så enkel att inga gesällvandringar till | utlandet behövdes. <Piptillverkningen | var ju också på denna plats en hemin- dustri, icke ett självständigt yrke. Allt som behövdes var en tunna för uppblöt- i ning av leran, en balja, i vilken leran bearbetades med spade och piskades med järnten, en brädlapp (ämnesfjöl) för den slutliga utformningen av ämnena. en bräda för uppläggning av desamma, formar, handpress i vilken formarna tryckas samman, spetor, med vilka hålet i skaften göras, dubb för utformning av huvudets hålighet, bräda att lägga upp piporna till torkning efter formningen, en låda för avfall, en kniv för att putsa de halvtorra piporna, verktygsbord och ugn. En van formare kunde hinna med 10 gross på dagen men då gäller det att ligga i. Ugnen rymde två- till trehundra gross, alltså ett respektabelt antal. Deh vita leran fordrade mycket högre värme än tegelleran och vidare var det viktigt att undvika att elden kom i direkt berö- ring med piporna. De största avnämarna till denna väst- värmländska hemindustri funnos i Fryk- dalen i Värmland, i Norrland och i Gö- teborg. Hur lång tid den har bedrivits vet jag icke, men i årtiondena efter 1800-talets mitt var den i varje fall i full gång och i årtiondena omkring se- kelskiftet var den alltjämt betydande. Den som i likhet med författaren har si- na barndomsminnen förlagda just till den tiden erinrar sig helt säkert hur é vanligt det var, åtminstone på lands- bygden, att se karvtobaken gå upp i "rök från mer eller mindre sura och sörplande, till en början vackert vita men så småningom allt gråare och- bru- nare lerpipor. Särskilt gamlingarne, fångna i mångårig vanas makt, hävda- de, att just den sortens pipor voro de bästa. Helt säkert var detta uttryck för en väl grundad övertygelse. Denna smak delades för övrigt av förfäderna i några generationer. På annat sätt kan man inte förklara det faktum att rester av lerpipor äro så vanliga fynd i kulturlager från 1600- och 1700-talen. Man har också funnit dem i fartygsvrak och då bättre beva- rade, eftersom det i dylika fall icke är spolierandet av piporna som gjort, att de hamnat på havets botten. I likhet med de flesta andra produk- ter av mänsklig teknisk skicklighet, ha pipornas-form undergått förändringar, de ha följt ett bestämt mode. Vi se på bilderna ur encyklopédien, att det sena sjuttonhundratalets lerpipor hade långa skaft och framåtlutande huvud, Skil- lingmarkspiporna däremot ha korta skaft och en skarpare vinkel mellan det- ta och huvudet. På undersidan av detta senare har man i båda fallen en tapp Fig. 18 2 Fig 204 2 Fig. 21 24 5 NE MY a a / G= Dunhill kallar den för ”spur”, sporre. Den återgår på en större rund klack hos 1600-talets och ännu äldre kritpipor. På denna klack finner man i regel pipma- karens signaturstämpel, som gör det möjligt för oss att i viss mån bedöma tillverkningens storlek och handelsvä- garna. Lerpipor tillverkas ännu i dag i Holland och de ha under senare år, men blott undantagsvis, förekommit i Stock- holmska skyltfönster. En modern rö- kare håller sig nog helst till träpipor och lerpipor höra i det stora hela histo- rien till. Tarsten Lenk. ANA ho ert, Få Ency ARBETSBORD OCH VERKTYG Hår tillverkning av lerpipor. Ur Diderot et ; - — D'Alemb clopédie. ; : a CS TEKNIK för ALLA 19