- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 3. 17 jan. 1941 /
12

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman, av H. G. Wells - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eller hade jorden kommit närmare solen.
Det är ett vanligt antagande, att solen
ständigt håller på att svalna. Men folk,
som ej känna till nydarwinismens
teorier, tänka inte på, att planeterna till
sist den ena efter den andra måste falla
tillbaka på moderplaneten. När dessa
katastrofer inträffa, ökas solens
energiutstrålning. Kanske någon av de inre
planeterna nu mött sitt öde. Hur som
helst, faktum är, att solen var mycket
varmare än vi äro vana vid.

Nåväl, det var en mycket het morgon
— min fjärde tror jag — som jag sökte
skydd mot hettan och det bländande
solskenet i en kolossal ruin, nära den stora
byggnaden, där jag åt och sov.

Här hände mig något högst
besynnerligt. Under det jag klättrade kring bland
murresterna, träffade jag på ett smalt
galleri, vars gavel- och sidofönster voro
blockerade av nedfallna stenmassor.
Kontrasten med det bländande solljuset
utanför gjorde, att jag till en början
icke kunde urskilja någonting. Jag gick
där och trevade, ty den snabba
övergången från ljus till mörker gjorde, att jag
såg fläckar framför ögonen. Plötsligen
stannade jag liksom fastnaglad. Ett par
ögon, som lyste i reflexen av ljuset
utifrån, stirrade på mig i mörkret.

Jag överfölls av min gamla
instinktiva fruktan för vilda djur. Jag knöt
händerna och tittade stadigt i de stirrande
ögonen men vågade inte vända mig om.
Så kom jag att tänka på den absoluta
säkerhet, i vilken människorna här
levde, men så kom jag också att tänka på
vilken fasa de kände för mörkret. Jag
fattade mod så mycket jag kunde och
tog ett steg framåt och försökte säga
någonting, men jag måste bekänna, att
min röst var hes och osäker.

När jag sträckte ut handen, kom den
att vidröra något mjukt. Ögonen
flyttade sig då hastigt åt sidan och något vitt
sprang förbi mig. Med hjärtat i
halsgropen vände jag mig om och såg en liten
apliknande figur, som höll huvudet
nedböjt på ett egendomligt sätt, springa
över den solbelysta platsen bakom mig.
Han sprang emot ett granitblock och
vacklade åt sidan för att nästa ögonblick
försvinna i skuggan av en annan hög av
nedfallet murbruk.

Jag hann naturligtvis inte att
betrakta honom så noga, men så mycket såg
jag, att han hade egendomliga, stora,
gråröda ögon, och lingult hår på
huvudet och nedåt ryggen. Men, som sagt,
han sprang för fort för att jag skulle
kunna se honom tydligt.

Jag är inte säker på, om han sprang
på alla fyra eller endast höll armarna
hängande djupt ned. Efter ett ögonblicks
tvekan följde jag efter honom in i den
andra ruinhögen, Först kunde jag inte
upptäcka honom, men sedan ögonen vant
sig vid det täta mörkret, fick jag syn på
en av dessa runda brunnsliknande
öppningar, som jag förut beskrivit för er
till hälften täckt av en kullfallen pelare.
Då jag fick en plötslig ingivelse. Kunde
han ha försvunnit i denna öppning? Jag
tände en tändsticka, och när jag tittade
ned i brunnen, fick jag se en liten vit
varelse, med stora klara ögon, som rörde
sig och betraktade mig stadigt medan
han drog sig tillbaka. Jag överfölls av
en rysning, tv han liknade en
människospindel.

Han klättrade ned för brunnsväggen
och först nu upptäckte jag, att det var
en rad med metallkrampor, som bildade
en stege nedför brunnsväggen. Just då
hade stickan brunnit ut, varför jag
brände fingrarna och tappade den. När
jag hade hunnit tända en ny, hade det
lilla odjuret redan försvunnit.

Jag vet inte hur länge jag satt och
stirrade ned i brunnen. Det tog mig en
god stund innan jag hade övertygat mig
själv om, att det var en mänsklig
varelse jag sett. Men slutligen gick det upp
ett ljus för mig: människan hade inte
förblivit bara i en form, utan hade
utvecklat sig på två linjer. Det vill säga,
att mina graciösa barn i den övre
världen inte voro de enda avkomlingarna
efter vår generation, utan att dessa bleka,
mystiska varelser, som jag sett en skymt
av, även voro arvtagare till gångna
tidsåldrar.

