rum sex timmar och trettio minuter ef- ter tilldragelsen i vårt laboratorium . .. ”— Avståndet härifrån till Bankarna : är cirka 5,000 kilometer, återtog dr Stie- gel. — Om man räknar med en genom- snittshastighet av 800 kilometer skulle således . .. . Vår katod har ramlat ner där, avslutade dr Thiessen meningen. Det är det ni menar, kollega? PD: Stiegel nickade. Alldeles, herr Thiessen, det är min mening. — Käre Stiegel, drick ett par klun- kar vatten och sätt er, Thiessen talade till sin assistent som man talar till en sjuk, och sköt ned honom på en stol. — Så där ja. Försök nu tänka logiskt i fem minuter. Så här ligger ju saken till: Om jag vill skjuta en kula till Bankarna med en kanon, måste jag rik- ta kanonröret ganska mycket uppåt. Jag måste, som artilleristerna säga, giva det en viss elevation. Den berömda fjärr- skjutande kanonen från förra världskri- get hade en elevation om 55 grader och sköt över 130 kilometer. Hur tänker ni er saken då, om skottet skall gå över femtusen kilometer? Thiessen väntade förgäves på att bli motsagd. Det var tydligt, att hans ar- gument hade gjort dr Stiegel så förvir- rad, att han inte kunde finna det rätta svaret med detsamma. Ta chansen att förtjäna pengar: Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig till- sänt ombudsvillkor och material: Namn: Bostad: Adress: 0000-00 PP 0 20: TEKNIK för ALLA — Tänk också på, vilken hastighet ett sådant skott behövde, fortfor Thiessen. Ett sådant skott skulle lämna kanon- mynningen med en hastighet av två kilo- meter i sekunden, vilket betyder en tas- tighet av 72,000 kilometer i timmen. — Stopp där, doktor Thiessen, 'kom Hegemäller Stiegel till: hjälp; nu gör ni själv ett tankefel! — Hur så, herr Hegemille:? avbröt hönom Thiessen med skärpa. — Emedan ni inte tar hänsya till, att vår bortflugna katod inte rör sig som en: kanonkula utan som en raket. Dess flygbana lyder helt: andra lagar: — Den. är icke desto mindre :under- kastad jordens tyngdkraft liksom kanon- kulan, framkastade Thiessen. — Men raketen kan motverka tyngd- kraften på ett helt annat sätt och myc- ket framgångsrikare än en kanonkula. invände dr Stiegel, som under tiden återvunnit fattningen. — När kanonku- lan en gång skjutits i väg, är den ett viljelöst objekt, under det att raketen under flykten oavbrutet arbetar som en maskin. -— Naturligtvis gör den det! svara le Hegemiäller, för en raket — och ' vår katod var en raket — är en flygning härifrån till, Newfoundlandsbankarna bara ett litet hopp: Den hade kunnat flyga iväg till månen : .. — Hegemiller, ni borde taga in nå- got lugnande medel, föreslog Thiessen. — Ja, men kulan har ju dykt upp från Atlanten igen. Vi kanske få höra av den om igen, försvarade Hegemiller sin ståndpunkt. Anu: häftigare brötos meningarna mot varandra, tills Thiessen efter en titt på klockan gjorde slut på debatten. — Sluta up upp med den där me- ningslösa tvisten och låt oss fortsätta med våra experiment. För det andra experimentet hade man gjort samma anordningar som till : det första, endast: med det undantaget, att raketgruvan blev tillsluten upptill. Innan dr Thiessen släppte på den hög- spända, strömmen, satte han igång moto- rerna, som vred de tudelade tunga ku- polhalvorna av pansarplåt över gruv- öppningen. Därefter avlöpte nästan allt som förra gången. Efter ett visst antal minuter föll instrumentvisaren plötsligt på noll, och nästan i samma ögonblick hördes en dov skräll från manöverrum- met och från pansarkupolen kom det en duns, som om den träffats av en jätte- näve. — Den här gången ha vi allt fångat fågeln, sade Thiessen sedan larmet dött bort. | — Den biten ha vi som i en liten ask, skrek Hegemäller och ville springa ut i. det fria. Thiessen höll honom tillbaka. — Lugna er, kollega! Tänk er för in- nan ni handlar! H an tog ett ritblock och gjorde en skiss av raketgruvan i det han sade: — Katodkulan har säkerligen flugit emot skyddskupolen, att döma efter den krasch vi hörde. Vidare är det antag- ligt, att den på grund av strålningens rekylverkan med stor kraft pressar upp- åt mot kupolen. Om den nu skulle råka sitta där de två kupolhalvorna stöta ihop . . . se, här mina herrar, sade Thiessen och pekade på sin skiss, — så flyger den utan vidare ifrån oss, om vi öppna kupolen. i Thiessens bevisföring verkade så över- tygande, att ingen kunde motsäga den. — Ja, men till sist måste vi ju i alla fall öppna kupolen, menade dr Stiegel efter något eftersinnande, på annat sätt kunna vi inte komma åt den. — Man skulle ju kunna glänta litet på kupolhalvorna, föreslog dr Hegemil- ler; bara så mycket, att det blir en tumsbred' spricka. Om man sedan kän- ner sig för i sprickan med en stång, måste man träffa på kulan, om den sit- ter där någonstans. — Riktigt nog, min käre Hegemil- ler! Thiessen klappade dr Hegemiller skrattande på axeln. — Ni träffade hu- vudet på spiken nu igen. Han gick fram till strömbrytaren för motorerna, medan Hegemäiller och Stie- gel gingo ut ur baracken och klättrade upp på skyddskupolen. : — Ropa när sprickan är tumsbred, befallde ”Thiessen och startade motorn försiktigt. — Håll! Stopp! ljöd ropet utifrån. Thiessen stannade åter motorn och gick ut. — Jag ser kulan, skrek Hegemiiller till "honom redan från långt håll.; Den sitter mitt i sprickan på det högsta stäl- let i kupolen. Med ett par språng var Thiessen vid hans sida och kunde själv övertyga sig om att det förhöll sig så. — Ja, vad skola vi nu göra, började dr Stiegel tvekande. Om vi öppna mer på kupolen, far biten iväg ... vete gud varthän i världsrymden. — Tag det lugnt, mina herrar! sade Thiessen, Vi skola inte förhasta oss. — Kanske man kunde försöka att skjuta kulan längs sprickan med en sta- dig järnstång, menadeé Hegemiller. När den har vänt sig ett halvt varv, måste den störta ned i bottnen på gruvan ... — . . . Och ställa till en massa ofog, som vi inte kunna förhindra, avbröt Thiessen honom. — Dessutom finge vi