na! Har aldrig hört talas om något så- dant förut. — Jag föreslås, chefen, att vi fortast möjligt hala in trålen innan dom som finns i den också kola av. Kutterns vinschar sattes i rörelse, trossarna halades in meter efter meter. Så småningom kom den stora trålen upp till ytan med ganska god fångst av sil- verglänsande fisk. ; i — De där äro då så livslevande att de hoppar, menade Brewster, medan karlarna grepo tag i maskorna och dro- go nätet ur vattnet samt halade det över däcket till en lucka, genom vilken inne- hållet störtades ned i lastrummet. — Så där ja, nu har vi dem i säker- het, sade O'Benira. Om vi nu droge nä- tet genom vattenytan, så skulle vi ha fullt på fem minuter. Det vore ingen dum affär, kapten. — Död fisk, styrman? Nej det bryr jag mej inte om. Vete tusan vad de dött av. — Men de andra båtarna göra det, invände styrmannen. — Titta på den där sumpen därborta; han försummar inte tillfället utan kommer snart att ha skutan lastad till relingen. De få sin fångst i marknaden långt före oss. Förargad tittade Brewster på den andra båten. — Jag skall nog hålla ögo- nen på den där gossen och ge vår sheriff en vink, mumlade han förargad just som ett annat skådespel fängslade hans upp- märksamhet. Ungefär halvvägs mellan ”Lady Jane” och den andra fiskebåten sköt en vattenvirvel upp, ökade ett tag och sedan — Brewster trodde inte sina ögon — höjde sig ett runt, glänsande föremål ur vattnet. Först rörde det sig långsamt men sedan ökades farten mer och mer och den egendomliga tingesten steg upp i sned riktning samt rörde sig redan på avsevärd höjd i västlig rikt- ning bort från kuttern. Föremålet blev allt mindre tills det slutligen endast syn- tes som en silverskimrande punkt som slutligen försvann i det blå vid hori- sonten i väster. Brewster tog sig om huvudet. — Har jag blivit vriden.:. var det meteoren, som flög tillbaka upp i himlen igen? Omöjligt! O'Benira återvann fattningen fortare än Brewster. Chefen, sade han bestämt, jag har ju sett det också och kan lita på mina ögon. Det var samma tokiga föremål som förut. Först flög det lång- samt. Jag kunde tydligt se, att det var en rund kula, som vinglade fram och tillbaka när den kom upp ur vattnet. Men sedan tycktes den besinna sig och satte iväg med full fart. Enligt min be- räkning hade den kurs sydväst till väst. Håller den samma kurs, måste den kom- ma till Staterna. — Ni såg det också och kan taga det gå er ed, styrman? föll Brewster honom i talet. — Javisst kapten, jag kan skriva un- der, om ni för in det i loggboken. — All right, styrman, det ska vi göra med detsamma. Hallå, Bob! Brewster ropade på en man av besättningen och lät honom ta rodret, varefter han till- sammans med O'Benira gick ned under däck, inte bara för att skriva i loggbo- ken utan även för att använda kutterns radiotelegraf. Kapten Brewster gnistade ut en utförlig berättelse över det märk- värdiga och oförklarliga, som hade till- dragit sig mellan klockan tolv och halv ett östamerikansk tid på Newfound- landsbankarna. Inte bara i Halifax togs Brewsters MEDDELANDE Min egen livshistoria, skriven och författad av mig själv, publiceras varje vecka i det läsvärda Högaktningsfullt TSaN- Fl fed 20 TEKNIK för ALLA telegram emot, utan det uppfångades även av många andra stationer och sän- des vidare av de stora sändarna över Atlanten till Europa. Detta telegram var första länken i en kedja av snabbt på varandra följande meddelanden, som skulle ge hela världens vetenskapsmän mycket att grubbla över. Vv akna Georgie! Vakna! Mrs Atwa- ter måste ropa flera gånger och skaka sin man, den hedervärde farmaren och borgaren i staten Nebraska, innan hon fick honom vaken. — Vad i hela världen är det fatt, Ka- therine? — Tjuvar, Georgie! Jag tror det är tjuvar i trädgården. Hör bara, hur hun- den skäller och rasslar med kedjan, — Prat, tjuvar? Vad ska de stjäla? Det är ju ingen frukt mogen än. Mr Atwater skulle gärna ha velat fortsatta sin avbrutna sömn, men hans äkta hälft släppte inte taget utan fort- satte: — Nej, Georgie, de är någon i trädgården. Jag hörde något falla. Det lät som om någon hakat loss en av de stora stegarna och låtit den falla på marken. Du måste gå ut och se efter vad det är. Suckande fogade sig farmaren i det oundvikliga och gav sig iväg. Han löste hunden, som genast slutade att skälla. Med en enda blick på husväggen över- tygade mr Atwater sig om, att stegen hängde på sin plats. Han gick kors och tvärs genom trädgården, men ingenstans syntes några spår efter inkräktare. Det finns inte en själ där ute; du måste ha misstagit dig, Katherine, rap- porterade han kort därpå och kröp på nytt ned i sin sköna säng. Denna händelse tilldrog sig i trakten mellan Omaha och och Columbus tio tim- mar efter den egendomliga tilldragelsen vid Newfoundlandsbankarna. Följande dag hände inget särskilt på farmen, men när mrs Atwater morgonen därpå kom ut i trädgården, utstötte hon ett sådant jämmerrop, att hennes man förskräckt skyndade efter. Innan han ännu han fråga något, började hon beklaga sig. — Vårt vackraste äppelträd! Det stora astrakanträdet! Titta hur bladen hänger på grenarna liksom om de vore förbrända. I fridens namn, hur har det gått till? Mrs Atwaters klagan var berättigad, ty kronan på detta enda träd såg be- drövlig ut där det stod mellan de andra, som voro saftigt gröna. Bladen på astra- kanträdet voro nästan svarta och hade rullat ihop sig, som om de varit för- brända.