eller hade jorden kommit närmare solen. Det är ett vanligt antagande, att solen ständigt håller på att svalna. Men folk, som ej känna till nydarwinismens teorier, tänka inte på, att planeterna till sist den ena efter den andra måste falla tillbaka på moderplaneten. När dessa katastrofer inträffa, ökas solens energiutstrålning. Kanske någon av de inre planeterna nu mött sitt öde. Hur som helst, faktum är, att solen var mycket varmare än vi äro vana vid. Nåväl, det var en mycket het morgon — min fjärde tror jag — som jag sökte skydd mot hettan och det bländande solskenet i en kolossal ruin, nära den stora byggnaden, där jag åt och sov. Här hände mig något högst besynnerligt. Under det jag klättrade kring bland murresterna, träffade jag på ett smalt galleri, vars gavel- och sidofönster voro blockerade av nedfallna stenmassor. Kontrasten med det bländande solljuset utanför gjorde, att jag till en början icke kunde urskilja någonting. Jag gick där och trevade, ty den snabba övergången från ljus till mörker gjorde, att jag såg fläckar framför ögonen. Plötsligen stannade jag liksom fastnaglad. Ett par ögon, som lyste i reflexen av ljuset utifrån, stirrade på mig i mörkret. Jag överfölls av min gamla instinktiva fruktan för vilda djur. Jag knöt händerna och tittade stadigt i de stirrande ögonen men vågade inte vända mig om. Så kom jag att tänka på den absoluta säkerhet, i vilken människorna här levde, men så kom jag också att tänka på vilken fasa de kände för mörkret. Jag fattade mod så mycket jag kunde och tog ett steg framåt och försökte säga någonting, men jag måste bekänna, att min röst var hes och osäker. När jag sträckte ut handen, kom den att vidröra något mjukt. Ögonen flyttade sig då hastigt åt sidan och något vitt sprang förbi mig. Med hjärtat i halsgropen vände jag mig om och såg en liten apliknande figur, som höll huvudet nedböjt på ett egendomligt sätt, springa över den solbelysta platsen bakom mig. Han sprang emot ett granitblock och vacklade åt sidan för att nästa ögonblick försvinna i skuggan av en annan hög av nedfallet murbruk. Jag hann naturligtvis inte att betrakta honom så noga, men så mycket såg jag, att han hade egendomliga, stora, gråröda ögon, och lingult hår på huvudet och nedåt ryggen. Men, som sagt, han sprang för fort för att jag skulle kunna se honom tydligt. Jag är inte säker på, om han sprang på alla fyra eller endast höll armarna hängande djupt ned. Efter ett ögonblicks tvekan följde jag efter honom in i den andra ruinhögen, Först kunde jag inte upptäcka honom, men sedan ögonen vant sig vid det täta mörkret, fick jag syn på en av dessa runda brunnsliknande öppningar, som jag förut beskrivit för er till hälften täckt av en kullfallen pelare. Då jag fick en plötslig ingivelse. Kunde han ha försvunnit i denna öppning? Jag tände en tändsticka, och när jag tittade ned i brunnen, fick jag se en liten vit varelse, med stora klara ögon, som rörde sig och betraktade mig stadigt medan han drog sig tillbaka. Jag överfölls av en rysning, tv han liknade en människospindel. Han klättrade ned för brunnsväggen och först nu upptäckte jag, att det var en rad med metallkrampor, som bildade en stege nedför brunnsväggen. Just då hade stickan brunnit ut, varför jag brände fingrarna och tappade den. När jag hade hunnit tända en ny, hade det lilla odjuret redan försvunnit. Jag vet inte hur länge jag satt och stirrade ned i brunnen. Det tog mig en god stund innan jag hade övertygat mig själv om, att det var en mänsklig varelse jag sett. Men slutligen gick det upp ett ljus för mig: människan hade inte förblivit bara i en form, utan hade utvecklat sig på två linjer. Det vill säga, att mina graciösa barn i den övre världen inte voro de