Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknisk rundhorisont - Är rymdfart möjlig? Bränslefrågan är stötestenen - Kraftigt däck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hk SA
År Fvindior möjlig?
Bränslefrågan
Såsom alla läsare av TfÅA:s strålan-
de - Buck Rogers-serie och följetonger
säkert ha klart för sig, äro raketmoto-
rer något alldeles särskilt, när det gäl-
ler att ta sig fort fram. De strålar av
heta gaser, som driva raketer framåt,
måste betraktas såsom de enklaste, lät-
taste och effektivaste kraftmaskiner
världen känner — om man bara bort-
ser från den lilla bagatellen, att man
måste hålla dem ständigt matade med
bränsle och syre. På senare år, då
flygteknikerna på allvar börjat under-
söka raket-, eller som de hellre borde
kallas, reaktionsmotorernas möjligheter
i praktisk användning, ha vi också för
första gången fått fram tillräckligt
mycket fakta och data för att verkli-
gen i stora drag bedöma de möjlighe-
ter på detta område, som framtiden kan
komma att bära i sitt sköte. Det har
därvid visat sig, att reaktionsmotorn
otvivelaktigt har en framtid inom flyg-
tekniken, dock huvudsakligen såsom
hjälpmotor ’ för att underlätta start
0. S. Vv. Däremot ha proven rörande
bränsleåtgång etc. slagit kallt vatten på
de högtflygande förhoppningarna att
med raketmotorns hjälp så småningom
kunna betvinga själva världsrymden. Så
vitt inte . .. Men först några grundläg-
gande fakta.
I stället för att förlora i effektivitet
på hög höjd, såsom fallet är med explo-
sionsmotorer av vanlig typ, såvitt de
icke överbelastas, kan ett raketmunstyc-
ke fås att öka den utvecklade effek-
ten, då det yttre lufttrycket minskar.
Dess drivande kraft når sitt teoretiska
maximum, i ett vakuum. Buck Rogers
har alltså valt det enda fortskaffnings-
medel, som även teoretiskt kan använ-
das för att köra omkring i världsrym-
den.
En raketmotor är alltid sig själv nog.
Var den än befinner sig, för den med
sig ett medel att driva sig framåt med
— nämligen de gaser, som spruta ut ur
munstyckena. Ett raketmunstycke ”dri-
ver” lika kraftigt, när det hålles stilla,
som när det är i rörelse; det är därför
man ff. n. på allvar prövar möjligheterna
att använda raketer som hjälpmotorer
vid startande av tunga flygplan.
12 TEKNIK för ALLA
är stötestenen.
Den effekt ett raketmunstycke utveck-
lar per tidsenhet, är direkt proportio-
nell mot munstyckets rörelsehastighet.
Ett munstycke, som ”drar” med en kraft
av 1.000 kg, men som hålles fast i ett
stativ, för visserligen ett förfärligt övä-
sen, men uträttar intet nyttigt arbete.
Om samma munstycke finge driva en
raket med en hastighet av 900 km/tim.,
skulle den utveckla en effekt av något
över 2.000 hästkrafter och ändå inte på
långa vägar ha kommit till toppen av
sin prestationsförmåga.
Olyckligtvis för alla raketpiloter in
spe fortsätter ett raketmunstyckes ef-
Kraftigt däck.
Awvbildade :däck, som påstås vara det
största som någonsin tillverkats, är av-
sett för ett amerikanskt bombplan, som
väger 82 ton. Däcket väger 435 kg och
är 21/2 meter i diameter.
> fektivitet — d. v. s. det arbete det kan
: uträtta — att i oändlighet tillta med
; hastigheten. Utom luftens friktion och
| vikten av det bränsle skeppet kan med-
föra, finns det knappast någon begräns-
ning för den teoretiska topphastigheten
; och -prestationen. Eftersom munstyc-
:; kets ”dragförmåga” förblir oförändrad,
oavsett hastigheten, kan raketmotorn
fortsätta att accelerera skeppet även ef-
: ter det att detta kommit upp i en högre
’ hastighet än den, varmed gaserna läm-
na munstycket. Dessa gaser utveckla
: förresten hastigheter på 2.000 m/sek
och uppåt — mycket uppåt! :
Med effektiva bränslen — t. ex. ben-
sin och flytande syre — ha hastigheter
av över 4.000 m/sek uppnåtts; som
jämförelse kan nämnas, att de snabbas-
te jaktplan, som ff. n. tillverkas, icke
komma över 200 m/sek. Bortsett från
andra svårigheter — såsom t. ex. de
metallurgiska problem, som framställ-
ningen av tillräckligt värmeresistenta
munstycken skapar — är alltså f. n. det
enda egentliga hindret mot raketdrif-
tens införande inom flygtekniken de
”låga” hastigheter, för vilka planen byg-
gas.
Men ... Det finns verkligen inte ba-
ra ett, utan många och besvärliga men,
som. stå emellan, innan den verkliga ra-
ketfarten, resan ut i världsrymden, kan
bli -verklighet. Den viktigaste är, att
även om raketmunstyckenas effektiva
hastighet uppdreves till c:a 1.700 m/sek,
så skulle ett rymdfartyg, för att kunna
gå till Månen och tillbaka, behöva va-
ra ungefär lika väldigt i sin massa som
Mount Everest!
- Detta är åtminstone den slutsats, till
vilken en amerikansk matematiker, d:r
J. W. Campbell, kommit efter omsorgs-
fulla "beräkningar.
"Om själva skeppet och dess besätt-
ning sammanlagt väga 500 ton, så skul-
le den mängd materia, som måste med-
föras vid starten, vara så väldig att den
skulle -bilda ett klot med 8 km diameter!
: D:r Campbell sammanfattar sina slut-
satser om rymdfartens möjligheter på
följande försiktiga sätt.
. ”Problemet att flyga en raket till
Månen är dock icke uteslutande en funk-
tion av möjligheten att medföra till-
räckligt mycket bränsle. Det finns mån-
ga andra praktiska problem, och ehuru
det alltid är vanskligt att göra en nega-
tiv profetia, vill det synas, att påstå-
endena om att raketflykt till Månen f.
n: inte förefaller mera avlägsen än vad
televisionen gjorde för hundra år se-
dan, äro alltför optimistiska.”
Så vitt inte . . . D:r Campbells be-
räkningar bygga ju nämligen, som fram-
går av ovanstående, helt på förutsätt-
ningen att raketmotorerna skola drivas
med bränslen av den typ, vi nu använ-
da — låt vara de mest effektiva av des-
sa. Han tar alltså icke hänsyn till den
drivkraft, som i Buck Rogers och andra
rymdresenärers ögon är den enda ra-
tionella, nämligen atomkraften. I och
med upptäckten av U 235 ha vi ju kom-
mit ett ganska långt stycke mot målet
att effektivt utnyttja de enorma energi-
mängder, som finnas bundna i mate-
riens minsta smådelar. När detta pro-
blem blivit praktiskt löst, kan det hän-
da, att beräkningarna visa något annat.
Men det är nog långt dit — kanske lika
långt som till Månen ...
(Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
