dan de olika cellerna sammankopplade till ett batteri. Varje cell är sedan ordentligt tillsluten med ett fastsittande lock, i vilket finnes en påfyllningspropp, som dessutom skall vara försedd med små hål. GCellen får nämligen icke vara helt tillsluten på grund av den gasutveckling, som ibland kan förekomma under laddningen. Enär plattorna alltid fälla något av sin massa, och då denna fällning är elektriskt ledande, stå plattorna icke direkt på ackumulatorkärlets botten utan på upplagda pallar. Den utfällda massan kommer därigenom icke i tillfälle att förorsaka kort- slutningar mellan elektroderna. NiFe-ackumulatorns konstruktion. Ur mekanisk synpunkt äro de positiva och de negativa plattorna konstruerade på samma sätt. Under tillverkningsprocessen inlägges den aktiva massan, som hos den positiva plattan skall bestå av nickelhydrat och -hos den negativa av järn- och kad- miumoxider, i slangar, vilkas väggar bestå av perforerade och förnicklade stålband. De fyllda slangarna klippas sedan i lämpliga storlekar till fickor, vilka hopvalsas i en järnram till en platta. Den kompletta elektrodplattan genomgår sedan olika meka- niska och kemiska processer. 'De positiva och negativa elektroderna isoleras från varandra genom ebonitstavar. De plattor, som ha samma polaritet, äro uppträdda på en gemensam bult, på vilken uppträdda järnbussningar sörja för att plattorna hållas på samma avstånd från ' varandra. Cellkärlet består av järnplåt med svetsade fogar. På locket finnes en ventil, som användes vid påfyllning av elektrolyt och genom vilken de vid laddningen bildade uw gaserna kunna få utlopp (fig. 7). Hopmonteringen av cellerna till batterier sker i regel i trälådor enligt fig. 8. En ackumulators kapacitet och verkningsgrad. Kännetecknande för olika ackumulatorer är deras kapacitet. Detta begrepp har i detta sammanhang ingenting att göra med kondensatorers kapacitet, utan betecknar här en viss elektricitetsmängd. Låt oss antaga, att vi ladda upp en ackumulator med en viss konstant strömstyrka. Transporten av den elektriska strömmen genom elektrolyten sker, som vi tidigare erfarit, genom transport av elektricitetsmängder i form av joner, som vandra till de olika elektroderna. Hålles strömstyrkan konstant, betyder detta, att pr tidsenhet, minut eller sekund, samma antal joner hela tiden av- lämna sin elektriska laddning till elektroderna. Vi kunna därvid tala om, att en viss elektricitetsmängd vandrat över från den ena elektroden till den andra. Med ackumulatorns kapacitet menas den totala elektricitetsmängd, som under ur- laddningen kan tagas ut ur densamma. Kapaciteten mätes genom produkten av ur- laddningsströmmen och urladdningstiden, vilken produkt mätes i amperetimmar, som förkortas Ah. Alltefter ackumulatorns konstruktion, elektrodernas storlek m. m. kan denna kapacitet vara olika stor. Har exempelvis en ackumulator kapaciteten 150 Ah, betyder detta, att man kan urladda densamma med 1 ampere under 150 timmars tid, med 2 ampere under 75 timmar och med 3 ampere under 50 timmars tid. Då emellertid urladdningsströmmen och urladdningstiden icke äro helt oberoende av varandra, måste kapaciteten alltid hänföras till en viss urladdningstid. Att exempelvis en ackumulator har kapaciteten 180 Ah vid 10 timmars urladdning, be- tyder således, att den kan avge denna elektricitetsmängd, om den urladdas med 180: 10 = 18 ampere under 10 timmar. Öka vi urladdningsströmmen, visar det sig, att kapaciteten blir mindre, då cellerna bildlikt talat ej hinna med att mata fram till- räckligt stor elektricitetsmängd, utan att en hel del av den aktiva massan i elektro- derna kommer ej till användning. Den resterande elektricitetsmängden finnes dock kvar i cellen och kan uttagas, blott urladdningsströmstyrkan minskas i tillräckligt hög grad. Kapaciteten är dessutom beroende på elektrolyten i viss mån. Genom ökning av svavelsyrekoncentrationen, d. v. s. specifika vikten hos blyackumulatorn, kan kapaci- teten ökas inom vissa gränser, men denna metod får endast företagas hos vissa acku- mulatortyper, då denna metod alltid minskar cellernas livslängd. Likaså blir kapa- Po hå Ibrygga > Positiv platta Negätiv platta ecialvulkaniserat Isoleringsskiva rdgummikärl Fig. 5. TEKNIK för ALLA '9