mar leran till smala rullar med en klump i ena ändan, som skall bli pipans huvud, och lägger upp dessa rullar i grupper färdiga att tas i bruk. Sin gestalt får piporna i formar av mässing med vilka ämnena behandlas i en press. Innan de sättas i denna sticker man med en med ett litet handtag försedd metall- tråd upp skaftets rökkanal. Piphuvu- dets hålighet formas med en kullrigt koniskt verktyg. Därefter drar man ut metalltråden ur skaftet, ser till att det råder kommunikation mellan piphuvud och rökkanal och lossar pipan ur for- men, varefter den får torka. Slutligen putsas pipan m-d ett par därför spe- £- ciellt avsedda verktyg och är färdig att brännas i för just detta ändamål spe- ciellt konstruerade ugnar. Pipämnena placeras med huvudena nedåt i runda behållare, deglar, av bränd lera med lock. Dessa ställas in i ugnen, där brän- ningen försiggår. Piptillvérkning i skillingmark. Här har nyss antytts att pipbruk förekommit litet varstans. Jag vet inte om man har någon utredning om vad Sverige hade att bjuda på i den vägen, men i Stockholm och Göteborg fanns emellertid en tillverkning och sannolikt också på andra orter. Man skulle ju BRÄNNUGN för lerpipor i Gouda, Holland, enligt Diderot ev irAlembert, En- - Syclopédie. Upptill" deglar, i vilka piporna äro inlagda under bränningen- 18 TEKNIK för ALLA kunna tycka, att denna efter utländskt mönster och av utländskt material be- drivna tillverkning hade förutsättning att vara knuten enbart till städerna, men lustigt nog uppträder den som hem- industri i en ända till de moderna kom- munikationernas nyare framsteg avsides socknen Skilling- liggande landsända västra Värmland vid grän- Bland mark i sen mot Norge. litterärt in- tresserade är orten känd såsom den plats där prästmannen och författaren Carl Jonas Love Almqvist gjorde sitt miss- lyckade försök att bli bonde eller åtmin- stone att leva en bondes liv. Under för- arbetena för jubileumsutställningen i Göteborg 1923 fick jag på omvägar höra talas om piptillverkningen däruppe och reste dit på hösten 1919 för att studera metoderna och förvärva material till ut- ställningsmässigt åskådliggörande av desamma. Tyvärr kom jag försent för att få se tillverkningen i gång, men det fanns flera personer, som hade varit med om den och det fanns t. o. m. kvar en av de små grå verkstadsstugorna med ugn. En skillingmarksbo, med den för västvärmlänningarna så typiska älsk- värda hjälpsamheten, samlade sedan för min räkning ihop de sista resterna av denna sin hemsockens hemindustri. Det var verkligen hög tid att minnet därav räddades åt eftervärlden. mig också en beskrivning över tekniken Han sände och var lycklig över att ha hittat en hel låda färdiga pipor packade i sågspån, så som man brukade sända ut dem till avnämarna. Också den var med på ut- ställningen. I allt väsentligt överensstämde den värmländska piptillverkningens metoder med dem, som åskådliggöras i den fran- ska encyklopedien, möjligen med undan- tag för arrangemangen i ugnen. Leran var, som man kan vänta sig, importerad från Holland. Till enklare pipor hade man dock tidigare använt vanlig tegel- lera. En blomstrande hemindustri. Man skulle ha väntat sig att finna ut- ländska termer i detta helt och hållet importerade yrke i likhet med vissa and- ra men så är inte fallet. Tekniken var