Jag tänkte på de dallrande
luftpelarna och om min teori om ett
underjordiskt ventilationssystem och började nu
misstänka deras verkliga betydelse. Men
vilken plats, undrade jag, hade denne
lemur i mitt system av en fullkomligt
avvägd organisation? I vilken relation stod
han till det indolenta lugnet hos de
vackra varelserna i den övre världen?
Och vad fanns väl dolt där nere i
underjorden?

Jag satt på kanten av brunnen och
resonerade som så, att det i alla händelser
inte var något att vara rädd för och att
enda sättet att få lösning på gåtan, var
att klättra dit ner. Men icke desto
mindre var jag rädd för att göra det!

Medan jag så satt där och tvekade,
kommo två vackra varelser från den
övre världen under sin lek att springa
över den solbelysta öppningen och in i
skuggan. Den manlige förfölide kvinnan
och kastade blommor på henne medan
han sprang.

De syntes bli obehagligt berörda när
de fingo se mig sitta där med armen på
den kullfallna pelaren och stirra ned i
brunnen. Det var tydligen opassande
att ens tala om dessa öppningar, ty när
jag pekade på den och försökte fråga
något om den på deras språk, blevo de
synbarligen generade och vände sig
bort. Men mina tändstickor intresserade
dem, och för att roa dem, strök jag eld
på några stycken. Sedan försökte jag
tala om brunnen igen men med samma
resultat.

Därför lämnade jag dem för att gå
tillbaka till Weena och försöka få henne
att säga någonting. Men jag kände mig
redan alldeles konfys, ty alla mina
slutledningar och gissningar höllo inte
streck utan behövde justeras på nytt.
Jag hade ju nu funnit en nyckel till
gåtan om dessa brunnar,
ventilationstornen och de mystiska spökgestalterna.
Jag började nu också förstå meningen
med bronsdörrarna och tidmaskinens
öde. Och mycket vagt började jag få en
idé hur jag skulle kunna lösa det
ekonomiska ploblem, som så förbryllat mig.

Så här räknade jag ut det. Det var
tydligt, att detta andra slags människor
levde under jorden.

Det var särskilt tre omständigheter,
som gjorde att jag misstänkte deras
sällsynta besök ovan jord beroende på
att de länge levat under jorden. För
det första hade de samma bleka
utseende som djur, som till största delen
leva i mörkret, t. ex. vita fiskar, som
leva i grottorna i Kentucky. Vidare
deras stora ögon, som ha förmågan att
reflektera ljus liksom hos kattor,
ugglor och och andra nattdjur. Och
slutligen deras synbarliga hjälplöshet i
solljuset samt den hastiga men likväl
famlande och tafatta flykten in i skuggan.
Lägg härtill det egendomliga sätt,
varpå de buro sina huvuden, så kunde jag
härav sluta mig till, att de voro
utrustade med en till ytterlighet känslig
näthinna.

Under mina fötter måste således
marken vara genomdragen med ett helt
tunnelsystem, som var befolkat av den
nya rasen. Förekomsten av
ventilationstrummorna och brunnarna på
backsluttningarna, ja nästan överallt utom
nere vid floden, visade hur utgrenat
detta tunnelsystem var. Vad låg då
närmare till hands än att antaga, att i
denna underjordiska värld utfördes allt
arbete, som var nödvändigt för
ytbefolkningens bekvämlighet?

Antagandet föreföll så rimligt, att jag
genast godtog det och fortsatte att söka
utfundera hur denna uppdelning kommit

Tekniska institutet
Dags och Aftonskolor Nybrogatan 8 Stockholm

Tel. 61 65 14, 61 65 15, 61 65 16, 65 15 13, 11 34 61. Exp.-tid kl. 9—16, 19—20.
Studieråd: Professor Wolmar Fellenius. Rektor: Civilingenjör Gustaf Goldkuhl.
Ingenjörsexamen. Vägmästarkurs. El. installatörskurs. Specialkurser.
Kort studietid. Platsanskaffn. Vårterminen börj. 16 Jan. Begär skolans prosp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:12 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-3/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free