jören. — Under de ovanliga intryck man får vid en första flygning går tiden for- tare än man anar... — Nåja, det är sant, huvudsaken ar att allt går ordentligt tillväga. Jag är ganska glad, att vår japan är med om- bord, ty honom kan man lita på. Den goda tanke Lidinghausen hade om Saraku, blev också bekräftad. På varje ny anvisning från tornstationen kom det alltid ett prompt svar, att den beordrade manövern blivit utförd. — Med en bra kikare borde man re- dan kunna se raketen, sade Thiessen, men Liidinghausen skakade på huvudet. — Det är ingen idé att försöka få syn på ett så litet föremål, som rör sig så snabbt. Låt oss vänta tills vi kan se den med blotta ögat. Fråga dem var de befinner sig! Förgäves väntade telegra- fisten på svar. — Inget svar från raketen! — Vad kan det bero på? Raketen bor- de ju vara alldeles i närheten nu. An- ropa dem igen! Åter igen hördes nyckelns knackande, varpå apparaten sattes på mottagning. — Vi befinna oss åtta kilometer ovan- för Gorla, var skola vi landa? läste tele- grafisten från den utrullande remsan. Liidinghausen kastade en frågande Modellplanet med tryckluftsmotor är ett idaliskt plan med goda flyg- egenskaper. Lika roligt att äga som en bensinmodell, men betyd- ligt driftsäkrare och lättare att bygga. DETALJERAD RITNING i full skala med alla mått Pris endast kr. 2:75. Till TEKNIK FÖR ALLA, Box 3137, Stockholm 3. Härmed rekvireras ritning i full skala av modellplanet med tryck- luftsmotor. Avgiften kr. 2: 75 medföljer i fri- märken, torde jämte portokostna- den uttagas per postförskott. (Stryk det som ej avses.) ROAT SN CR OR ICA a RA blick på Thiessen. — Kan ni begripa det, doktor? Sist vi hörde från dem befunno de sig på tre kilometers höjd, men nu är de fem kilometer högre. Fråga dem var de "tänker landa. Har de blivit vridna alla tre? — Kanske de släppt på för mycket syrgas. Det kan lätt ha hänt — i så fall har de fått sig ett litet rus. Lidinghausen sprang upp. Fattas ba- ra det. Vad ska vi göra? Ge dem noggranna order om att landa på uppställningsplatsen bredvid hallen där de gav sig iväg från. Det är det enda vi kan göra för ögonblicket. Telegrafisten hade inte utan en hemlig tillfredsställelse hört samtalet mellan Thiessen och Liidinghausen. Att man kunde bli full av syrgas, var något nytt för honom, men han begrep ganska bra hur man skulle behandla folk, som fått för mycket till bästa. Utan att invänta någon ny order, skickade han iväg en så noggrann beskrivning över var de skulle landa, som om de aldrig förr varit i Gorla. — Tack så mycket för meddelandet. Vi ska rätta oss därefter, kom svaret en minut senare. Liidinghausen skakade på huvudet, men Thiessen gick bort till fönstret och spanade ut. — Vi får snart veta, vad som hänt; jag kan se raketen nu... Medan han ännu talade hade Liäding- hausen skyndat bort till honom. — Kan ni se den där lilla blänkande punkten, frågade Thiessen. — Det måste vara vår raket. Jag kan inte se några detaljer än, men den kommer närmare. & Thiessen hade utan tvivel rätt, ty un- der den korta tid de stått vid fönstret hade den glänsande punkten på den blå himmeln blivit större. — Om tre minuter skulle jag tro att de kan landa, sade Liidinghausen, varpå både han och Thiessen med stormsteg skyndade ned för torntrappan. När de nalkades hallen, blev Thiessen plötsligen stående och pekade uppåt. — Titta! Där kommer de. Som en blänkande cirkelyta av silver avtecknade sig raketen mot den blå him- len. Nu kunde väl raketen vara så högt som halltaket och allt saktare kom den dalande. Som fascinerad stirrade Lä- dinghausen mot höjden, öppnade munnen för att ropa något till Thiessen, men då hade raketen redan landat mjukt och utan stötar. — Men ... det är ju inte . . . fram- stammade Liidinghausen. Thiessen förstod inte, vad professorn menade, och hade för övrigt inte tid att grubbla på det, ty raketens dörr öppna- des, men nu var det även Thiessens tur att bli häpen. Det kom en japan ut ur raketen, men det var inte Saraku utan Yatahira. Med en hövlig bugning hälsade han på Lidinghausen, som betraktade honom själsfrånvarande, och tryckte handen på den icke mindre häpne Thiessen. Medan Liädinghausen fortfarande sökte efter ord, började Yatahira tala: — Jag har den äran, att föreställa er för min ärade lärare, herr Hidetawa, som valt Gorlaverken som mål för sin första flygning så att ni skulle få se raketen först. Liädinghausen kunde i sin förvirring inte fullt fatta Yatahiras ord. Hur ha- de japanerna kunnat komma dit efter att ha flugit runt halva jordklotet? Det var ju en prestation som överträffade de djärvaste förväntningar. De första framgångsrika raketflygningspionjärer- na ...! Gorla hade kommit några tim- mar för sent med sin maskin . . . Deras maskin ...? Vad hade hänt Grabbe och hans sällskap? Varför hördes det ingen- ting från dem, och varför hade de inte landat för länge sen? Det var tre frågor, som Liädinghausen inte kunde besvara och som fyllde ho- nom med sorg. Medan Yatahira ännu höll på och ta- lade kade den andra japanen långsamt kommit närmare. Nu stod han alldeles framför Lädinghausen med rak hållning och huvudet omramat av vitt hår. — Jag gläder mig över att ha kommit hit bland vänner, som arbeta på lösnin- gen av samma problem som vi, började han och fortsatte efter en stunds uppe- håll: — Ni är orolig för er egen maskin, herr professor. Jag står till ert förfo- gande och vill göra allt jag kan för att hjälpa er. — Ni har rätt, herr Hidetawa. J ag är bekymrad för vår maskin, som för en timme sedan gjorde sin första uppstig- ning. Vi har inte hört av den på en stund och vet inte vad den råkat ut för . Han blev abruten av att någon ropade på honom. Det var radiotelegrafisten Schmidt som kom springande och viftade med en telegramremsa. — Vi har fått förbindelse . . . stötte han fram, kippande efter andan efter den långa språngmarschen, men hejda- de sig när han fick se de främmande männen. Där stod ju en raket! Det kunde omöj- ligen vara densamma, som han talat med för två minuter sedan. Och dessutom voro främlingarna japaner! Saraku var det inte, ty han måste vara någonstans högt uppe i stratosfären . .. FN