verkan, nämligen den kemiska bindnin- gen. Denna är t. ex. tillämplig vid kol- dioxid, vilken i likhet med koloxid föga adsorberas av aktivt kol. Det kan här- vid vara av intresse att framhålla, att vid ovannämnda försök 1 gram aktivt kol förmådde binda 60 cem. koldioxid, vilket redan det är otillräckligt, varige- nom kolets oförmåga att skydda mot den betydligt farligare koloxiden ytter- ligare framhäves. Den vid kemisk bindning av gaser verk- samma aktivmassan består vanligen av en i en porös massa uppsugen lösning av något ämne, vilket har förmå- gan att med den giftiga gasen bilda en ofarlig kemisk förening. Vid koloxi- dens neutralisation användes sålunda kaliumhydroxidlösning, varvid denna förenar sig med gasen till kaliumkar- bonat och vatten, eller uttryckt på ke- mistens språk: 2KHO + CO: = K.CO; + H:O Finns det nu möjligheter att överföra koloxiden till en ofarlig kemisk förening enligt den kemiska bindningens metod? Härpå kan svaras både ja och nej. Som bekant förenar sig koloxid och syre till koldioxid enligt formeln 2C0O--0—=2C0O. varefter koldioxiden lätt kan neutralise- ras med ett kaliumhydroxidfilter. Med hjälp av två reaktioner är således den kemiska bindningnsmetoden tillämplig teoretiskt sett. Vad som emellertid ej framgår av for- meln är, att reaktionen mellan koloxid och syre kräver en mycket hög tempera- tur, och detta förhållande eliminerar omedelbart den praktiska användningen av förfaringssättet. Finnes då inget sätt att utnyttja den annars så fördelaktiga reaktionen? Länge visade det sig omöj- ligt att få reaktionen till stånd vid van- lig temperatur, men för några år sedan uppfann amerikanska vetenskapsmän en katalysator, som benämndes <hopcalit, vilken visade sig kunna katalysera reak- tionen oberoende av temperaturen. (Med katalysator menas ett ämne, vilket på- skyndar en reaktion utan att själv del- taga i densamma.) Hopcalit-katalysatorn arbetar utan värmetillskott. Hopcaliten består av små, bruna korn, ungefär 1 mm i genomskärning. Den kemiska sammansättningen är endast delvis känd, emedan såväl denna som framställningsmetoden äro fabrikations- hemligheter. Enligt en uppgift består hopcaliten av 50 proc. manganoxid, 30 proc. kopparoxid, 15 proc. koboltoxid samt 5 proc. silveroxid. Denna blandning behandlas enligt särskild metod. Hopcaliten har vissa nackdelar. Får den ligga länge i luften, upptar den den- nas fuktighet och blir obrukbar. Den Pimstensmassa, dränkt med 202-ig å pottaskelösning. Aktivt kol. Fig. 3. bör därför förvaras tillsammans med något vattenupptagande medel, exempel- vis CaCL., kalciumklorid, eller också måste den innan användningen försik- tigt uppvärmas, så att det upptagna vattnet åter avges. Eftersom den katalytiska oxidationen av koloxid är beroende av en viss syre- mängd i luften, kan reaktionen ej äga rum vid vilken koloxidkoncentration som helst. Den största koncentration av kol- oxid, som får finnas i luften för att ej hindra reaktionens förlopp, är 6 proc. Det bör härvid anmärkas, att en kon- centration av denna storleksordning är mycket hög och sällan förekommande. Emellertid är oxidationen ej fullständigt emedan hopcaliten själv består av en blandning beroende av luftens syrehalt, av oxidationsmedel. Detta speciella fe- nomen behandlas senare. Koloxidens oxidation. Fer 1 visar en apparat, som använ- des vid experiment med katalysering av koloxidens oxidation. Man leder in koloxid genom röret A till den första tvättflaskan, som innehåller kaliumhy- drozxidlösning. Häri absorberas ev. kol- dioxid (se kemiska bindningsmetoden). Nästa tvättflaska innehåller en lösning av kalciumhydroxid, kalkvatten, vilket tjänar som kontroll på att den inledda zasen verkligen är koldioxidfri. Finnes nämligen koldioxid, kommer kalkvattnet att grumlas starkt genom bildningen av olösliga kalciumkarbonat. Genom passa- gen av de båda tvättflaskorna har ga- sen upptagit en del vatten, och detta, plus ev. tidigare förefintlig fuktighet, upptages vid genomgången av nästa rör, som innehåller kalciumklorid. Efter des- sa förberedande behandlingar av gasen får den nu passera aktivmassan, som be- står av ett 6—7 cm långt lager av hop- calit i röret B. Här oxideras koloxiden till koldioxid enligt förut nämnd formel. Att oxidation verkligen ägt rum vwi- sar kalkvattnet i följande tvättflaska, vilket kraftigt grumlas av kalciumkar- bonat, bildat genom kalkvattnets reak- tion med den vid oxidationen uppkomna koldioxiden. Efter den sista tvättflas- kan ledes gasen ned i en bägare, som innehåller 10-procentig silvernitratlös- ning, vilken behandlats med koncentre- rad ammoniak och kaliumhydroxid. Den ljusgula lösningen är reagens på kol- oxid så tillvida, att om någon koloxid finns kvar efter passagen av hopcaliten, grumlas vätskan och antager en mörka- re färg. Vid experiment enligt denna metod har det visat sig, att all koloxid överförts till koldioxid genom hopcali- tens katalysering, i det att ingen färg- förändring har kunnat observeras i kol- oxidreagenset. (Forts. å& sid. 2.) BÅTNYTT: Nöden är uppfinningarnas moder, och i brist på bensin kan man nu använda ”bengas” för smärre månskensutflykter till sjöss, om man använder båtcykeln ”Trampo”, som konstrue- rats av ing. Waren i Norrköping. En Stock- holmsfirma har satt igång serietillverkning av den behändiga och lustiga farkosten, som kostar cirka 400 kronor. Vill man inte trampa sig fram på böljorna, kan man montera ett splitter nytt karbidaggregat av både enkel och genial konstruktion på snurran — och sommaren kan anses räddad. Karbidaggrega- tet heter ”Neptun” cch finnes för både inom- och utombordsmotorer. TEKNIK för ALLA 13