Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Lilienthal till Ålleberg. En intressant återblick på segelflygningens utveckling, av Harald Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segelflygning har inrättats vid Järni-
järvis, där med statens hjälp program-
enligt skulle utbildas 500 segelflygare
varje år.
Van man vänder sig, finner man,
att segelflyget i alla de ledande län-
derna — till och med borta i Japan —
kommit i åtnjutande av kraftigt en-
skilt och statligt stöd. Det är nog sak-
naden av detta stöd som gjort att det
dröjde så länge innan segelflygningen
blev verklighet även i Sverige.
> IT nära två decennier har sålunda se-
gelflyget i vårt land sovit sin törnro-
sasömn, medan det alldeles inpå våra
knutar arbetats med sagolik framåt-
anda på att föra segelflygningen fram
och göra den till en faktor att räkna
med. Segelflygningen har nog även
haft sina svenska förespråkare, men
deras antal var tyvärr alltför ringa för
att de skulle kunna komma till något
resultat i organisatoriskt hänseende.
Redan 1923 hade vi sålunda en C-
diplomerad = segelflygare, ingenjör
Rolf Bergwik, som detta år avlade
alla tre proven i Wasserkuppe. En av
Tysklands pionjärer på glidflygning-
ens område, ingenjör Willy Pelzner,
sedermera svensk medborgare, var
sedan år 1926 och en del år framåt
verksam som glid- och segelplanskon-
struktör i Skåne och vid hans segel-
flygskola i Glemmingebro öster om
Ystad ha också under årens lopp en
hel del svenskar avlagt prov för A-
certifikat, och några B-prov förekom-
mo även. Sommaren 1933 anställdes
Bergwik av KSAK i Göteborg som
instruktör för en grupp chalmerister,
vilka under hans ledning byggde ett
par glidplan av typ ”Gräne Post”,
med vilka de företogo flygövningar på
Torslanda. I slutet av 1934 bildades i
Stockholm ett hela landet omfattan-
de förbund, Svenska modell- och se-
gelflygförbundet, som hade till syfte
att väcka och vidmakthålla intresset
för dessa sportgrenar. På förbundets
initiativ bildades i februari 1935
Stockholms segelflygklubb, till vilken
klubb i början ett 40-tal medlemmar
anslöto sig.
Man kan säga, att 1935 blev vänd-
punkten för svenskt segelflyg. Det
gungfly, på vilket de få svenska se-
gelflygentusiasterna vandrat i 15 år,
började ta slut och man kunde märka
fast mark under fötterna. En bra
knuff uppåt fick segelflygningen i
vårt land 1936, då en stark tysk se-
gelflygtrupp gästade «oss.
Samma sommar reste några sven-
skar utomlands för studier och åter-
vände som instruktörer i segelflyg-
ning, och under den kommande vin-
tern gjordes det mer för segelflygnin-
gen i Sverige än under alla de förflut-
na 15 åren sammanlagt. Segelflygar-
na skapade sina egna klubbar — det
finns nu ett 60-tal flygklubbar som ha
glid- och segelflygning på sitt pro-
gram — eller anslöto sig till andra
flygklubbar, och i Aeroklubben i dess
nya gestaltning framträdde det natur-
liga centralorganet. Organisationen
är alltså färdig, och vi stå inför en
löftesrik början av en folkrörelse i
stil med skytte-. och idrottsrörelserna.
Men början har varit svår, ty man
Ingenjör Rolf
Bergvik, vår
förste instruk-
tör i segelplans-
bygge.
har fått arbeta vid sidan av motorfly-
garna och onekligen kommit något i
skuggan av dem. Detta var emellertid
helt naturligt, ty motorflygningens be-
tydelse var redan länge uppenbar,
varemot man ofta betraktade segel-
flygningen som en sport utan prak-
tisk betydelse.
Ma segelflygarna läto sig icke för-
trötta eller avskräcka. De arbetade
och knogade i sina mer eller mindre
provisoriska verkstäder för att bygga
sina glid- och segelplan, de skatfiade
sig tillgång till flygfält och till start-
möjligheter. Och de understöddes ef-
ter råd och lägenhet av Aeroklubben,
som därjämte hade händerna fulla
med utbyggandet av även andra fly-
gets verksamhetsfält.
Under de sista åren ha klubbarna
även slagit sig tillsamman till segel-
flygarläger och ägnat sig åt segelflyg-
ningens högre skola — hängflygning.
Vid 1939 års utgång hade samman-
lagt 162 svenska segelflygare erövrat
A-diplom, 56 B-diplom och 14 C-di-
plom. Vid slutet av år 1940 hade ska-
ran av segelflygare i Sverige ökat till
230 med A-diplom, 112 med B-diplom
och 38 med C-diplom. Sålunda en till-
ökning av 154 nya segelflygare under
endast ett år. Detta säger en hel del
om den fart segelflygningen tagit i
landet. Siffrorna bli ännu mera mar-
kanta när man erinrar sig, att nästan
alla av de 14 första segelflygarna med
C-utmärkelsen tagit sina diplom i ut-
"landet,
medan de senaste 24 är rent
svenska ”diplomater”.
Det gångna året har för den sven-
ska segelflygningen haft en så stor
betydelse att det kan betraktas som ett
genombrottsår. Icke nog med att mer
än 150 nya segelflygare tillkommit,
deras existensberättigande och värde
har även under året officiellt erkänts
av flygvapnet, vilket medförde att
60,000 kronor ställdes till förfogande
av statsmedel för inköp av högvärdi-
ga segelflygplan. Staten har även stött
segelflyget genom att luftfartsmyn-
digheten i samarbete med Aeroklub-
ben utövaren kontrollerande verk-
samhet, varigenom segelflygarna fått
garantier för att deras flygande ma-
terial håller kravet på flygsäkerhet.
Enskilda donatorer ha också ställt en
hel del hörvärdiga segelplan och glid-
skolplan till segelflygarnas förfogan-
de. Ett segelflygarläger, där de tek-
niska förutsättningarna för all slags
segelflygning finnas, har även blivit
verklighet genom den s. k. Ållebergs-
fonden, som genom <Aeroklubbens
vädjan till allmänheten att teckna
”Stiftarbrev” på 100 kronor stycket
på kort tid inbragte 200.000 kronor
till iordningställandet av en segelfly-
garnas högborg på Ålleberg i Väster-
götland.
TEKNIK för ALLA 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
