laddningssystem. Längre fram i denna serie skola vi stifta bekantskap med dessa reläer. Det sistnämnda verkningssättet kalla vi induktion, varpå alla roterande elektriska Spole Ström maskiner grunda sina egenskaper. AAAA > —--I- J- I-Y-Fe. lea - . i FH FT ÖR Induktion | | | Hognetiskt; i ha sett, huru den elektriska strömmen kan alstra magnetiska kraftlinjer. Omvänt I Ne kraftlinje flöde kunna även magnetiska kraftlinjer ge upphov till elektriska strömmar. Förutsättningen. I I därför är blott, att vi ha ett magnetiskt kraftlinjeflöde och i detta förflytta en ledare, S ; vars båda ändar hopkopplats med varandra antingen direkt eller medelst en annan Set et” ledare, så att vi erhållit en sluten elektrisk strömkrets, en slinga. Det visar sig alltså, [ att om vi röra denna ledare så att den kommer att skära de magnetiska kraftlinjerna, Luftgap alltså vinkelrätt mot dessa, uppstår en elektrisk ström i den elektriska kretsen. Ju Å hastigare denna förflyttning av ledaren sker, desto kraftigare blir den elektriska (3 19 5 strömmen. Riktningen hos den alstrade elektriska strömmen bestämmes av kraftlinjeflödets rikt- ning och av ledarens rörelseriktning. Sambandet framgår av fig. 6. Med tillhjälp av en enkel minnesregel på samma sätt som den ovan angivna tumregeln för bestämning av elektromagneters poler kan dock riktningen av den alstrade strömmen, den s. k. induktionsströmmen, bestämmas. Denna regel lyder: Om högra handen hålles i det magnetiska kraftlinjeflödet med handens insida vänd mot nordpolen och med tummen pekande i. ledarens rörelseriktning, komma fingrarna att peka i induktionsströmmens riktning i ledaren. 4 Undersöka vi huru induktionsströmmen varierar från ögonblick till ögonblick under | det ledaren föres genom det magnetiska kraftlinjeflödet, kunna intressanta saker iaktta- | gas. Det visar sig, att den elektriska strömmen genom. slingan först ökar hastigt, sedan | | allt långsammare för att uppnå ett visst högsta värde, varefter strömmen åter avtager VA ström — för att helt försvinna, då ledaren kommit igenom det magnetiska kraftlinjeflödet. Fort- | é sätter man att draga slingan åt samma håll så, att slingans andra ända kommer att E AE passera flödet på samma sätt, visar det sig, att vi i den elektriska kretsen erhålla precis MM samma strömförlopp som förut, men att strömmen har bytt riktning genom slingan. kl 2 I Framställes detta strömförlopp i en kurva, erhålles en typisk bild av s. k. växelström, | varmed just menas en elektrisk ström, som växlar riktning mer eller mindre ofta. De ER F RE I I ZI tll äl I II dd I växelströmmar, som komma till användning i praktiken ha emellertid ett strängt regel- bundet och periodiskt förlopp. .För laddning .av batterier kan naturligtvis endast växelsttömmens motsats, nämligen likströmmen komma till användning. Med likström Fi 6 . menas därvid en elektrisk ström, som hela tiden går genom en ledare åt samma håll. = I alla elektriska generatorer framställas de elektriska strömmarna genom induktion. Då de i första hand erhållna strömmarna alltid äro växelströmmar, måste beträffande likströmsgeneratorerna, som endast få leverera likström, dessa växelströmmar på lämp- ligt sätt omformas till likströmmar. Detta sker hos likströmsgeneratorerna medelst den s. k. strömsamlaren, som verkar som en strömvändare, varigenom den alstrade ström- men alltid tvingas att gå åt ett visst håll. Mycket mer skulle naturligtvis kunna sägas om dessa grundläggande lagar för elektro- maskinläran. ' Det sagda må emellertid vara nog, för att vi därmed skola få en grundval ati bygga vidare på i våra fortsatta undersökningar av laddningsgeneratorer och ladd- ningssystem. Den intresserade läsaren kunna vi i hithörande ämnen endast hänvisa till någon av de läroböcker i elektricitetslära, som förekomma i bokhandeln. Likströmsgeneratorn i en likströmsgenerator kan man särskilja två huvuddelar, nämligen statorn och rotorn, I vilken senare även kallas ankare. Statorn är som namnet antyder den yttre, stilla- stående delen, medan rotorn eller ankaret är den inre, roterande delen. På axeln intill ankaret finnes dessutom en strömsamlare, även kallad kollektor eller kommutator. Statorn är försedd med ett antal magnetpoler, försedda med var sin spole. Varje sådan magnetpol kommer därigenom att verka som en elektromagnet, då spolarna äro kopplade tillsammans och matas med en likström. Härigenom erhålles, som vi nu lätt inse, ett kraftlinjeflöde, som sluter sig genom den magnetiska krets, som bildas av statorn och rotorn. (Fig. 7). "Antalet poler kan vara olika stort hos olika generatorer, Fi 7 men laddningsgeneratorer hos exempelvis bilar ha endast i sällsynta undantagsfall så SI många som 6. Påpekas bör dock, att antalet poler alltid måste vara ett jämnt tal. 10 TEKNIK för ALLA