sociala paradiset. Folkökningsproblemet hade tydligen lösts och befolkningen slutat att ökas. Men man måste på något sätt anpassa sig efter de nya förhållandena. Om den biologiska forskningen inte bara är en massa misstag, vad är orsaken till människans intelligens och kraft? Jo, svårigheter och frihet, varigerom den handlingskraftige, starke och förslasne segrar i kampen för tillvaron, medan den svage går under. Detta är en tillvaro, som uppmuntrar det lojala samarbetet duktisa människor emellan och återhållsamhet, tålamod och beslutsamhet. Familjeinstitutionen med dess känslovärld — den häftiga svartsjukan, ömheten för avkomman, och föräldrarnas självuppoffring — allt detta är berättigat när det gäller att möta de faror, som hota det uppväxande släktet. Men var finnas nu dessa överhängande faror? Det håller på att uppstå en allt starkare känslostämning mot äktenskaplig svartsjuka, överdriven moderskärlek, ja, mot alla starkare känslor över huvud taget. De äro överflödiga och skaffa oss blott obehag samt göra oss till gengångare från en primitiv tid och framkalla disharmoni i ett harmoniskt och förfinat liv. Jag tänkte på dessa människors fysiska vekhet, på deras bristande intelligens, och på de talrika stora ruinerna, och allt bestyrkte min övertygelse, att mänskligheten fullkomligt besegrat naturen. Ty efter striden kommer lugnet. Mänskligheten hade en gång varit stark, energisk och intelligent och hade använt sin överflödande energi till att ändra sina livsvillkor. Och nu kom reaktionen på de ändrade förhållandena. Under den komfort och säkerhet, som följde med de nya förhållandena, hade den rastlösa energi, som är vår styrka, övergått till svaghet. Även i vår tid händer det, att vissa tendenser och begär, som en gång voro nödvändiga för rasens existens, nu förorsaka människans undergång. Fysiskt mod och stridslystnad, för att nämna ett exempel, äro inte den moderna människan till stor hjälp, men kunna till och med vara henne till hinder. Och i ett samhälle där balans råder mellan fysisk styrka och säkerhet, har varken den fysiska eller psykiska styrkan någonting att uträtta. I oändliga tider — så tänkte jag — hade det existerat varken någon krigsfara eller fara för enstaka våldsdåd, ingen fara för vilda djur, inga farsoter, som påfrestade kroppen och inget behov av arbete. För ett sådant liv äro de, som vi kalla svaga, lika väl utrustade som de starka, ja, de äro inte längre svaga. De äro i verkligheten bättre utrustade, ty de starka måste enerveras av att inte finna något utlopp för sin energi. De utsökt vackra byggnader jag såg, voro utan tvivel resultatet av en numera överflödig energi innan den slog sig till ro i fullkomlig harmoni med tillvaron. En kulmination av den triumf, som följde efter den sista stora freden. Så har det alltid gått med energien då lugn och säkerhet rått: den har sökt sig ett utlopp i konst och erotik — och sedan har försoffning och förfall kommit. Därför skulle även den artistiska impulsen slutligen domna kort — ja, hade näsfan giort det i den tidsålder, jag nu såg. Allt, som fanns kvar av den konstnärliga andan bestod bara i att pryda sig med blommor, dansa och sjunga i solskenet. Och även detta skulle till slut domna bort i belåten overksamhet. Det är genom smärtan och nödens tryck, som vi hålla oss vakna och aktiva, men här hade den hatade nödvändigheten äntligen övervunnits! Medan jag så stod där i den tilltagande skymningen och mediterade, tänkte jag, att jag med denna enkla förklaring funnit en lösning på världsgåtan och tolkat detta behagliga folks hemlighet. Det kan hända, att den hämning de satt för folkökningen lyckats allt för väl, så att befolkningens antal snarare avtagit än hållit sig på samma nivå. Häri skulle man kunna se orsaken till de övergivna ruinerna. Min förklaring var enkel och antaglig nog — som fallet är med de flesta oriktiga teorier!

KAP. 7. En plötslig chock.

Medan jag så stod där och funderade över denna mänsklighetens alltför fullständiga triumf, steg månen gul och rund upp ur silverskimret i nordost. De ljusklädda små varelserna syntes ej längre till därnere, och en uggla flög ljudlöst förbi. Jag ryste till i nattkylan och beslöt att gå ned och få tag i en plats, där jag kunde sova. Jag tittade efter den byggnad, jag redan kände till och lät därvid blicken falla på den vita sfinxen på bronssockeln, som framstod allt klarare alltefter som månens ljus blev starkare. Jag kunde även se silverbjörken avteckna sig mot den och rododendronbuskarna, som stodo där mörka i det klara månskenet ävensom den lilla gräsplanen. Jag tittade på gräsplanen omigen och tyckte att jag stelnade till. — Nej, sade jag för mig själv, det var inte den gräsplanen! Men det var nog densamma, ty sfinxen vände sitt illa medfarna ansikte mot den. Jag undrar, om ni kan föreställa er mina känslor, när jag upptäckte, att — tidmaskinen var borta! Jag kände som om jag fått ett slag i ansiktet när det stod klart för mig att jag kanske skulle förlora min egen tidsålder och bli lämnad ensam i denna underliga värld. Blotta tanken härpå gav mig en fysisk chock. Min strupe hopsnördes och jag hade svårt att andas. I nästa ögonblick hade skräcken gripit mig och i vildaste fart sprang jag ned för sluttningen. En gång föll jag huvudstupa och skrapade ansiktet, men jag gav mig inte ens tid att torka bort blodet utan kom på benen igen och fortsatte att springa, medan blodet rann i en strimma nedför kinden och hakan. Medan jag höll på att springa, upprepade jag för mig själv: De ha kanske bara flyttat litet på den och skjutit in den under buskarna för att få den ur vägen. Men jag fortsatte att springa av alla krafter. Och hela tiden kände jag instinktivt, som man ibland gör när man är rädd, att ett sådant hopp var fåfängt och att maskinen flyttats utom räckhåll för mig. Jag tror att jag sprang den två kilo- meter långa vägen till den lilla gräsplanen på tio minuter, Jag är som ni vet inte så ung längre. Medan jag sprang, svor jag högt över min dumhet att lämna maskinen, men det gjorde mig bara tröttare. Jag ropade högt, men ingen svarade. Ingen levande varelse syntes till i denna månbelysta värld. När jag nådde gräsplanen besannades mina värsta farhågor. Det syntes inte ett spår av maskinen. Jag kände mig alldeles kall och höll på att falla i vanmakt, när jag såg den tomma platsen mellan de mörka busksnåren. Jag sprang omkring den som en galning, liksom om maskinen kunnat stå gömd i någon vrå, men så stannade iag plötsligt, slitande mig i håret. Över mig reste sig sfinxen på sin bronssockel skinande vit och skamfilad, och jag tyckte Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....