Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman, av H. G. Wells - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till stånd. Ni gissar säkert i vilken
riktning mina misstankar gingo, fast jag
snart skulle komma underfund med hur
långt från sanningen jag var.
Utgående från vår egen tids problem
syntes det mig utan vidare klart, att i
den ständigt växande klyftan mellan
kapitalisten och arbetaren låg nyckeln till
hela frågan. Ni tycker utan tvivel att
en sådan förklaring är barock och i
högsta grad otänkbar, men det finnes redan
nu omständigheter, som peka i den
riktningen. Man märker redan nu en
strävan att använda det underjordiska
utrymmet för civilisationens mindre
prydliga hjälpmedel. Vi ha t. ex. de
underjordiska banorna i London, både de
elektriska och järnvägarna, vi ha
underjordiska verkstäder och restauranger
och deras antal ökas alltjämt.
Denna strävan, så tänkte jag, hade
tydligen blivit så allmän, att industrien
icke längre fick finnas ovan jord. Jag
menar, att den hade förlagts allt
djupare ner i jorden och i allt större,
underjordiska fabriker, där arbetaren
tillbringade det mesta av sin tid ända
tills.... Lever inte redan nu arbetaren
i East-End under sådana artificiella
förhållanden, att han praktiskt taget är
avstängd från den naturliga tillvaron
på jordytan?
Och vidare, de rikares tendens att leva
för sig själva, utan tvivel följden av en
förfinad uppfostran, tenderar att vidga
klyftan mellan dem och den råa styrkan
hos de fattiga. Detta har redan
medfört, att i deras intresse stora
landområden äro upplåtna endast för dem. I
London t. ex. är kanske hälften av de
vackraste områdena avstängda för
obehöriga
När denna klyfta genom de rikas
längre och dyrbarare uppfostran blivit
ännu större, en uppfostran, som ger dem
håg och fallenhet för ett förfinat
levnadssätt, blir giftermål klasserna
emellan, som nu fördröjer klyvningen i olika
klasser, alltmera sällsynt. Därför
kommer det till sist att bli så, att de rika
bo ovan jord, och de fattiga under jord,
där de allmera anpassa sig till arten av
sitt arbete. Sedan de väl en gång
kommit dit, komma de utan tvivel att få
betala hyra där, och ingen billig hyra
heller, på grund av kostnaden för
ventilationen. Skulle de bli efter med
hyran, finge, de antingen svälta eller bli
utan luft. De som tappade modet eller
blevo upproriska skulle dö, och när
jämvikt inträtt, skulle de överlevande vara
väl danade för ett underjordiskt liv och
på sitt sätt känna sig lika lyckliga
under jorden som folket över jorden skulle
känna sig där. Det syntes mig att den
förfinade skönheten och den färglösa
blekheten voro naturliga följder härav.
Den mänsklighetens stora triumf, som
jag drömt om, tog sig nu helt
annorlunda ut för mina tankar. Det hade ej
blivit den stora sedliga triumf eller den
allmänna samhörighetskänsla, som jag
tänkt mig.
I stället såg jag en renodlad överklass,
utrustad med en fulländad vetenskaps
alla hjälpmedel, driva mot det logiska
resultatet av de nutida industriella
systemen. Triumfen hade inte blott varit
en seger över naturen utan jämväl en
seger över medmänniskan.
Ni måste komma ihåg, under vilka
omständigheter jag utformade dessa
teorier. Jag hade ingen lämplig ciceron
som kunde förklara för mig de olika
företeelserna i detta Utopia, och därför är
min teori kanske alldeles felaktig. Själv
tror jag dock fortfarande, att den är
den mest antargliga.
Men även om jag skulle ha rätt, så
hade denna eftersträvade, väl avvägda
civilisation för länge sedan uppnått
kulmen och närmade sig nu sin upplösning.
Den alltför stora tryggheten hade så
småningom degenererat befolkningen
ovan jord och gjort, att den allmänt
försämrats i både fysiskt och psykiskt
avseende — ett faktum, som jag lätt
själv kunde övertyga mig om.
Hur det gått för invånarna under
jord, visste jag däremot inte, men från
vad jag sett av morlocks — så kallades
dessa varelser — kunde jag ana, att den
mänskliga typen modifierats i ännu
högre grad än hos elois — den vackra ras,
som jag redan kände.
Men nu inställde sig en rad
bekymmersamma frågor. Varför hade
morlocks tagit min tidmaskin? Jag var nu
alldeles säker på att morlocks tagit den.
Och om elois vore det härskande folket,
varför kunde de då inte ge mig den
tillbaka? Och varför voro de så rädda
för mörkret?
Som jag redan nämnt, fortsatte jag
att utfråga Weena om den undre
världen, men blev på nytt gäckad. Först
låtsade hon inte förstå mig, och sedan
vägrade hon att besvara mina frågor.
Hon darrade, som om ämnet varit
outhärdligt för henne, och när jag
slutligen pressade henne, kanske litet
ovänligt, brast hon i gråt.
Det var enda gången jag såg några
tårar — utom mina egna — i den
gyllene tidsåldern. När jag såg henne gråta,
miste jag allt intresse för morlocks. Det
enda som bekymrade mig var att från
Weenas ögon borttorka dessa spår av
hennes mänskliga arvedel.
Snart klappade hon skrattande i
händerna, medan jag högtidligt drog eld på
en tändsticka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>