enda avkomlingarna efter vår generation, utan att dessa bleka, mystiska varelser, som jag sett en skymt av, även voro arvtagare till gångna tidsåldrar. Jag tänkte på de dallrande luftpelarna och om min teori om ett underjordiskt ventilationssystem och började nu misstänka deras verkliga betydelse. Men vilken plats, undrade jag, hade denne lemur i mitt system av en fullkomligt avvägd organisation? I vilken relation stod han till det indolenta lugnet hos de vackra varelserna i den övre världen? Och vad fanns väl dolt där nere i underjorden? Jag satt på kanten av brunnen och resonerade som så, att det i alla händelser inte var något att vara rädd för och att enda sättet att få lösning på gåtan, var att klättra dit ner. Men icke desto mindre var jag rädd för att göra det! Medan jag så satt där och tvekade, kommo två vackra varelser från den övre världen under sin lek att springa över den solbelysta öppningen och in i skuggan. Den manlige förfölide kvinnan och kastade blommor på henne medan han sprang. De syntes bli obehagligt berörda när de fingo se mig sitta där med armen på den kullfallna pelaren och stirra ned i brunnen. Det var tydligen opassande att ens tala om dessa öppningar, ty när jag pekade på den och försökte fråga något om den på deras språk, blevo de synbarligen generade och vände sig bort. Men mina tändstickor intresserade dem, och för att roa dem, strök jag eld på några stycken. Sedan försökte jag tala om brunnen igen men med samma resultat. Därför lämnade jag dem för att gå tillbaka till Weena och försöka få henne att säga någonting. Men jag kände mig redan alldeles konfys, ty alla mina slutledningar och gissningar höllo inte streck utan behövde justeras på nytt. Jag hade ju nu funnit en nyckel till gåtan om dessa brunnar, ventilationstornen och de mystiska spökgestalterna. Jag började nu också förstå meningen med bronsdörrarna och tidmaskinens öde. Och mycket vagt började jag få en idé hur jag skulle kunna lösa det ekonomiska ploblem, som så förbryllat mig. Så här räknade jag ut det. Det var tydligt, att detta andra slags människor levde under jorden. Det var särskilt tre omständigheter, som gjorde att jag misstänkte deras sällsynta besök ovan jord beroende på att de länge levat under jorden. För det första hade de samma bleka utseende som djur, som till största delen leva i mörkret, t. ex. vita fiskar, som leva i grottorna i Kentucky. Vidare deras stora ögon, som ha förmågan att reflektera ljus liksom hos kattor, ugglor och och andra nattdjur. Och slutligen deras synbarliga hjälplöshet i solljuset samt den hastiga men likväl famlande och tafatta flykten in i skuggan. Lägg härtill det egendomliga sätt, varpå de buro sina huvuden, så kunde jag härav sluta mig till, att de voro utrustade med en till ytterlighet känslig näthinna. Under mina fötter måste således marken vara genomdragen med ett helt tunnelsystem, som var befolkat av den nya rasen. Förekomsten av ventilationstrummorna och brunnarna på backsluttningarna, ja nästan överallt utom nere vid floden, visade hur utgrenat detta tunnelsystem var. Vad låg då närmare till hands än att antaga, att i denna underjordiska värld utfördes allt arbete, som var nödvändigt för ytbefolkningens bekvämlighet? Antagandet föreföll så rimligt, att jag genast godtog det och fortsatte att söka utfundera hur denna uppdelning kommit Tekniska institutet Dags och Aftonskolor Nybrogatan 8 Stockholm Tel. 61 65 14, 61 65 15, 61 65 16, 65 15 13, 11 34 61. Exp.-tid kl. 9—16, 19—20. Studieråd: Professor Wolmar Fellenius. Rektor: Civilingenjör Gustaf Goldkuhl. Ingenjörsexamen. Vägmästarkurs. El. installatörskurs. Specialkurser. Kort studietid. Platsanskaffn. Vårterminen börj. 16 Jan. Begär skolans prosp.