhållsamhet, tålamod och beslutsamhet.
Familjeinstitutionen med dess känslovärld
— den häftiga svartsjukan, ömheten för
avkomman, och föräldrarnas
självuppoffring — allt detta är berättigat när
det gäller att möta de faror, som hota
det uppväxande släktet.

Men var finnas nu dessa
överhängande faror? Det håller på att uppstå en
allt starkare känslostämning mot
äktenskaplig svartsjuka, överdriven
moderskärlek, ja, mot alla starkare känslor
över huvud taget. De äro överflödiga
och skaffa oss blott obehag samt göra
oss till gengångare från en primitiv tid
och framkalla disharmoni i ett
harmoniskt och förfinat liv.

Jag tänkte på dessa människors
fysiska vekhet, på deras bristande
intelligens, och på de talrika stora ruinerna,
och allt bestyrkte min övertygelse, att
mänskligheten fullkomligt besegrat
naturen. Ty efter striden kommer lugnet.
Mänskligheten hade en gång varit stark,
energisk och intelligent och hade använt
sin överflödande energi till att ändra sina
livsvillkor. Och nu kom reaktionen på
de ändrade förhållandena. Under den
komfort och säkerhet, som följde med
de nya förhållandena, hade den rastlösa
energi, som är vår styrka, övergått till
svaghet. Även i vår tid händer det, att
vissa tendenser och begär, som en gång
voro nödvändiga för rasens existens, nu
förorsaka människans undergång.
Fysiskt mod och stridslystnad, för att
nämna ett exempel, äro inte den moderna
människan till stor hjälp, men kunna till
och med vara henne till hinder. Och i
ett samhälle där balans råder mellan
fysisk styrka och säkerhet, har varken den
fysiska eller psykiska styrkan någonting
att uträtta.

I oändliga tider — så tänkte jag —
hade det existerat varken någon
krigsfara eller fara för enstaka våldsdåd,
ingen fara för vilda djur, inga farsoter,
som påfrestade kroppen och inget behov
av arbete. För ett sådant liv äro de,
som vi kalla svaga, lika väl utrustade
som de starka, ja, de äro inte längre
svaga. De äro i verkligheten bättre
utrustade, ty de starka måste enerveras
av att inte finna något utlopp för sin
energi. De utsökt vackra byggnader jag
såg, voro utan tvivel resultatet av en
numera överflödig energi innan den slog
sig till ro i fullkomlig harmoni med
tillvaron. En kulmination av den triumf,
som följde efter den sista stora freden.
Så har det alltid gått med energien då
lugn och säkerhet rått: den har sökt sig
ett utlopp i konst och erotik — och
sedan har försoffning och förfall kommit.

Därför skulle även den artistiska
impulsen slutligen domna kort — ja, hade
näsfan giort det i den tidsålder, jag nu
såg. Allt, som fanns kvar av den
konstnärliga andan bestod bara i att pryda
sig med blommor, dansa och sjunga i
solskenet. Och även detta skulle till slut
domna bort i belåten overksamhet. Det
är genom smärtan och nödens tryck, som
vi hålla oss vakna och aktiva, men här
hade den hatade nödvändigheten
äntligen övervunnits!

Medan jag så stod där i den
tilltagande skymningen och mediterade, tänkte
jag, att jag med denna enkla
förklaring funnit en lösning på världsgåtan
och tolkat detta behagliga folks
hemlighet. Det kan hända, att den hämning
de satt för folkökningen lyckats allt för
väl, så att befolkningens antal snarare
avtagit än hållit sig på samma nivå.
Häri skulle man kunna se orsaken till
de övergivna ruinerna. Min förklaring
var enkel och antaglig nog — som
fallet är med de flesta oriktiga teorier!

KAP. 7.
En plötslig chock.



Medan jag så stod där och funderade
över denna mänsklighetens alltför
fullständiga triumf, steg månen gul och
rund upp ur silverskimret i nordost. De
ljusklädda små varelserna syntes ej
längre till därnere, och en uggla flög
ljudlöst förbi. Jag ryste till i
nattkylan och beslöt att gå ned och få tag
i en plats, där jag kunde sova.

Jag tittade efter den byggnad, jag
redan kände till och lät därvid blicken
falla på den vita sfinxen på bronssockeln,
som framstod allt klarare alltefter som
månens ljus blev starkare. Jag kunde
även se silverbjörken avteckna sig mot
den och rododendronbuskarna, som
stodo där mörka i det klara månskenet
ävensom den lilla gräsplanen. Jag
tittade på gräsplanen omigen och tyckte att
jag stelnade till. — Nej, sade jag för
mig själv, det var inte den gräsplanen!

Men det var nog densamma, ty
sfinxen vände sitt illa medfarna ansikte mot
den. Jag undrar, om ni kan föreställa
er mina känslor, när jag upptäckte, att
tidmaskinen var borta!

Jag kände som om jag fått ett slag
i ansiktet när det stod klart för mig att
jag kanske skulle förlora min egen
tidsålder och bli lämnad ensam i denna
underliga värld. Blotta tanken härpå gav
mig en fysisk chock. Min strupe
hopsnördes och jag hade svårt att andas. I
nästa ögonblick hade skräcken gripit
mig och i vildaste fart sprang jag ned
för sluttningen. En gång föll jag
huvudstupa och skrapade ansiktet, men
jag gav mig inte ens tid att torka bort
blodet utan kom på benen igen och
fortsatte att springa, medan blodet rann
i en strimma nedför kinden och hakan.
Medan jag höll på att springa,
upprepade jag för mig själv: De ha kanske bara
flyttat litet på den och skjutit in den
under buskarna för att få den ur vägen.
Men jag fortsatte att springa av alla
krafter. Och hela tiden kände jag
instinktivt, som man ibland gör när man
är rädd, att ett sådant hopp var fåfängt
och att maskinen flyttats utom räckhåll
för mig.

Jag tror att jag sprang den två kilo-
meter långa vägen till den lilla
gräsplanen på tio minuter, Jag är som ni vet
inte så ung längre. Medan jag sprang,
svor jag högt över min dumhet att
lämna maskinen, men det gjorde mig bara
tröttare.

Jag ropade högt, men ingen svarade.
Ingen levande varelse syntes till i denna
månbelysta värld.

När jag nådde gräsplanen besannades
mina värsta farhågor. Det syntes inte
ett spår av maskinen. Jag kände mig
alldeles kall och höll på att falla i
vanmakt, när jag såg den tomma platsen
mellan de mörka busksnåren.

Jag sprang omkring den som en
galning, liksom om maskinen kunnat stå
gömd i någon vrå, men så stannade iag
plötsligt, slitande mig i håret. Över mig
reste sig sfinxen på sin bronssockel
skinande vit och skamfilad, och jag tyckte

Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!


Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.


Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:

Namn: .....

Bostad: .....

Adress: .....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:09 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-2/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free