variera på ett sådant sätt, att den elektromotoriska kraften i ankarlindningen blir ungefär konstant. Detta något utgöres i detta fall av magnetflödet genom ankaret, som erhåller en lämplig vridning enligt fig. 2. I föregående artikel i denna serie konstaterades, att ankarströmmen åstadkommer en vridning av det från magnetpolerna utgående magnetiska flödet genom ankaret. Denna vridning orsakades därvid av en samverkan mellan det ursprungliga magnetflödet och det tillsatsflöde, som åstadkoms av ankarlindningens strömgenomflutna ledare. Vid obelastad generator, alltså då ankarströmmen är praktiskt taget ingen alls, går detta ankarflöde från magnetpol till magnetpol rakt igenom ankaret enligt fig. 3. Men i samma ögonblick som ankarströmmen börjar öka i storlek, börjar också detta magnet- flöde genom ankaret att vrida sig mer och mer, varvid vridningen alltid sker i samma riktning som ankaret roterar. ; Vi ha sett, att fältströmmen bestämmes av storleken av den spänning, som råder mellan minuspolen och den tredje borsten. Denna spänning bestämmes i sin tur av de sammanlagda elektromotoriska krafterna i alla de ledare eller härvor, som i ankaret ligga mellan minuspolen och den tredje borsten. Vore magnetflödet genom ankaret symmetriskt fördelat som fallet är vid obelastat ankare, skulle varje enstaka ledare eller härva vid ankarets rotation komma att skära lika många magnetiska kraftlinjer pr sekund, varigenom varje ledare skulle erhålla lika stor elektromotorisk kraft och alltså generatorns totala elektromotoriska kraft skulle komma att sammansätta sig av precis lika stora belopp från varje ledare mellan de båda polerna. Man kan i ett sådant fall säga, att den elektromotoriska kraften i ankaret är jämnt fördelad över ankaret mellan polerna. ; Så snart emellertid ström uppstår i ankaret blir förloppet helt annorlunda. Den elektromotoriska kraften i ankaret blir icke längre jämnt fördelad över ledarna mellan de båda polerna på grund av magnetflödets vridning. Eftersom vridningen sker i ankarets rotationsriktning mot pluspolen till, kommer antalet magnetiska kraftlinjer mellan minuspolen och den tredje borsten att bli allt mindre, ju större denna vridning av magnetfältet blir. I gengäld kommer antalet kraftlinjer mellan den tredje borsten och pluspolen att öka i motsvarande grad. Totalt kommer dock antalet kraftlinjer genom ankaret icke att ändras nämnvärt. Det sker alltså blott en förflyttning av dem i förhållande till kolborstarnas lägen. Denna minskning av antalet kraftlinjer, som skära de ledare, som ligga mellan minuspolen och den tredje borsten, har emellertid till följd, att den elektromotoriska kraften d. v. s. spänningen över magnetspolarna minskar i motsvarande grad och där- med även fältströmmen. Följden blir för generatorn, att ankarströmmen icke kan öka mer även om ankarets varvtal ökar. S om sammanfattning av ovanstående tänka vi oss ett fall, då generatorn roterar med ett visst varvtal och lämnar ström till batteriet. Vi öka varvtalet hos generatorn. Den första effekten av detta blir, att den elektromotoriska kraften och därmed strömmen genom ankaret ökar en smula. Härigenom vrides det magnetiska flödet genom ankaret ännu något mer, vilket i sin tur har till följd, att spänningen över magnetspolarna minskar, fältströmmen minskar och därmed även flödet genom ankaret. Ankarström- men minskar igen tills den erhållit samma värde som från början. Vid en minskning av generatorns varvtal sker en motsatt verkan, men alltid så, att strömmen genom ankaret hålles praktiskt taget konstant och därmed även laddnings- strömmen till batteriet. Storleken av denna laddningsström bestämmes av den tredje borstens läge i förhållande till de båda andra borstarnas lägen. Förskjutes den tredje borsten i samma riktning, som ankaret roterar, kommer laddningsströmmen att öka. En förskjutning i andra riktningen ger till resultat, att laddningsströmmen i stället minskar. Den tredje borsten är alltid utförd så, att den kan förskjutas något, vilket är av stort värde hos alla motorfordon, där laddningsströmmen måste inställas efter årstiden. Vid bilkörning om vintern kräves ju betydligt mera ström från batteriet, varför laddningsströmmen då måste göras motsvarande större för att icke batteriet skall urladdas alltför mycket. Man brukar därför varje vår och varje höst företaga en omställning av laddningsströmmens storlek, vilket alltså hos detta slag av ladd- ningssystem utföres genom en motsvarande förskjutning av den tredje borstens läge på strömsamlaren. Framställes laddningsströmmen och fältströmmen i kurvform som funktion av gene- ratorns varvtal, erhålles en kurva enligt fig. 4. Vi se, att laddningsströmmen icke blir alldeles konstant utan uppvisar ett största värde vid ungefär 2.500 varv/min. för att sedan vid ökat varvtal på generatorn minska något. Detta beror på ett annat fenomen hos magnetiska kretsar innehållande järn, som vi hittills icke berört. Visser- ligen erbjuder järn ett avsevärt mindre motstånd mot de magnetiska kraftlinjerna än Eee ngssers, T T T T T o 1000 2000 3000 4000 5000 T 6000 — värn Batt. Gen = Fig 5 TEKNIK för ALLA 11