till stånd. Ni gissar säkert i vilken riktning mina misstankar gingo, fast jag snart skulle komma underfund med hur långt från sanningen jag var. Utgående från vår egen tids problem syntes det mig utan vidare klart, att i den ständigt växande klyftan mellan kapitalisten och arbetaren låg nyckeln till hela frågan. Ni tycker utan tvivel att en sådan förklaring är barock och i högsta grad otänkbar, men det finnes redan nu omständigheter, som peka i den riktningen. Man märker redan nu en strävan att använda det underjordiska utrymmet för civilisationens mindre prydliga hjälpmedel. Vi ha t. ex. de underjordiska banorna i London, både de elektriska och järnvägarna, vi ha underjordiska verkstäder och restauranger och deras antal ökas alltjämt. Denna strävan, så tänkte jag, hade tydligen blivit så allmän, att industrien icke längre fick finnas ovan jord. Jag menar, att den hade förlagts allt djupare ner i jorden och i allt större, underjordiska fabriker, där arbetaren tillbringade det mesta av sin tid ända tills.... Lever inte redan nu arbetaren i East-End under sådana artificiella förhållanden, att han praktiskt taget är avstängd från den naturliga tillvaron på jordytan? Och vidare, de rikares tendens att leva för sig själva, utan tvivel följden av en förfinad uppfostran, tenderar att vidga klyftan mellan dem och den råa styrkan hos de fattiga. Detta har redan medfört, att i deras intresse stora landområden äro upplåtna endast för dem. I London t. ex. är kanske hälften av de vackraste områdena avstängda för obehöriga När denna klyfta genom de rikas längre och dyrbarare uppfostran blivit ännu större, en uppfostran, som ger dem håg och fallenhet för ett förfinat levnadssätt, blir giftermål klasserna emellan, som nu fördröjer klyvningen i olika klasser, alltmera sällsynt. Därför kommer det till sist att bli så, att de rika bo ovan jord, och de fattiga under jord, där de allmera anpassa sig till arten av sitt arbete. Sedan de väl en gång kommit dit, komma de utan tvivel att få betala hyra där, och ingen billig hyra heller, på grund av kostnaden för ventilationen. Skulle de bli efter med hyran, finge, de antingen svälta eller bli utan luft. De som tappade modet eller blevo upproriska skulle dö, och när jämvikt inträtt, skulle de överlevande vara väl danade för ett underjordiskt liv och på sitt sätt känna sig lika lyckliga under jorden som folket över jorden skulle känna sig där. Det syntes mig att den förfinade skönheten och den färglösa blekheten voro naturliga följder härav. Den mänsklighetens stora triumf, som jag drömt om, tog sig nu helt annorlunda ut för mina tankar. Det hade ej blivit den stora sedliga triumf eller den allmänna samhörighetskänsla, som jag tänkt mig. I stället såg jag en renodlad överklass, utrustad med en fulländad vetenskaps alla hjälpmedel, driva mot det logiska resultatet av de nutida industriella systemen. Triumfen hade inte blott varit en seger över naturen utan jämväl en seger över medmänniskan. Ni måste komma ihåg, under vilka omständigheter jag utformade dessa teorier. Jag hade ingen lämplig ciceron som kunde förklara för mig de olika företeelserna i detta Utopia, och därför är min teori kanske alldeles felaktig. Själv tror jag dock fortfarande, att den är den mest antargliga. Men även om jag skulle ha rätt, så hade denna eftersträvade, väl avvägda civilisation för länge sedan uppnått kulmen och närmade sig nu sin upplösning. Den alltför stora tryggheten hade så småningom degenererat befolkningen ovan jord och gjort, att den allmänt försämrats i både fysiskt och psykiskt avseende — ett faktum, som jag lätt själv kunde övertyga mig om. Hur det gått för invånarna under jord, visste jag däremot inte, men från vad jag sett av morlocks — så kallades dessa varelser — kunde jag ana, att den mänskliga typen modifierats i ännu högre grad än hos elois — den vackra ras, som jag redan kände. Men nu inställde sig en rad bekymmersamma frågor. Varför hade morlocks tagit min tidmaskin? Jag var nu alldeles säker på att morlocks tagit den. Och om elois vore det härskande folket, varför kunde de då inte ge mig den tillbaka? Och varför voro de så rädda för mörkret? Som jag redan nämnt, fortsatte jag att utfråga Weena om den undre världen, men blev på nytt gäckad. Först låtsade hon inte förstå mig, och sedan vägrade hon att besvara mina frågor. Hon darrade, som om ämnet varit outhärdligt för henne, och när jag slutligen pressade henne, kanske litet ovänligt, brast hon i gråt. Det var enda gången jag såg några tårar — utom mina egna — i den gyllene tidsåldern. När jag såg henne gråta, miste jag allt intresse för morlocks. Det enda som bekymrade mig var att från Weenas ögon borttorka dessa spår av hennes mänskliga arvedel. Snart klappade hon skrattande i händerna, medan jag högtidligt drog eld på en tändsticka.

KAP. 9.

Ni kaneke tycker, att det är underligt, men det dröjde två hela dagar, innan jag kunde fullfölja det nyfunna spåret på det sätt, som tydligen var det enda riktiga. Jag kände en besynnerlig motvilja för dessa gråvita varelser, som hade samma urblekta färg som maskar och sådana saker, som man ser inlagda i sprit på zoologiska muséer. Rörde man vid dem, kändes de lika klibbiga och kalla. Det är nog troligt, att min motvilja för dem i viss grad härrörde sig från min sympati för eloifolket, vilkas avsky för morlocks jag nu började förstå. Nästa natt sov jag illa. Det är nog troligt, att mitt hälsotillstånd kommit litet i olag, och dessuom kände jag mig nedstämd av oro och tvivel. Ett par gånger hade jag en känsla av intensiv fruktan, för vilken jag ej kunde utfundera någon direkt anledning. Jag kommer ihåg, att jag tyst smög mig in i den stora hallen, där elois lågo och sovo i månskenet — den natten var Weena hos dem — och hur jag kände mig tryggare i deras närhet. Jag kom redan nu att tänka på, att månen inom de närmaste dagarna inträdde i sista kvarteret, så att nätterna blevo mörka. Då skulle säkert dessa vitbleka pysslingar, detta nya slags skadedjur, som efterträtt de gamla uppträda i större antal. De båda sista dagarna hade jag en rolös känsla av att jag undandrog mig en ofrånkomlig plikt. Jag var övertygad om, att tidmaskinen ej kunde återvinnas med mindre jag djärvt inträngde i hemlighetsfulla områdena under jorden. Men trots det var jag ännu ej beredd att stå ansikte mot ansikte med detta mysterium. Hade jag bara haft någon med mig, hade det varit en annan sak. Nu var jag så fruktansvärt ensam, och bara det att klättra ned i mörkret i brunnen kändes fasansfullt. Jag vet inte, om ni kan förstå min känsla, men jag kände mig aldrig säker i ryggen. <tab>(Forts. i nästa nummer.) VERKTYG småmaskiner — tillbehör köpas förmånligt från oss. GRATIS sända vi Eder på begäran vår katalog, innehållande 1000-tals olika verktyg för såväl trä- som järnbearbetning. VERKTYGS Lagret GÖTEBORG Drottninggatan 25