Nar holandeka fillverkaeaedese i YaSsfraea Yarnmrmlend 2» Röra tobak är ett bruk som från In- ” Dessa vi voro först dien vi lärde... Kolumbus och hans folk, som vid Ameri- kas upptäckt år 1492, d. v. s. vid en tid- punkt då Sten Sture den äldre ledde Sveriges öden som riksföreståndare, iakttogo att indianerna (så kallade ef- tersom man trodde att det var till In- dien man kommit) roade sig med att inandas röken från torkade blad av en viss växt och funno ett stort nöje däri. Det dröjde inte länge förrän dessa upptäcktsresande hade lärt sig bruket av det för dem nya njutningsmedlet. Allteftersom andra européer anlände till den nyupptäckta kontinenten och trafi- ken mellan gamla och nya världen tog fart, spred sig bruket av tobak, så att det inom mindre än ett århundrade var så att säga i var mans mun. Den första uppgiften om tobaksrökning i Sverige daterar sig från år 1629. Indianerna rökte raka pipor. De indianer, som Kolumbus och hans folk mötte, rullade in tobaksbladen i ett majsblad och rökte dem som cigarr. De kände emellertid också bruket av pipor, i vilka man kunde tillgodogöra sig sön- dersmulade blad. För-kolumbiska skulp- turer avbilda rökare med helt raka pi- por. Både sådana och pipor med uppåt- riktade huvuden äro bevarade från gam- mal indiansk tid. De äro gjorda av mycket skiftande material, även av bränd lera. En pipas form ges dels av dess funk- tion och dels av materialet, men detta hindrar tydligen icke en mycket rik va- riation, vilken man kan studera i Alfred Dunhills år 1934 utgivna Va Lerpiporna leda sitt ur- ”The pipe N sprung till indianerna. I Europa blev Holland krit- pipstillverkningens hu- vudområde, men även Sverige har haft sina pip” bruk, de sista i Skilling- marks socken i Värmland. SI Lerpiporna eller kritpiporna, book”. som de också kallas, utgöra emellertid en art, vilka än den dag som är bevara uråldriga former. Numera ha ju trä- piporna tagit loven av dem men ännu för fyrtiotal år sedan var kritpipor även här i landet en allmänt känd företeelse, som också kunde brukas att blåsa såp- bubblor med. till dessa rader ett klart minne. Därav har författaren Även lerpiporna leda sitt ursprung till indianerna. I Europa blev Holland kritpipornas förlovade land med centrum i den nordost om Rotterdam beiagna sta- den Gouda. Materialet i kritpiporna var ju bräckligt. De hade också en mycket stor åtgång. Härom har man mycket talande uppgifter bevarade i privata rä- kenskaper och i redogörelser för till- verkningens omfång. Man får en upp- fattning härom också av det stora antal pipbruk, som drevos snart nog överallt, där man hade tillgång till lämplig lera eller dit hollänsk lera lätt kunde tran- sporteras. Tack vare denna mycket spridda och mycket omfattande tillverk- ning har en skildring därav kommit att upptas i det stora verk om hantverke- rier och konster, som är känt under namn av den stora encyklopedien och ut- given av fransmännen Diderot och D'Alembert under åren 1751—1772. Där finner man <kritpipetillverkningen i tilläggsbandet till planscherna. Tre helsideplanscher äro ägnade däråt och en mycket kortfattad text. Man får göra bekantskap med de spa- dar och tunnor, som kommo till an- vändning vid och får veta, att holländarna bruka- lerans tillvaratagande de av hästar dragna lerkranar för att göra den mjuk och smidig. Efter denna - behandling lägges den upp i en rektan- gulär låda, där ena gaveln saknas, och bearbetas med ett slagträ, vilket har samma funktion, som murbruksbereda- Efter knådning är den sedan färdig att tes i bruk. Man for- rens lerpiska. .