segelflygning har inrättats vid Järni- järvis, där med statens hjälp program- enligt skulle utbildas 500 segelflygare varje år. Van man vänder sig, finner man, att segelflyget i alla de ledande län- derna — till och med borta i Japan — kommit i åtnjutande av kraftigt en- skilt och statligt stöd. Det är nog sak- naden av detta stöd som gjort att det dröjde så länge innan segelflygningen blev verklighet även i Sverige. > IT nära två decennier har sålunda se- gelflyget i vårt land sovit sin törnro- sasömn, medan det alldeles inpå våra knutar arbetats med sagolik framåt- anda på att föra segelflygningen fram och göra den till en faktor att räkna med. Segelflygningen har nog även haft sina svenska förespråkare, men deras antal var tyvärr alltför ringa för att de skulle kunna komma till något resultat i organisatoriskt hänseende. Redan 1923 hade vi sålunda en C- diplomerad = segelflygare, ingenjör Rolf Bergwik, som detta år avlade alla tre proven i Wasserkuppe. En av Tysklands pionjärer på glidflygning- ens område, ingenjör Willy Pelzner, sedermera svensk medborgare, var sedan år 1926 och en del år framåt verksam som glid- och segelplanskon- struktör i Skåne och vid hans segel- flygskola i Glemmingebro öster om Ystad ha också under årens lopp en hel del svenskar avlagt prov för A- certifikat, och några B-prov förekom- mo även. Sommaren 1933 anställdes Bergwik av KSAK i Göteborg som instruktör för en grupp chalmerister, vilka under hans ledning byggde ett par glidplan av typ ”Gräne Post”, med vilka de företogo flygövningar på Torslanda. I slutet av 1934 bildades i Stockholm ett hela landet omfattan- de förbund, Svenska modell- och se- gelflygförbundet, som hade till syfte att väcka och vidmakthålla intresset för dessa sportgrenar. På förbundets initiativ bildades i februari 1935 Stockholms segelflygklubb, till vilken klubb i början ett 40-tal medlemmar anslöto sig. Man kan säga, att 1935 blev vänd- punkten för svenskt segelflyg. Det gungfly, på vilket de få svenska se- gelflygentusiasterna vandrat i 15 år, började ta slut och man kunde märka fast mark under fötterna. En bra knuff uppåt fick segelflygningen i vårt land 1936, då en stark tysk se- gelflygtrupp gästade «oss. Samma sommar reste några sven- skar utomlands för studier och åter- vände som instruktörer i segelflyg- ning, och under den kommande vin- tern gjordes det mer för segelflygnin- gen i Sverige än under alla de förflut- na 15 åren sammanlagt. Segelflygar- na skapade sina egna klubbar — det finns nu ett 60-tal flygklubbar som ha glid- och segelflygning på sitt pro- gram — eller anslöto sig till andra flygklubbar, och i Aeroklubben i dess nya gestaltning framträdde det natur- liga centralorganet. Organisationen är alltså färdig, och vi stå inför en löftesrik början av en folkrörelse i stil med skytte-. och idrottsrörelserna. Men början har varit svår, ty man Ingenjör Rolf Bergvik, vår förste instruk- tör i segelplans- bygge. har fått arbeta vid sidan av motorfly- garna och onekligen kommit något i skuggan av dem. Detta var emellertid helt naturligt, ty motorflygningens be- tydelse var redan länge uppenbar, varemot man ofta betraktade segel- flygningen som en sport utan prak- tisk betydelse. Ma segelflygarna läto sig icke för- trötta eller avskräcka. De arbetade och knogade i sina mer eller mindre provisoriska verkstäder för att bygga sina glid- och segelplan, de skatfiade sig tillgång till flygfält och till start- möjligheter. Och de understöddes ef- ter råd och lägenhet av Aeroklubben, som därjämte hade händerna fulla med utbyggandet av även andra fly- gets verksamhetsfält. Under de sista åren ha klubbarna även slagit sig tillsamman till segel- flygarläger och ägnat sig åt segelflyg- ningens högre skola — hängflygning. Vid 1939 års utgång hade samman- lagt 162 svenska segelflygare erövrat A-diplom, 56 B-diplom och 14 C-di- plom. Vid slutet av år 1940 hade ska- ran av segelflygare i Sverige ökat till 230 med A-diplom, 112 med B-diplom och 38 med C-diplom. Sålunda en till- ökning av 154 nya segelflygare under endast ett år. Detta säger en hel del om den fart segelflygningen tagit i landet. Siffrorna bli ännu mera mar- kanta när man erinrar sig, att nästan alla av de 14 första segelflygarna med C-utmärkelsen tagit sina diplom i ut- "landet, medan de senaste 24 är rent svenska ”diplomater”. Det gångna året har för den sven- ska segelflygningen haft en så stor betydelse att det kan betraktas som ett genombrottsår. Icke nog med att mer än 150 nya segelflygare tillkommit, deras existensberättigande och värde har även under året officiellt erkänts av flygvapnet, vilket medförde att 60,000 kronor ställdes till förfogande av statsmedel för inköp av högvärdi- ga segelflygplan. Staten har även stött segelflyget genom att luftfartsmyn- digheten i samarbete med Aeroklub- ben utövaren kontrollerande verk- samhet, varigenom segelflygarna fått garantier för att deras flygande ma- terial håller kravet på flygsäkerhet. Enskilda donatorer ha också ställt en hel del hörvärdiga segelplan och glid- skolplan till segelflygarnas förfogan- de. Ett segelflygarläger, där de tek- niska förutsättningarna för all slags segelflygning finnas, har även blivit verklighet genom den s. k. Ållebergs- fonden, som genom <Aeroklubbens vädjan till allmänheten att teckna ”Stiftarbrev” på 100 kronor stycket på kort tid inbragte 200.000 kronor till iordningställandet av en segelfly- garnas högborg på Ålleberg i Väster- götland. TEKNIK för ALLA 11